Skoräddare i nöden
Alltså... Det har ju varit på G ett tag. Men jag har blundat, förnekat och bett till högre makter om dispens tills jag är säker på att säsongen är slut.
Men i dag gav de upp - mina vinterstövlar. På bästa sändningstid dessutom (ja, om jag nu hade jobbat på tv och inte på tidning som jag då gör). Lutade mig ner vid skrivbordet för att ta upp ett gem och ritsch så hörde jag vad som hände. Dragkedjan till högerstöveln gav upp och det fladdriga stövelskaftet i mocka och skinn liksom bara segnade ner till fotknölen.
Först svor jag. Var ju på väg för att bevaka torgmöte med Ohly. Sen började jag lirka, böna och be - ja inte till partiledaren då utan till stöveln. Totalt lönlöst. Så till slut tejpade jag fast skaftet runt benet medan jag desperat ringde dottern.
- Är du hemma eller jobbar du? Mina stövlar har pajjat, har du ett par gympaddojjor att låna ut och kan du springa ner till tidningen med dom? NU!
Vet inte om jag bönade, bad eller domderade. Men jag var desperat.
Tack och lov hade dottern kommit hem från jobbet, tack och lov bor hon mitt i centrala stan - och TACK OCH LOV rusade hon direkt ner till redaktionen med en påse skor. Ett par varma, och ett par lite mer somriga varianter. Fick bli de somriga.
Snacka om skoräddare i nöden. Ska aldrig mer klaga över mängden skor som dottern införskaffar. Visade sig ju att de faktiskt även kan komma mig väl till pass. Nu hoppas jag bara att de kylslagna dagarna är över, för nu åker gympaskorna på. Har ju liksom inget val längre.
Men i dag gav de upp - mina vinterstövlar. På bästa sändningstid dessutom (ja, om jag nu hade jobbat på tv och inte på tidning som jag då gör). Lutade mig ner vid skrivbordet för att ta upp ett gem och ritsch så hörde jag vad som hände. Dragkedjan till högerstöveln gav upp och det fladdriga stövelskaftet i mocka och skinn liksom bara segnade ner till fotknölen.
Först svor jag. Var ju på väg för att bevaka torgmöte med Ohly. Sen började jag lirka, böna och be - ja inte till partiledaren då utan till stöveln. Totalt lönlöst. Så till slut tejpade jag fast skaftet runt benet medan jag desperat ringde dottern.
- Är du hemma eller jobbar du? Mina stövlar har pajjat, har du ett par gympaddojjor att låna ut och kan du springa ner till tidningen med dom? NU!
Vet inte om jag bönade, bad eller domderade. Men jag var desperat.
Tack och lov hade dottern kommit hem från jobbet, tack och lov bor hon mitt i centrala stan - och TACK OCH LOV rusade hon direkt ner till redaktionen med en påse skor. Ett par varma, och ett par lite mer somriga varianter. Fick bli de somriga.
Snacka om skoräddare i nöden. Ska aldrig mer klaga över mängden skor som dottern införskaffar. Visade sig ju att de faktiskt även kan komma mig väl till pass. Nu hoppas jag bara att de kylslagna dagarna är över, för nu åker gympaskorna på. Har ju liksom inget val längre.
Kommentarer
Trackback