The ugly truth
- Vad du låter ynklig! skrattade min manlige kollega när jag ringde jobbet i går morse i jakt på min nyhetschef.
Han hade helt rätt. Jag är en ynklig skit när jag är sjuk. Tycker fruktansvärt synd om mig själv. Och ingen hade jag som tyckte synd om mig och passade upp på mig när jag var så himla eländig. Maken i Polen, sonen snarkade till solen gått ner för dagen och dottern på äventyr på Borneo. Och själv hade jag sprängande huvudvärk, ont i vänster öra, vänster bihåla/kindben och ner mot käken.
Trodde först det var ett rekordhiskeligt migränanfall, men när migräntabletterna inte hjälpte började jag misstänka bihåleinflammation. Men utan däppt näsa verkade det ju inte så troligt. Sen insåg jag den troliga orsaken till mitt sjuka tillstånd. Svullnaden i munnen är troligen en visdomstand på väg upp. Japp. Det e till och bli klok på gamla dar...
Nu har jag världens gulligaste tandläkare, men ändå drog jag mig för att ringa honom. Jag VILL INTE operera bort en tand. Vill inte! Vill inte! Vill inte! Men om man blir så sjuk av att ha den kvar inser till och med jag (titta klokheten kommer redan innan visdomstanden brutit genom tandköttet!) att jag måste göra något.
Tack och lov har svullnaden i munnen gått ner i dag. Till och med huvudvärken har lättat och det känns inte längre som jag har påssjuka. Helt okej är jag förvisso inte, men med lite tur kanske det löser sig utan tandläkarens hjälp. Sonen har förresten tid för tandkontroll på torsdag så om det inte blir värre kan jag fråga då.
Tills vidare har jag legat här hemma i långkallingar, raggsockor och myströja och varit ynklig. Tog mig dessutom friheten att öppna en inköpt film (som jag egentligen skulle ta med på min kommande resa till Polen) och kunde drömma mig bort en stund till The ugly truth.
Ynklighet och självömkan - det är den otäcka sanningen om vad jag har ägnat de senaste dagarna åt.
Han hade helt rätt. Jag är en ynklig skit när jag är sjuk. Tycker fruktansvärt synd om mig själv. Och ingen hade jag som tyckte synd om mig och passade upp på mig när jag var så himla eländig. Maken i Polen, sonen snarkade till solen gått ner för dagen och dottern på äventyr på Borneo. Och själv hade jag sprängande huvudvärk, ont i vänster öra, vänster bihåla/kindben och ner mot käken.
Trodde först det var ett rekordhiskeligt migränanfall, men när migräntabletterna inte hjälpte började jag misstänka bihåleinflammation. Men utan däppt näsa verkade det ju inte så troligt. Sen insåg jag den troliga orsaken till mitt sjuka tillstånd. Svullnaden i munnen är troligen en visdomstand på väg upp. Japp. Det e till och bli klok på gamla dar...
Nu har jag världens gulligaste tandläkare, men ändå drog jag mig för att ringa honom. Jag VILL INTE operera bort en tand. Vill inte! Vill inte! Vill inte! Men om man blir så sjuk av att ha den kvar inser till och med jag (titta klokheten kommer redan innan visdomstanden brutit genom tandköttet!) att jag måste göra något.
Tack och lov har svullnaden i munnen gått ner i dag. Till och med huvudvärken har lättat och det känns inte längre som jag har påssjuka. Helt okej är jag förvisso inte, men med lite tur kanske det löser sig utan tandläkarens hjälp. Sonen har förresten tid för tandkontroll på torsdag så om det inte blir värre kan jag fråga då.
Tills vidare har jag legat här hemma i långkallingar, raggsockor och myströja och varit ynklig. Tog mig dessutom friheten att öppna en inköpt film (som jag egentligen skulle ta med på min kommande resa till Polen) och kunde drömma mig bort en stund till The ugly truth.
Ynklighet och självömkan - det är den otäcka sanningen om vad jag har ägnat de senaste dagarna åt.
Kommentarer
Trackback