Patetiska känslor

Det där med hateriet gick inget vidare... Det är förstås fullt möjligt att det fungerar att hata bort en förkylning, men jag lyckades inte uppmana den äkta hatkänslan. Istället blev jag patetisk.

Eftersom jag har ett visst kontrollbehov (hrm...) så har jag liksom redan i förväg bokat in den här lediga dagen för sjukdom och informerat sonen om vad som gäller. Det vill säga att han inte kan räkna med att komma hem till ett välstädat hem, rena tvättade kläder och en puttrande middag på spisen. Han visste redan i går att hans mor avsåg att ligga raklång hela dagen och att det är hämtmat på schemat ikväll.
Därför var han förutseende nog och spelade in ett par av gårdagskvällens tv-program så att jag skulle ha något att glo på när jag flyttade från sängen till soffan.

Så i avvaktan på att hatkänslan skulle komma krypande började jag beta av programmen. Man kan kanske hysa en gnutta förståelse (med lite god vilja och överseende med mitt instabila tillstånd) för att jag snyftade lite när en ung tjej fick cancerdiagnos i Doktor House. Men när man storgrinar till Ugly Betty då har det gått för långt.
Det är patetiskt.
Faktiskt så illa att jag stängt av tv:n och rest mig ur soffan. Är det något som absolut inte funkar för att bli frisk så är det att vara patetisk. Möjligen lättade det lite i bihålorna när jag grinat av mig lite, men närmare bot än så har jag inte kommit.
Lika bra att göra lite nytta istället och ta tag i diskberget. Men hämtmat blir det, sanna mina ord.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback