Lillan Hedlunds blogg

Jag tror att jag har sagt det förut, men jag har bokat in ett gäng kortare ledighetspass den här våren för att kunna vara i Polenlandet och umgås med maken.

Vi har nämligen slarvat den senaste tiden. Och det är aldrig bra.
När vi stod rådvilla och funderade på om vi skulle tordas ge oss på det här Polenäventyret som innebär att vi under ett par års tid bor i olika länder så resonerade vi mycket och länge.
Till slut kom vi fram till en gemensam slutsats. Det handlar inte om hur mycket tid vi är tillsammans, ett förhållande måste bero på vad vi gör av tiden när vi väl är tillsammans.

Vi kan leva ihop under samma tak i Sverige, sova bort kvällarna i tv-soffan och ägna helger åt tvätt och städning. Då får vi kvantitet.
Eller så kan vi bo i varsitt land, äta frukost ihop via Skype och ha underbara perioder ihop när vi väl ses i verkligheten.
Då får vi kvalitet.

Vi valde kvalitet före kvantitet. Dock mycket medvetna om att det krävs en del jobb från oss båda för att fixa det här.
Men nu har vi som sagt var slarvat. Slarvat med att ses. Slarvat med att få våra värdefulla återhämtningspauser ihop. Stunderna vi varit tillsammans har vi ägnat åt andra (dock inte mindre viktiga) åtaganden. Så därför har jag bokat upp mig på ett antal helger och småledigheter i Polenlandet under våren.
Ironiskt nog ser det nu ut som att jag kommer tillbringa de flesta av dessa tillfällen hemma. Själv.
Förra helgen stupade på askmoln. Just nu sitter jag med en tämligen tom och obokad ledig vecka framför mig och hindras återigen av ett askmoln. Frågan är om Valborgsresan ner till maken blir av. Och vår planerade tripp med anledning av ett jubileum i mitten på maj ligger kanske också i farozonen...

Nåja. Det är som det är. Istället för ett par härliga vårdagar i Polenlandet får jag väl ta mig i kragen och åka och panta burkar - och nu pratar vi plötsligt kvantitet....