Tillbakablick
Jag, dottern och sonen satt vid köksbordet när jag tittade på sonen och frågade honom vad han egentligen menade med det han precis sagt. Innan han hann svara skrek dottern rakt ut:
- Tyst! Säg inget!!! Hon har den där blicken som gör att vi får läsa i tidningen vad du sagt.
Det känns som om händelsen utspelade sig i går, men det är många år sedan nu. Det där utbrottet vid köksbordet gav mig förvisso en tankeställare, men fick mig inte att upphöra med mina onsdagskrönikor i tidningen där familjens vedermödor var ett återkommande inslag. Man skulle kunna säga att mina barn vuxit upp med att vara "uthängda" i tidningen. Fast de har aldrig protesterat. Ja, utom möjligen den där gången vid köksbordet då.
Det var krönikor som inte på något vis tog upp stora samhällsviktiga frågor eller politiska ställningstaganden. Nej, de handlade helt enkelt om mina egna triviala upplevelser och synpunkter, men kanske framförallt om mitt eget familjeliv.
En dag, för ett par år sedan, tog jag ändå det svåra beslutet att sluta skriva krönikor. Jag tror det blev åtta år, med en tidningskrönika varje vecka, var plötsligt historia.
I början hade jag abstinens. I huvudet fortsatte jag skriva om livets alldagliga ting, men till slut ebbade även de tankarna ut.
Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Sonen har hunnit fylla 17, dottern blir 20 i veckan och har precis köpt lägenhet med sin blivande sambo. Själv tar jag nu mina första trevande steg in i bloggandets värld. Jag kommer inte göra anspråk på att det jag skriver är viktigt för andra att läsa. Min blogg är bara tänkt att fylla mitt eget behov av att skriva av mig.
Vill du följa med på min resa i bloggens värld är du förstås varmt välkommen!
Nu kör vi!