Vacuumbubbla
Vet inte vad som hänt, men plötsligt har jag bara oflyt. Eller så är jag klantig. Eller korkad. Kan inte bestämma mig för vilket. Alltså en dag som inte går min väg kan man liksom ursäkta bort. Kanske till och med dag två. Men sen börjar man ju undra vad som fattas i skallen. Och det jag är mest fascinerad över är att jag liksom inte bryr mig så värst. Jag bara konstaterar att saker skiter sig, och känner lite "jaha" då får jag väl försöka på nytt imorgon igen.
Inte likt mig.
Jag brukar lida gräsliga samvetskval när jag inte uppfyller mina egna ställda krav på mig själv. Svära och fräsa och vässa till armbågarna lite.
Men nu... Nu är det som om jag sitter i en vacuumbubbla och tittar på. Vete sjutton vad jag ska ta mig till för att hitta gnistan, liksom tända till lite. Skulle sitta finfint med lite jäklaranamma. Men jag bara spottar ut ett tuggummi och stoppar in ett nytt.
Konstig känsla. Hoppas den inte är bestående.
Inte likt mig.
Jag brukar lida gräsliga samvetskval när jag inte uppfyller mina egna ställda krav på mig själv. Svära och fräsa och vässa till armbågarna lite.
Men nu... Nu är det som om jag sitter i en vacuumbubbla och tittar på. Vete sjutton vad jag ska ta mig till för att hitta gnistan, liksom tända till lite. Skulle sitta finfint med lite jäklaranamma. Men jag bara spottar ut ett tuggummi och stoppar in ett nytt.
Konstig känsla. Hoppas den inte är bestående.
Kommentarer
Trackback