Lillan Hedlunds blogg

Jag tror att jag har sprängt en högtalare i bilen. Igen...

Det händer inte så ofta nu förtiden att jag öser järnet på bilradion och skrålar med i sångtexten. Kan bero på att jag i min enfald alltid trott att bilen är en "säker" plats att sjunga på eftersom ingen hör mig, vilket jag för ett par år sedan blev varse att så inte är fallet. Insikten slog mig när jag svängde in kvarteret och ungarna på gatan klev åt sidan och sedan lyfte sina innebandyklubbor och började spela luftgitarr när jag gled förbi...
Så nu förtiden zappar jag mest runt bland radiokanalerna i jakt på en bra låt. Hittar jag mot förmodan en så fortsätter jag ändå zappa eftersom det ju faktiskt skulle kunna finnas en ännu bättre på en annan kanal. Tydligen är mitt beteende oerhört irriterande för andra.

Nåväl. När jag nu färdades själv i bilen, medan ösregnet piskade mot vindrutan, så kunde jag zappa bäst jag ville. Och plötsligt fick jag napp! Alltså, varken låten eller den bortgångne artisten är något jag brukar lyssna på. Men nu, i bilen, översköljdes jag av ren glädje. Jag skruvade upp volymen rejält och sen skrålade jag med i  "Suspicious Minds". Nedrans vad bra det kändes! Det måhända att Elvis var kungen men nu var det jag som var drottningen av sång. Så jag drog på ännu mer och sjöng ännu högre och så plötsligt... skramlade det till i högtalaren och sen var det trevliga soundet som bortblåst.
Suck.
Jag vet ju någon som kommer bli sur...
Men jag får väl säga som barnen gjorde när de var mindre: Det var inte med flit, det bara hände...