Det värmer att hjälpa
Det ösregnade ute när vi hämtade sonen och hans kompis vid tåget.
Kompisen skulle skjutsas hem och sedan skulle vi köra raka spåret till butikerna som skulle förse sonen med studentkläder.
Men riktigt så snabbt som vi tänkt lyckades vi inte komma iväg. Precis när vi hämtat upp killarna och svängde ut på vägen stod en röd bil mitt i korsningen. Damen som körde bilen hade i sin tur stoppat en annan bil vars bilförare hon stod och pratade med.
Vi grymtade lite eftersom bilarna tog upp båda körfälten så vi inte kom förbi.
Men sedan, plötsligt, stack den andra bilen och i ösregnet kom damen försiktigt fram mot oss istället. Hon förklarade att hon fått fel på bilen. Oljelampan lyste och bilen gick inte att starta efter att den lagt av mitt i korsningen. För att spä på eländet hade hon varken plånbok eller mobiltelefon med sig.
- Jag fixar det. Jag åker och köper olja och kommer snart tillbaka, sa maken och så drog vi iväg i rasande fart.
Vi släppte av sonens kompis hemma, åkte till Statoil och köpte olja och återvände till den nödsatta damen som fortfarande var lika olycklig över sitt bilhaveri.
En kvart senare kunde hon köra iväg. Vi också. Och trots att vi i flera dagar varit deprimerade över att snö och regn satt käppar i hjulen för vårt husmåleri så var vi plötsligt ganska glada till sinnet - allihopa.
Sonen satte fingret på varför vi plötsligt mådde bra.
- Det känns så bra att kunna hjälpa andra, konstaterade han med ett leende.
Efter en kort funderare tillade han dock:
- Inte för att jag och du mamma gjorde något, men ändå.
Och han har ju rätt. Det värmer att hjälpa någon som faktiskt behöver ett handtag.
Och det värmer när man sedan efter ett par timmar kommer hem och hittar ett sådant här solskenskort i brevlådan.
Att "Karin i fiestan" dessutom skickade med dubbelt så mycket pengar som oljan faktiskt kostade känns förstås inte lika bra. Men det är svårt att lämna tillbaka växeln när man inte vet vem hon är - egentligen...
Vilken härlig historia! :)