Smultrondoft



Det finns faktiskt fördelar med att låta villaträdgården förfalla totalt.
Har precis upptäckt att i vår igenvuxna del av gräsmattan lyser det rött av smultron!
Åh, vad jag älskar smultron!
Vet bara inte vad jag tycker allra mest om, smaken eller doften av de små söta sommarbären.
Jag tror det lutar åt att smultrondoften vinner.

Smaken försvinner liksom en kort stund efter att den röda lilla guldklimpen slunkit ner i magen.
Men doften... Den etsar sig fast i minnet, går inte tvätta bort och inte skölja ner.
Den bara finns där som en ljuv påminnelse om riktig svensk sommar.

Och den väcker andra minnen till liv också!
Brunbrända ben, skrubbsår på knäna, sönderskrapade tår (ni vet efter att man barfota bromsat cykeln med fötterna på asfalten), promenaderna genom fårhagen under barndomssomrarna hemma på gården på Gotland, mormors allergi mot smultron som resulterade i att vi alltid fick äta upp hennes "skörd" också, doften från bolstren i mangelhuset, den kittlande spännande känslan av att ge sig upp på den mörka okända vinden, känslan av att hålla nyvärpta varma ägg i handen, de gamla kungabilderna på utedasset, kastanjerna och den hysteriska kampen för att inte börja fnittra som en tok när man gömt sig i höskullen och inte vill bli hittad.

Om jag längtar "hem" till Gotland?
Ja, något så gruvligt. Nästan så det gör ont i bröstet.
Det är något med smultrondoften som väcker längtan i mig.
Och någon sommar ska jag tillbaka. Inser att det gått alldeles för många år sen sist.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback