"Vi datanördar"

Då var det klart. Har kuskat fram och tillbaka till Eskilstuna för att vara med på sonens utvecklingssamtal i skolan. Jag älskar de där 30 minutrarna i skolan. Det är bara under den där halvtimmen som jag får riktig bekräftelse på att det inte alls är av ondo att ha en son som sitter klistrad framför datorn i princip dygnets alla vakna timmar, varje dag, året om.

Annat var det när barnen gick i grundskolan. Då avskydde jag de där skolsamtalen. Deras fröken på lågstadiet la grunden för känslan när hon indikerade att en god mor inte jobbar heltid. Inte f-n nämnde hon något om heltidsarbetande pappor. När hon sedan påtalade att hon ansåg det anmärkningsvärt att sonen lekte och lät väldigt mycket i skolan - på rasterna!!! - då tappade jag allt förtroende för henne. Sonen gick i tvåan och hade precis fyllt åtta och blev uppläxad för att han lekte. På rasten! Nä, fy sjutton. Gillar man inte barn ska man inte vara lågstadiefröken, det är min bestämda uppfattning.

Men som sagt. Nu på gymnasiet är det som en helt annan värld har öppnat sig. Det jag stundom fruktar ska förstöra sonens liv (datorn) visar sig vara en styrka på det it-program han läser. Jag förstår inte hälften av det dataspråk som sonen och hans mentor för under samtalet. Men de ord jag förstår gör mig så glad att jag känner hur lyckotårarna trycker på bakom ögonlocken. Tack o lov sitter sonen lite med ryggen mot mig och ser inte min reaktion. Tänk vilket hemskt skräckscenario att ha en morsa som sitter och grinar på skolsamtalet! Men mentorn ser... Och medan jag låtsas ha fått problem med mina linser frågar han trevligt om det är något särskilt jag tänker på.
- Hrm... Alltså, harklar jag mig och blinkar frenetiskt.
- Jag blir glad över att höra att ni också jobbar med det sociala, även om jag förstår att det finns ett väldigt stort socialt liv i den där, säger jag och pekar på den bärbara datorn som mentorn har framför sig.
- Ja, vi datanördar har ju ett speciellt liv med den här, konstaterar sonens mentor, ler, och klappar på sin dator som om det vore en kär vän.

"Vi datanördar". När jag hör mentorns ord får jag problem med linserna igen. Han (mentorn) ser ju ut som en helt normal man med en glänsande vigselring på fingret som indikerar att han lever ett "vanligt familjeliv". Ändå ser han sig som en jämlike med sonen och får titeln datanörd att låta som något positivt, något att vara stolt över.
Och det är jag. Stolt alltså. Jag är stolt mamma till en datanörd. Och när sonen kommer hem från skolan i dag ska han få hjälpa mig med utseendet på den här bloggen. Han har lyckats slingra sig undan hittills, men så mycket förstod jag av dagens samtal att det här med html-koder (eller vad det nu heter) det kan han - datanörden.

Kommentarer
Postat av: Gunilla

Lillan, vilken underbar text! Jag vet precis vad du menar! Och jag ska verkligen skärpa mig idag onsdag då det är dags för mig och sonen för utvecklingssamtal :-)

2009-11-11 @ 01:16:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback