Lillan Hedlunds blogg

I går kväll vinkade jag av båda mina killar.
En skulle flyga till Polenlandet, med mellanlandning och flygbyte i Köpenhamn.
Den andre skulle ta tåget till Uddevalla, med stopp och tågbyte i Herrljunga.

Vid halv sjutiden var allt frid och fröjd. Båda killarna var på rätt plats och i rätt tid.
Sen gick tydligen allt fel.

Ett elfel satte effektivt stopp för alla möjligheter att tåget skulle hinna till Herrljunga i tid för att komma med anslutningståget. Sms:en dundrade in om osäkerheten kring huruvida det skulle bli ersättningsbuss eller inte. Och jag surfade på nätet för att hitta potentiella övernattningsmöjligheter och andra transportsätt.
Till slut kom besked om att sonen satt på en buss någonstans "in the middle of nowhere" i Sverige.

Bara minuter senare hörde maken av sig. Från Köpenhamn. Han hade precis fått kliva av flyg nummer två eftersom det visade sig vara trasigt och därmed inte kunde lyfta som planerat.

Jag blev skittrött och gick och la mig.
Men först uppmanade jag å det strängaste båda mina killar att skicka sms när de anlänt till sina slutliga destinationer.

I morse när jag vaknade hade jag fått ett sms.
Sonen kom till slut fram till Uddevalla.

Var maken är har jag ingen aning om. Men en inte helt galen gissning är att han fortfarande sitter fast i Köpenhamn, har slut på mobilbatteri och har laddaren till mobilen incheckad i resväskan.
Eller så har han helt enkelt glömt bort min uppmaning om att höra av sig. Inte helt otroligt det heller...