Lillan Hedlunds blogg

Gud som haver
Barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i guds händer
Lyckan kommer
Lyckan går
Den gud älskar
Lyckan får

Jag kommer inte från en religiös familj. Men som barn brukade jag och min syster alltid be den här aftonbönen när vi sov över hos mormor och morfar. Det bästa av allt var att man efteråt fick önska sig något, ja och tacka förstås.
För mig blev det nog mest något som kan liknas med en önskelista till jultomten. Brukade ta tillfället i akt att önska mig sånt jag verkligen ville ha. Det var nog allt från dockserviser till bra resultat på matteprovet.
Men med åren upphörde aftonbönen och jag tror inte jag bett till gud sedan jag kände att jag behövde hjälp att reda ut mina förvirrade tonårstankar.

Sedan har livet rullat på, och när allt är ljust och går bra är det lätt att ta livet för givet.
Men så händer något som visar hur skört allting är. Jag har inte bett om lycka, glädje och ett rikt liv. Men någon anser tydligen att jag fortfarande ska ha just det.
Jag förstår inte vem det är som styr och bestämmer, och jag kommer aldrig någonsin förstå varför vissa måste ryckas bort utan någon som helst anledning. Kommer alltid kännas totalt oförståligt.

Men i går kväll, när jag krupit till sängs, bad jag för första gången sedan barnsben till gud.
Jag var tvungen att tacka någon för att jag fått behålla mitt barn. Jag struntar i vem som styr och ställer, men den som vakade över dottern i söndags förtjänar mer än ett simpelt tack och jag hade ingen annan än okända högre makter att sända min tacksamhet till.