Lillan Hedlunds blogg

Den unga kvinnan bakom incheckningsdisken sneglade på mig, tittade in i sin dator och lyfte sen luren för att i den förklara något (för mig obegripligt) på polska. Sen räckte hon tillbaka mitt pass och förklarade att biljetten inte var bokad i mitt namn.
Jag fattade ingenting. Klart flygbiljetten var bokad på mig!
- Nej, titta här. Biljetten är bokad i ditt tredje namn, det är fel. Du får gå dit bort och byta biljett, förklarade incheckningstjejen snorkigt.

Jag tittade i mitt pass, insåg vad hon menade och lämnade tillbaka det.
- Fel. Mitt tredjenamn är mitt första. Det är så jag heter, förklarade jag lugnt.

Men se det gick inte. På nästan dagen 20 år efter mitt namnbyte började mitt namn spöka vid incheckningsdisken i Gdansk. Guuuud, så trött man kan bli! Och allt bara för att tanten på pastorsexpeditionen tyckte det var så jobbigt att tipp-exa för 20 år sen... För den som inte minns tippex så kan jag avslöja att det var en vit sörjig färg som var räddningen för alla kontorister som någon gång skrev fel på sitt skrivmaskinsalster. Felet kunde helt sonika målas över med tippex, man blåste det torrt, och vips kunde man skriva över med rätt text.

När jag och maken skulle gifta oss för snart 20 år sedan, och jag ändå skulle byta efternamn, beslöt jag mig för att även byta förnamn till det enda namn alla känner mig som. Lillan. På den tiden fick man gå till pastorsexpeditionen med sådana här ärenden. Så när hindersprövningen ändå skulle fixas så bad jag damen i luckan lägga till ytterligare ett namn utöver de två jag är döpt till. Som hon jämrade sig - tanten i luckan. Hon skulle behöva tippexa och blåsa och skriva om och... Ja, så snäll som jag var så sa jag att det var okej om hon bara lade till det och markerade det som tilltalsnamn. Vilket hon gladeligen gjorde. Därför har mitt namn Lillan alltid stått som tredje namn i alla papper. Det har funkat finfint. Till igår.

Det spelade ingen roll hur mycket jag än förklarade för henne vid incheckningen. Hon bara totalvägrade. Maken fick psykbryt - utan framgång. Jag pekade på min namnteckning i passet, prydligt underskrivet med Lillan Hedlund. Jag visade körkort. Men icke. Enligt det polska flygbolaget heter jag Ingalill och då ska det stå så på biljetten också. Att jag flugit regelbundet varje månad i två års tid, med deras bolag, under namnet Lillan var också oväsentligt. 

Så jag fick ge mig. Gick till den utpeckade luckan för biljettbyte där de skrev mig på näsan att jag gjort fel för att sedan ändra - INGENTING! Nämen precis. Efter den proceduren fick jag checka in under namnet Lillan som också prydligt stod skrivet på boardingkortet.
Alltså, den polska byråkratin är ibland en mardröm. Hade ju varit bättre om de hade lagt ner själen på andra säkerhetsaspekter. Typ utrymt mig och mina medpassagerare när bombhotet lite senare kom... Men icke sa nicke. Där satt vi ovetande med fyra timmars flygförsening. Visserligen konfunderade över att vi var de ända resenärerna under hela eftermiddagen, men helt ovetande om att militär, brandkår och polis ockuperat flygplatsen efter bombhot.
När jag väl fick reda på det orkade jag faktiskt inte bekymra mig. Jag ville hem! Dessutom stod jag bland de första i boardingkön och tänkte inte lämna min plats om det inte kom order på det. Men okej, det kändes väl "sådär" att sedan kliva på ett flygplan som bombhotats... För att slippa tänka på det slumrade jag in så fort jag fått min fönsterplats och vaknade inte förrän vi tog mark på Skavsta.

Ändå är jag trött. Men mest för att jag måste bege mig till skattemyndigheten och be dem ändra turordningen på mina namn så jag kan söka nytt pass och slippa sånt här dravel i framtiden. Tack och lov är ju skrivmaskinstiden över så jag hoppas innerligt att det med hjälp av datorer ska gå lite lättare att byta namn den här gången.