Mamma i telefonboken

Det händer ibland att det ringer mitt i natten. Att vakna av just en ringsignal en tid på dygnet som alla "borde" sova ger mig - utan undantag - ALLTID hjärtinfarktsvibbar.

I natt var inget undantag.
Klockan 03:28 slog mitt hjärta trippelslag medan jag försökte förstå vad den unge mannen i telefonen ville. Trots att man blir klarvaken i en handvändning tar det en stund att få hjärncellerna att koppla. Men till slut gick det upp ett ljus för mig.

Killen i luren hade hittat en mobiltelefon. På kebaben. Klockan 03:28. Behöver jag säga mer?
Nåja. När han letade igenom mobilens telefonbok hittade han ett nummer till "mamma", slog numret och voila! I luren svarade jag sömndrucket.
(Det är ett hett tips till alla föräldrar! Se till så att barnen lagt in dig som "mamma" eller "pappa" i telefonboken istället för ditt namn)
- Så jag tror att det är din son eller dotter som tappat den, förklarade den okände killen.


Eftersom sonen nyfiket dykt upp i dörröppningen för att ta reda på vem jag pratade med mitt i natten så var mitt svar ganska givet.
- Det är min dotters, konstaterade jag snabbt.
Okej. Jag hade ju några ledtrådar till. Hon och hennes tjejkompisar köpte häromkvällen entrébiljetter till en krog i stan. Och sonen går överhuvudtaget inte på krogen och därmed inte heller till kebaben vid 3-snåret på natten. Så det var väl ingen tiotusenkronorsfråga jag svarade på direkt...

Klart jag fick en orolig klump i magen vid insikten att dottern troligtvis haft en ganska "blöt" natt. Och inte kunde jag ju ringa henne och kolla om hon var okej heller.
Samtidigt blev jag så glad. Så OERHÖRT glad! Att det fortfarande finns så ärliga människor att de lämnar tillbaka en fin mobiltelefon som de hittar, att det finns människor som ANSTRÄNGER sig för att spåra den rätta ägaren. Det värmer mitt hjärta. Och faktum är att jag tror att det är tredje gången det inträffar! Ja, alltså att jag får nattliga samtal om upphittad mobiltelefon som råkar tillhöra dottern.... (I say no more...).

Undrar just om det inte finns lite karma i det här också. Så sent som i fredags natt tog dottern hand om en medvetslös ung kille på marken, larmade ambulans och såg till att killen blev omhändertagen och inte råkade värre ut än han redan gjort.
Och det är väl just det jag predikat tidigare: Sträcker man ut en hjälpande hand till behövande så får man förhoppningsvis hjälp tillbaka den dag man själv behöver det. Om inte annat så sägs det ju att ett gott samvete är den bästa huvudkudden.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback