Våra vänners liv
Har en ny favoritserie på TV just nu. Eller på datorn kanske är mer korrekt. Av någon anledning missar jag nämligen alltid programmet när det går på tv på måndagar och i det sammanhanget är SVT Play en välsignelse.
Egentligen började jag titta på serien "Våra vänners liv" efter att en kollega en kväll ropat på mig och visade en glimt ur serien. Jag skrattade gott när jag såg hur lokaltidningsjournalisten reagerade på att han skulle ut och göra en enkät. Tänkte i mitt stilla sinne att den som skrivit det avsnittet i serien måste vara nära - väldigt nära - släkt eller vän med en journalist. He he he he....
Klippet fick mig i alla fall säker på att det här kunde vara en riktigt hygglig svensk komediserie så vid första bästa tillfälle spanade jag in första avsnittet. Och jo, visst var det kul och hade sina poänger. Men samtidigt började en liten klump i bröstet växa och i takt med att avsnitt följts av avsnitt så har klumpen vuxit sig större.
Våra vänners liv är INTE en renodlad feelgood-serie som SVT lanserar den som. Visst. Den är tillspetsat på sina håll och får mig att dra på mungiporna då och då, men den är baske mig ångestframkallande också.
Ångest för att killarnas verklighet är så jäkla verkliga. Situationerna de hamnar i skulle kunna vara skolexempel ur livet. Livet när det inte någon jäkla räkmacka utan bara en lerig, kall, mörk och riktigt slirig uppförsbacke. Vet inte hur många gånger jag velat skrika: "Gör det inte!".
Skäms nästan att säga det, men under senaste avsnittet fällde jag till och med en liten tår i min ensamhet. Nä, något feelgood-serie är det inte. Å andra sidan är livet inte heller alltid så där enkelt och mysigt som man kan förledas att tro.
Egentligen började jag titta på serien "Våra vänners liv" efter att en kollega en kväll ropat på mig och visade en glimt ur serien. Jag skrattade gott när jag såg hur lokaltidningsjournalisten reagerade på att han skulle ut och göra en enkät. Tänkte i mitt stilla sinne att den som skrivit det avsnittet i serien måste vara nära - väldigt nära - släkt eller vän med en journalist. He he he he....
Klippet fick mig i alla fall säker på att det här kunde vara en riktigt hygglig svensk komediserie så vid första bästa tillfälle spanade jag in första avsnittet. Och jo, visst var det kul och hade sina poänger. Men samtidigt började en liten klump i bröstet växa och i takt med att avsnitt följts av avsnitt så har klumpen vuxit sig större.
Våra vänners liv är INTE en renodlad feelgood-serie som SVT lanserar den som. Visst. Den är tillspetsat på sina håll och får mig att dra på mungiporna då och då, men den är baske mig ångestframkallande också.
Ångest för att killarnas verklighet är så jäkla verkliga. Situationerna de hamnar i skulle kunna vara skolexempel ur livet. Livet när det inte någon jäkla räkmacka utan bara en lerig, kall, mörk och riktigt slirig uppförsbacke. Vet inte hur många gånger jag velat skrika: "Gör det inte!".
Skäms nästan att säga det, men under senaste avsnittet fällde jag till och med en liten tår i min ensamhet. Nä, något feelgood-serie är det inte. Å andra sidan är livet inte heller alltid så där enkelt och mysigt som man kan förledas att tro.
Kommentarer
Trackback