Sliten in i själen
Om det är så här det känns att bli gammal, då vill jag stoppa tidsmaskinen NU!!!
Kroppen värker, huvudet känns som en ballong, ögonen svider och händerna är alldeles fnasigt torra.
Vi trodde ju att flytten till dottern och hennes pojkväns lägenhet skulle bli en ganska lätt match. Det var innan vi tog dit vår kompis Målaren...
Okej. Helt ärligt. När vi kom in i lägenheten misstänkte vi ganska snabbt åt vilket håll det lutade. Men att det kan finnas så mycket jobb i en tvåa från 40-talet hade väl ingen av oss kunnat ana. Enligt kompisen Målaren gick det inte att sätta upp tapeter utan att riva det gamla och de som renoverat tidigare i lägenheten har gjort det a la fusk. Så gissa om vi har fått slita.
Vi sex vuxna (två föräldrarpar och de två ungdomarna själva) har rivit sju (?) lager tapeter för att nå in till stenväggarna, spacklat, slipat och grundmålat. Halltaket visade sig vara fuskens högborg. Med tapetkniv (vet ni hur liten en sån är?) fick det första lagret takfärg pillas bort och under det hade någon Einstein målat med klisterfärg som fick skuras bort centimeter för centimeter. Taken i övrigt var också gulbruna och de blåa väggarna i köket skulle bli vita. Och vet ni hur gult allt annat blir när man målar något intill vitt? Så nu måste allt som inte skulle fixas målas det också.
Som vi har slitit, 12 timmar per dygn i dagarna tre. Jag vill kräkas. Men kroppen värker så det går inte böja sig över toastolen. Frågan är om jag överhuvudtaget kan röra mig till badrummet. Det positiva i kråksången är väl att jag under de här dagarna lärt mig mer om måleri än jag lärt mig hittills under mitt 41-åriga liv.
Och ungdomarna själva är tappra som få. De sliter så svetten lackar för att få sitt nya hem i ordning. Och det kommer bli fint. Det kommer bli en helt underbar lägenhet. Men det tar ett par dagar till innan den är klar. Under tiden tror jag att jag ska släpa mig till apoteket och köpa en stor flaska liniment.
Kroppen värker, huvudet känns som en ballong, ögonen svider och händerna är alldeles fnasigt torra.
Vi trodde ju att flytten till dottern och hennes pojkväns lägenhet skulle bli en ganska lätt match. Det var innan vi tog dit vår kompis Målaren...
Okej. Helt ärligt. När vi kom in i lägenheten misstänkte vi ganska snabbt åt vilket håll det lutade. Men att det kan finnas så mycket jobb i en tvåa från 40-talet hade väl ingen av oss kunnat ana. Enligt kompisen Målaren gick det inte att sätta upp tapeter utan att riva det gamla och de som renoverat tidigare i lägenheten har gjort det a la fusk. Så gissa om vi har fått slita.
Vi sex vuxna (två föräldrarpar och de två ungdomarna själva) har rivit sju (?) lager tapeter för att nå in till stenväggarna, spacklat, slipat och grundmålat. Halltaket visade sig vara fuskens högborg. Med tapetkniv (vet ni hur liten en sån är?) fick det första lagret takfärg pillas bort och under det hade någon Einstein målat med klisterfärg som fick skuras bort centimeter för centimeter. Taken i övrigt var också gulbruna och de blåa väggarna i köket skulle bli vita. Och vet ni hur gult allt annat blir när man målar något intill vitt? Så nu måste allt som inte skulle fixas målas det också.
Som vi har slitit, 12 timmar per dygn i dagarna tre. Jag vill kräkas. Men kroppen värker så det går inte böja sig över toastolen. Frågan är om jag överhuvudtaget kan röra mig till badrummet. Det positiva i kråksången är väl att jag under de här dagarna lärt mig mer om måleri än jag lärt mig hittills under mitt 41-åriga liv.
Och ungdomarna själva är tappra som få. De sliter så svetten lackar för att få sitt nya hem i ordning. Och det kommer bli fint. Det kommer bli en helt underbar lägenhet. Men det tar ett par dagar till innan den är klar. Under tiden tror jag att jag ska släpa mig till apoteket och köpa en stor flaska liniment.
Kommentarer
Trackback