Lillan Hedlunds blogg

Det var den perfekta helgen. Ingen stress. Inget nytt snöfall. Maken hemma. Lördagskväll med goda vänner. Söndagsmiddag med hela familjen. Vi bara mös jag och maken när vi satt på varsin sida av köksbordet och njöt av tillvaron.

Maken var den som bröt tystnaden.
Med uppriktig blick och ett kärleksfullt leende tittade han länge på mig innan han sa:
- Du åldras så vackert.

Leendet jag var på väg att återgälda drog jag genast tillbaka. Med spelat allvar och så stenhård blick mina amatörteatergener kunde uppbåda svarade jag oroväckande lugnt.
- Hur menar du nu, egentligen?

Man hade kunnat höra en knappnål falla om det inte varit för den ljuddämpande mattan under köksbordet. Inom mig skrattade jag högt även om mitt "stone-face" inte rörde en min. Ännu fnittrigare kände jag mig när maken fick panikblick och började uppföra sig som dottern gör när hon fällt någon kommentar om kärringar i 40-årsåldern och sedan drar sig till minnes hur gammal hennes mor är.
Den här gången tänkte jag dock inte hjälpa maken ur knipan. Jag bara väntade, men inte särskilt länge innan han förtvivlat försökte förtydliga sig.
- Jamen det är ju så mycket glädje i dina rynkor!

Jag tittade maken djupt i ögonen innan jag konstaterade:
- Jag tror du ska sluta där.

Sen kunde jag inte hålla mig längre utan brast ut i ett gott skratt. Nä, jag tycker inte om att bli påmind om jag åldras. Jag tycker inte heller om att bli påmind om att jag har rynkor. Och det är många år sedan jag svor på att aldrig snacka massa skit om att det är vackert att åldras. Det må stämma på andra (vet många kvinnor o män som är vansinnigt vackra oavsett ålder), men jag känner INGEN som står framför spegeln och njuter av de synbara ålderstecknen. Mig inkluderad.
Men jag är ju inte dum i huvudet. Äldre blir jag ju. Varenda jäkla dag. Och med handen på hjärtat så gör det mig alldeles lycklig att den jag håller så mycket av tycker att det sker på ett vackert vis och att han tycker att rynkorna får honom att associera mig med glädje och skratt.

Och om jag får välja mellan mig själv i dag, och så som jag såg ut för 20 sen med pudelpermanent, storblommiga blusar och desperat tant-look för att se "vuxen" ut så föredrar jag att vara den jag är nu. Kul att maken gör det också :)