Bo i en Bajamaja
Till slut slog jag upp evenemangskalendern för Göteborg den aktuella helgen, och där fanns svaret. Jag, syrran och mamma ska göra årets shoppingresa samtidigt som folk (och en del fä också kan jag tänka mig) vallfärdar till den årliga Bokmässan. Inte konstigt att stans hotell är tjyvtjocka.
Efter lite tröstlöst letande lyckades vi ändå hux flux hitta ett ledigt rum för tre - på Hotel Majorna...
Alltså... Det är säkert ett jätteschysst ställe (och vi ska ju faktiskt ändå bara sova där), men jag kan inte låta bli att associera med Bajamaja... Och vem vill bo i en Bajamaja liksom? Och än värre (eftersom det här är vår present till syrran), vem vill ge bort en övernattning med kloaktema?
Fast nu är det som sagt var bokat och klart. Tror faktiskt det blir riktigt bra och om stans alla "turister" roar sig på Bokmässan så får vi tre säkert ha butikerna för oss själva hela helgen. Kan bli riktigt gött det här :)
Streetrace
Men inte ikväll. Det bara myllrade av bilar.
Då kom jag på det jag glömt bort under sommaren.
De söndagar jag jobbar jour är det ju vanligtvis streetrace i Nykvarn. Fast de brukar vara mitt uppe i tävlingarna när jag åker hem. Men ikväll slutade de uppenbarligen tidigare. Undrar om de blev ivägskrämda av lagens väktare eller om de bara körde sitt race tidigare. Men jisses vad bilar det var, säkert hundratals. Ringlade som två ormar i båda filerna mot Södertälje och Stockholm.
Jo, jo, jag vet att just streetrace är olagligt. Men det är på något vis adrenalinhöjande, finns en tjusning med race och rallyn i alla dess former. Det tycker till och med jag som egentligen inte alls är motor- eller bilintresserad.
För lite drygt ett år sedan fick jag och min fotografkollega förmånen att göra ett lite längre artikeluppslag om det här fenomenet. Jag hade nog lite förutfattade meningar innan, men mycket av det kom på skam när jag fick veta vilken logistik och hur mycket arbete som ligger bakom och vilket genuint och brinnande bilintresse många av de här inom streetracetävlandet har. Det var riktigt roligt att få följa dem på nära håll, fick vid ett tillfälle dessutom en provtur och som synes på bilden som min kollega tog så var jag väl inte helt missnöjd när jag klev ur bilen oskadd...
Fast som den ordningssamma (hrm?) person jag är så önskar jag förstås att det här med streetrace kunde få ske lagligt, främst av just säkerhetsskäl. Vore så fruktansvärt om något allvarligt skulle hända under de här tävlingarna. För utan tvekan lockar det ju storpublik, intresset för racen råder det ju verkligen ingen brist på om man ska tolka kvällens lämmeltåg av bilar från Nykvarn.
Laddad och ledig
Ja, jag vet. Det är hutlöst. Men jag orkar inte ens skriva vad jag anser om saken. Jag nöjer mig med att bilen fungerar igen.
Men det har faktiskt hänt andra stora grejer den här veckan också! Jag har ju börjat jobba efter sju långa härligt lediga sommarveckor. Kändes faktiskt helt okej. Dessutom smygstartade jag med en kort arbetsvecka, dvs bara jobb onsdag och torsdag så nu är jag hux flux ledig igen. Inte helt fel, särskilt inte eftersom jag i dag behöver ta tag i alla "måsten" som fick ställas in i måndags och tisdags när bilen inte ville rulla.
Ser dessutom väldigt mycket fram mot helgen som går i kalasandets tecken. Imorgon fyller svärsonen år och ska uppvaktas, kusindottern som fyller 20 tvingas vi dock gratta på "distans" för min goa goa vän ska nämligen också ha födelsedagsparty imorgon! Tjohoooo! Och sen ska vi i familjen uppvakta maken (i efterskott) på söndag.
Tja. Kan bara konstatera att jag är laddad - och ledig! Sämre dagar kan man ju ha :)
Godmorgon kvarteret!
Ny dag. Ny erfarenhet. För både mig och grannarna... Strax efter klockan sju i morse visade det sig att min bil faktiskt har larm som väldigt högljutt önskade godmorgon till hela kvarteret...
I går när en super-duper trevlig bärgningskille var här på besök för att hjälpa mig starta min bil frågade han om jag har larm på bilen.
- Eurhm... Jag vet inte... Eller jag tror det... Eller kanske inte... Jo... Det har jag nog, svamlade jag förvirrat.
- Stäng av det då, instruerade han mig vänligt.
Jag stod bara tyst och tittade på honom innan jag tog mod till mig och ställde frågan jag faktiskt inte visste svaret på.
- Hur då?
Nu var det här en trevlig bärgare som mycket pedagogiskt tog min bilnyckel och visade att när man trycker på låsknappen så går larmet igång och när jag trycker på "öppna bil"-knappen så stängs larmet av.
Behöver jag säga att jag kände mig som en idiot.... Mitt ynka försvar är att jag faktiskt egentligen inte trodde att jag har något larm. Har ju aldrig hört något i alla fall.
Efter lite starthjälp fick jag instruktionen att köra bilen oavbrutet en timme.
- Sen är batteriet fulladdat. Du behöver inte åka till verkstan, bara du kör en timme, förklarade bärgningsmannen och underströk sedan också att jag INTE fick stanna på vägen för en glasspaus eller lite shopping.
- Bilen måste vara igång en timme, sa han och spände ögonen i mig.
Så jag ställde mobilen på ringning och körde sedan planlöst omkring genom Södertälje, förbi trogna gamla badsjön Tullan, passerade dotterns gamla arbetsplats på Viksbergs golfklubb, åkte förbi min mormor (utan att stanna o fika...), svängde förbi min jourkollega (utan att stanna och fika...), rundade kvarteret runt lillasyster, tog gamla riksettan ner mot Järna, en lov ut mot Mörkö och så hem via Järna. Blev en tur på 1,5 timme.
Sen funkade bilen! Men inte länge... När jag skulle hem från stan på kvällen var den tvärdöd igen och mamma fick agera starthjälp. Och nu imorse smög jag ut för att testa om bilen kanske ändå inte hade lite liv i sig. Och det kan jag ju konstatera att den har. Nä, den gick inte att starta. Men så fort jag vred om nyckeln började bilen tjuta vilt - och som jag redan förklarat är jag inte helt haj på hur man får av ett larm jag egentligen inte trodde jag hade.
Men nu vet jag (och grannarna) - min bil är utrustad med larm. Godmorgon kvarteret! Nu blir det verkstadsbesök innan det vid lunch är dags att återgå till jobbet efter sju härliga lediga veckor. Höstterminen kunde ju onekligen ha fått börja bättre...
Snövit läckerhet
Jo, jo... Jag inser också att jag behöver byta bil nu när jag haft den i drygt 2,5 år om vi inte ska förlora för mycket pengar på den (för man förlorar ALLTID pengar på bilar). Men det tar liksom emot och därför har jag pratat bort ämnet varje gång maken fört bilförsäljning på tal.
Men nu kom tecknet som fått mig att inse att det är dags att ge upp.
Min röda pärla vill inte starta. Den är tvärdöd. Maken, som är kvar i Polen, fick i går kväll lyssna på det klickande ljudet i mobiltelefon och har dragit slutsatsen att det är batteriet som är dött. Samma teori har jag fått via telefon från ytterligare tre personer. Om det nu bara är batteriet som är urladdat, eller kaputt, så är det väl inte hela världen. Men jag tar det ändå som ett tecken. En hint om att det är dags att ge upp. Det är med sorg i hjärtat jag inser att min favvo-vän på hjul måste lämna mig...
Och som av en slump (hrm...) har jag hittat en ny kärlek! Om jag nu måste skiljas från min älskade röda pärla så VILL jag ha den här snövita läckerheten i A5-förpackning istället! Har klurat hela morgonen på hur den ska bli min. Än har jag inget svar, men först ska jag ringa mobilitetsgarantin för att få min nuvarande bil fixad eller bärgad (vad som nu krävs). Sen ska jag köpa mig en trisslott och eventuellt spela en rad eller två på lotto. Ser ni mig med den här skönheten framöver så vet ni att jag dragit högsta vinsten :)!
Jag KAN visst!
- Jag kan måla! förkunnade dottern.
- Nä, det kan du inte, kontrade jag och maken.
Det är det sämsta man kan säga till vår dotter. Att hon inte kan. Redan när dottern var i treårsåldern, med Lotta på Bråkmakargatan som förebild, lärde vi oss att aldrig någonsin säga till dottern att hon inte kan. Ändå råkade vi säga de magiska orden och vips satt vi där på altan och tittade på när dottern mögelsanerade och skurade hela garaget i värsta hemmagjorda skyddsklädseln. När vi i övriga familjen sedan låg och solade på en varm sandstrand i Tunisien så målade hon garaget med ett strålande resultat.
Jomen det är klart att vi visste att hon KAN måla. Det var ju bara det att vi också visste att hon jobbade heltid hela sommaren. Det bekom dock inte dottern som målade på förmiddagarna när hon jobbade em/kväll och på kvällarna när hon jobbade dagpass. Pust. Var får hon orken ifrån???
- Äsch, jag ville mest visa att jag kan. För jag KAN faktiskt, konstaterade dottern med nöjd min när hon var klar.
Jo, vi vet...
Och trots att jag bara borde vara strålande glad över att åtminstone garaget är målat så är jag mest bekymrad. Faktiskt uppriktigt oroad efter att maken och dotterns sambo har förkunnat för dottern att hon faktiskt INTE KAN segla jorden runt i en pytteliten segelbåt utan toalett och med bara 20 000 på fickan. Grabbarna borde faktiskt veta bättre än att säga de magiska orden - särskilt när de måste ha sett hur det tände till i dotterns ögon och hur hon snörpte ihop munnen innan hon väste fram:
- Jag KAN visst! Hur svårt kan det va???
