Skoräddare i nöden
Alltså... Det har ju varit på G ett tag. Men jag har blundat, förnekat och bett till högre makter om dispens tills jag är säker på att säsongen är slut.
Men i dag gav de upp - mina vinterstövlar. På bästa sändningstid dessutom (ja, om jag nu hade jobbat på tv och inte på tidning som jag då gör). Lutade mig ner vid skrivbordet för att ta upp ett gem och ritsch så hörde jag vad som hände. Dragkedjan till högerstöveln gav upp och det fladdriga stövelskaftet i mocka och skinn liksom bara segnade ner till fotknölen.
Först svor jag. Var ju på väg för att bevaka torgmöte med Ohly. Sen började jag lirka, böna och be - ja inte till partiledaren då utan till stöveln. Totalt lönlöst. Så till slut tejpade jag fast skaftet runt benet medan jag desperat ringde dottern.
- Är du hemma eller jobbar du? Mina stövlar har pajjat, har du ett par gympaddojjor att låna ut och kan du springa ner till tidningen med dom? NU!
Vet inte om jag bönade, bad eller domderade. Men jag var desperat.
Tack och lov hade dottern kommit hem från jobbet, tack och lov bor hon mitt i centrala stan - och TACK OCH LOV rusade hon direkt ner till redaktionen med en påse skor. Ett par varma, och ett par lite mer somriga varianter. Fick bli de somriga.
Snacka om skoräddare i nöden. Ska aldrig mer klaga över mängden skor som dottern införskaffar. Visade sig ju att de faktiskt även kan komma mig väl till pass. Nu hoppas jag bara att de kylslagna dagarna är över, för nu åker gympaskorna på. Har ju liksom inget val längre.
Men i dag gav de upp - mina vinterstövlar. På bästa sändningstid dessutom (ja, om jag nu hade jobbat på tv och inte på tidning som jag då gör). Lutade mig ner vid skrivbordet för att ta upp ett gem och ritsch så hörde jag vad som hände. Dragkedjan till högerstöveln gav upp och det fladdriga stövelskaftet i mocka och skinn liksom bara segnade ner till fotknölen.
Först svor jag. Var ju på väg för att bevaka torgmöte med Ohly. Sen började jag lirka, böna och be - ja inte till partiledaren då utan till stöveln. Totalt lönlöst. Så till slut tejpade jag fast skaftet runt benet medan jag desperat ringde dottern.
- Är du hemma eller jobbar du? Mina stövlar har pajjat, har du ett par gympaddojjor att låna ut och kan du springa ner till tidningen med dom? NU!
Vet inte om jag bönade, bad eller domderade. Men jag var desperat.
Tack och lov hade dottern kommit hem från jobbet, tack och lov bor hon mitt i centrala stan - och TACK OCH LOV rusade hon direkt ner till redaktionen med en påse skor. Ett par varma, och ett par lite mer somriga varianter. Fick bli de somriga.
Snacka om skoräddare i nöden. Ska aldrig mer klaga över mängden skor som dottern införskaffar. Visade sig ju att de faktiskt även kan komma mig väl till pass. Nu hoppas jag bara att de kylslagna dagarna är över, för nu åker gympaskorna på. Har ju liksom inget val längre.
Fortsatt liv i kappsäck
Den här veckan skulle maken egentligen ha kommit hem. För gott. Nu har det gått precis två år sedan han flyttade till Polenlandet - och det var ett tvåårskontrakt.
Och ja, han är hemma. Han smög in i huset någon gång under natten mellan fredag och lördag. Jättemysigt!!! Men säg den lycka som varar... När påsken är slut återvänder han till landet på andra sidan Östersjön. De där två åren (som vi inte på några villkor tänkte vara flexibla med) har blivit lite förlängt. Nu får jag vänta till september på att han ska komma hem för gott.
Men jag förstår faktiskt, tro det eller ej. Hade jag varit i makens kläder hade jag velat göra likadant. Är man mitt uppe i en utmaning vill man gärna vara med och ro det i land. Skulle kännas snöpligt att inte få vara med till målgång. Så jag hejar på! Har dessutom planerat in ett par härliga extra långa vårhelger i Polenlandet (där var det visst 20 grader förra veckan!!!) och hoppas få klartecken på min låååånga sommarsemesteransökan. Och då fixar vi faktiskt ett halvår till. Vill man så går det.
Fast det är lite tröttsamt att en av oss alltid har en del av sitt liv i resväskor när vi ses. Som nu... Jag snubblar över kläder och väskor och bagar lite överallt i huset. Sånt är blä om ni frågar mig.
Ändå är jag helt fascinerad över att två år kan gå så fort! Och tänk vad mycket stora saker som har hänt under den här tiden! Dottern har tagit studenten, sonen börjat gymnasiet (ja, han hinner ju nästan sluta också innan Polenäventyret är över) och dottern har flyttat hemifrån och... Ja, det rinner mycket vatten under broarna på två år. Och ändå känns det som i går när han packade väskorna och flyttade söderut. Eller sydost eller vad det nu blir.
Men nu kör vi! Sex månader till med fortsatt liv i kappsäck. Go go go!!!
Och ja, han är hemma. Han smög in i huset någon gång under natten mellan fredag och lördag. Jättemysigt!!! Men säg den lycka som varar... När påsken är slut återvänder han till landet på andra sidan Östersjön. De där två åren (som vi inte på några villkor tänkte vara flexibla med) har blivit lite förlängt. Nu får jag vänta till september på att han ska komma hem för gott.
Men jag förstår faktiskt, tro det eller ej. Hade jag varit i makens kläder hade jag velat göra likadant. Är man mitt uppe i en utmaning vill man gärna vara med och ro det i land. Skulle kännas snöpligt att inte få vara med till målgång. Så jag hejar på! Har dessutom planerat in ett par härliga extra långa vårhelger i Polenlandet (där var det visst 20 grader förra veckan!!!) och hoppas få klartecken på min låååånga sommarsemesteransökan. Och då fixar vi faktiskt ett halvår till. Vill man så går det.
Fast det är lite tröttsamt att en av oss alltid har en del av sitt liv i resväskor när vi ses. Som nu... Jag snubblar över kläder och väskor och bagar lite överallt i huset. Sånt är blä om ni frågar mig.
Ändå är jag helt fascinerad över att två år kan gå så fort! Och tänk vad mycket stora saker som har hänt under den här tiden! Dottern har tagit studenten, sonen börjat gymnasiet (ja, han hinner ju nästan sluta också innan Polenäventyret är över) och dottern har flyttat hemifrån och... Ja, det rinner mycket vatten under broarna på två år. Och ändå känns det som i går när han packade väskorna och flyttade söderut. Eller sydost eller vad det nu blir.
Men nu kör vi! Sex månader till med fortsatt liv i kappsäck. Go go go!!!
Uselt formläge
Jag är i usel dagsform. Har under en tid intensivt funderat över hur jag ska få till en ändring på den saken. Men istället för att känna någon som helst inspiration för att träna har en allt större längtan efter att baka tagit form i mitt huvud.
Bullar, tårtor, kakor och muffins... Jag skulle vilja sätta igång direkt! I förra veckan köpte jag alla ingredienser jag skulle kunna behöva för ändamålet. Men jästpaketet ligger fortfarande och trycker oöppnat längst in i kylskåpet. Liksom mandelmassan och blockchokladen. Kommer mig liksom inte för att ta tag i saken. Däremot fortsätter en konstig del av min hjärna att drömma om mig som den perfekta bullmamman. Så nu har jag köpt på mig glada muffins- och bullformar också. Om och utifall att jag får ett ryck någon dag. Grejen är bara att det inte ens smårycker i lilltån så formarna lär väl förbi oanvända i tjugo år till. Ibland är jag verkligen hopplös.
Och träningen då? Ja, de tankarna föll ju platta när jag i går köpte ett par nya underbara jeans och kunde köpa dem i två storlekar mindre än jag brukar!!! Vilken lycka. Men ska sanningen fram är det en ganska dålig tröst och bortförklaring. Det är ju inte för att gå ner i vikt jag inser att jag måste ta tag i min fysik, det handlar ju om välmående! Jag måste få bättre flås och jag måste verkligen försöka få någon slags form på kroppen om jag vill kunna flasha i något tajt i sommar.
Undrar verkligen hur min hjärna är funtad. Jag kan verkligen se hur det sitter en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. Den ena är mån om min hälsa och tjatar hål i huvudet på mig att det omgående är dags för en fysisk uppryckning medan den andra filuren lockar med smarriga recept och färgglada bilder på cupcakes. Undrar vem av dem som kommer vinna dragkampen...
Bullar, tårtor, kakor och muffins... Jag skulle vilja sätta igång direkt! I förra veckan köpte jag alla ingredienser jag skulle kunna behöva för ändamålet. Men jästpaketet ligger fortfarande och trycker oöppnat längst in i kylskåpet. Liksom mandelmassan och blockchokladen. Kommer mig liksom inte för att ta tag i saken. Däremot fortsätter en konstig del av min hjärna att drömma om mig som den perfekta bullmamman. Så nu har jag köpt på mig glada muffins- och bullformar också. Om och utifall att jag får ett ryck någon dag. Grejen är bara att det inte ens smårycker i lilltån så formarna lär väl förbi oanvända i tjugo år till. Ibland är jag verkligen hopplös.
Och träningen då? Ja, de tankarna föll ju platta när jag i går köpte ett par nya underbara jeans och kunde köpa dem i två storlekar mindre än jag brukar!!! Vilken lycka. Men ska sanningen fram är det en ganska dålig tröst och bortförklaring. Det är ju inte för att gå ner i vikt jag inser att jag måste ta tag i min fysik, det handlar ju om välmående! Jag måste få bättre flås och jag måste verkligen försöka få någon slags form på kroppen om jag vill kunna flasha i något tajt i sommar.
Undrar verkligen hur min hjärna är funtad. Jag kan verkligen se hur det sitter en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. Den ena är mån om min hälsa och tjatar hål i huvudet på mig att det omgående är dags för en fysisk uppryckning medan den andra filuren lockar med smarriga recept och färgglada bilder på cupcakes. Undrar vem av dem som kommer vinna dragkampen...
Nämen! Dr Magnus?!
Jag har en särskild liten morgonrutin. Nästan varje vardagsmorgon vid kvart över åtta brukar jag ringa min 86-åriga mormor (ja, förresten hon blir snart 87). Ibland snackar vi skit och skvallrar en lite längre stund, men för det mesta är det ganska korta effektiva samtal där vi mest uppdaterar oss om hur den andre mår och har det. Mormor är världens effektivaste telefonpratare. Jag har fått den bestämda uppfattningen att det är för att hon tycker att telefonsamtal är för dyra för att användas till ren förströelse som struntprat.
Det är därför jag ofta väljer att ringa henne när vi är på utlandstripp. Blir oerhört billigt. Hon vill snabbt veta hur vi mår och vad vi har för väder. Sedan deklarerar hon att hon ska vidarebefordra mina svar till resten av släkten innan hon effektivt avslutar med orden:
- Det här blir dyrt! Ha det så bra och hälsa!
Fast i morse gjorde jag ett kraftigt avsteg från morgonrutinen. När jag hade läst tv-tablån i morgontidningen ville jag bara kasta mig på luren och ringa, men bärgade mig en liten stund. Men när klockan inte var mer än kvart i åtta kunde jag inte hålla mig längre.
- Gissa vem som kommer på tv ikväll? vräkte jag ur mig innan mormor knappt hunnit svara.
- Krister? svarade hon utan att tveka.
(Jag trodde hon kanske menade vikingen Sjögren, men vid närmare eftertanke syftade hon nog till sin gamla granne som hör till ordningsmakten).
- Nä, inte Krister. Gissa igen! Det är en dokumentärserie om kvartersläkare...
Längre hann jag inte förrän mormor kunde svaret.
- Magnus!
Jamen precis! Doktor Magnus. En mycket omtyckt läkare som var vår husläkare för 100 år sen men som under de åren gjorde så starkt intryck att ingen någonsin glömt honom.
Särskilt inte mormor.
Fast jag är inte så mycket sämre jag heller. Han var nämligen en av de allra första personerna jag intervjuade som journalist och jag minns så väl att han berättade att han som barn var fast beslutsam om att bli präst.
- Så man bara behöver jobba på söndagarna, förklarade han med glimten i ögat.
Fast den mannen hade nog platsat som präst också för aldrig har jag mött en läkare som tagit sig sådan tid att verkligen lyssna på sina patienter.
Nu kunde jag själv inte se programmet, men jag får nog höra ett referat av mormor i morgon bitti. Får se om hon kan bärga sig till kvart över åtta, men om Dr Magnus gjorde bra ifrån sig i tv-rutan så kan jag nog vänta mig att mormor gör som jag gjorde i morse. Det vill säga: kastar sig på luren för att berätta nyheten.
Det är därför jag ofta väljer att ringa henne när vi är på utlandstripp. Blir oerhört billigt. Hon vill snabbt veta hur vi mår och vad vi har för väder. Sedan deklarerar hon att hon ska vidarebefordra mina svar till resten av släkten innan hon effektivt avslutar med orden:
- Det här blir dyrt! Ha det så bra och hälsa!
Fast i morse gjorde jag ett kraftigt avsteg från morgonrutinen. När jag hade läst tv-tablån i morgontidningen ville jag bara kasta mig på luren och ringa, men bärgade mig en liten stund. Men när klockan inte var mer än kvart i åtta kunde jag inte hålla mig längre.
- Gissa vem som kommer på tv ikväll? vräkte jag ur mig innan mormor knappt hunnit svara.
- Krister? svarade hon utan att tveka.
(Jag trodde hon kanske menade vikingen Sjögren, men vid närmare eftertanke syftade hon nog till sin gamla granne som hör till ordningsmakten).
- Nä, inte Krister. Gissa igen! Det är en dokumentärserie om kvartersläkare...
Längre hann jag inte förrän mormor kunde svaret.
- Magnus!
Jamen precis! Doktor Magnus. En mycket omtyckt läkare som var vår husläkare för 100 år sen men som under de åren gjorde så starkt intryck att ingen någonsin glömt honom.
Särskilt inte mormor.
Fast jag är inte så mycket sämre jag heller. Han var nämligen en av de allra första personerna jag intervjuade som journalist och jag minns så väl att han berättade att han som barn var fast beslutsam om att bli präst.
- Så man bara behöver jobba på söndagarna, förklarade han med glimten i ögat.
Fast den mannen hade nog platsat som präst också för aldrig har jag mött en läkare som tagit sig sådan tid att verkligen lyssna på sina patienter.
Nu kunde jag själv inte se programmet, men jag får nog höra ett referat av mormor i morgon bitti. Får se om hon kan bärga sig till kvart över åtta, men om Dr Magnus gjorde bra ifrån sig i tv-rutan så kan jag nog vänta mig att mormor gör som jag gjorde i morse. Det vill säga: kastar sig på luren för att berätta nyheten.
Vårblommor inomhus
Av någon anledning dog plötsligt i princip alla mina växter inomhus. Okej, kanske inte helt oväntat. Har ju hört att de behöver vatten och just den ingrediensen brukar vara en bristvara för blommor i det Hedlundska hemmet. Nåväl. Får väl göra ett nytt försök, tänkte jag och föreslog syrran att vi skulle åka till Plantagen så jag kunde införskaffa lite nya växter.
- Aldrig i livet! Där är ju alla blommor vissna redan när man köper dom. Det är en sak att blommorna dör hemma, men att betala för vissna blommor... Nä, dom får du köpa någonannanstans, deklarerade syrran med myndig stämma.
Hrm. Jag sa inget, men plötsligt lät min lillasyster som en annan kär familjemedlem som har synpunkter på mina inköp... ;)
Grejen var ju bara att jag INTE HITTAT blommor någon annanstans... Men jag höll snällt med syrran och log när jag släppte av henne hemma hos sig. Sen åkte jag raka vägen till Plantagen. Själv. Men hallå! Man måste ju kolla i alla fall!
Och faktum är att jag hittade lite blomster. Inga blommor som varar för evigt, men som ändå kan förgylla hemmet en liten tid framöver. Vilket de faktiskt gör! I köket blommar nu gula små mini påskliljor (narsi-någonting heter de väl egentligen) tulpanerna ståtar på köksbordet, blåsippor (nåja, mini st paula) på hyllan och i vardagsrummet spirar krokus. Hur fint som helst!
Fast dotterns sambo blev minst sagt konfunderad när han såg att jag hade krokus i vardagsrummet.
- Eeeeh... Krokus? Är inte det en utomhusblomma? undrade han med rynkad panna.
Jomen precis! Det är blomman som vittnar om att våren har kommit. Men eftersom jag tycker att den nalkande våren tar lite för god tid på sig så har jag förekommit den genom att plantera dem inomhus - med ett strålande resultat. Nu är det vår i det Hedlundska hemmet!
- Aldrig i livet! Där är ju alla blommor vissna redan när man köper dom. Det är en sak att blommorna dör hemma, men att betala för vissna blommor... Nä, dom får du köpa någonannanstans, deklarerade syrran med myndig stämma.
Hrm. Jag sa inget, men plötsligt lät min lillasyster som en annan kär familjemedlem som har synpunkter på mina inköp... ;)
Grejen var ju bara att jag INTE HITTAT blommor någon annanstans... Men jag höll snällt med syrran och log när jag släppte av henne hemma hos sig. Sen åkte jag raka vägen till Plantagen. Själv. Men hallå! Man måste ju kolla i alla fall!
Och faktum är att jag hittade lite blomster. Inga blommor som varar för evigt, men som ändå kan förgylla hemmet en liten tid framöver. Vilket de faktiskt gör! I köket blommar nu gula små mini påskliljor (narsi-någonting heter de väl egentligen) tulpanerna ståtar på köksbordet, blåsippor (nåja, mini st paula) på hyllan och i vardagsrummet spirar krokus. Hur fint som helst!
Fast dotterns sambo blev minst sagt konfunderad när han såg att jag hade krokus i vardagsrummet.
- Eeeeh... Krokus? Är inte det en utomhusblomma? undrade han med rynkad panna.
Jomen precis! Det är blomman som vittnar om att våren har kommit. Men eftersom jag tycker att den nalkande våren tar lite för god tid på sig så har jag förekommit den genom att plantera dem inomhus - med ett strålande resultat. Nu är det vår i det Hedlundska hemmet!
Ta i trä
På väg hem från jobbet nu ikväll sveptes jag in i riktig 80-tals mood... Slog på radion och ur högtalarna strömmade Amii Stewart med "Knock on wood". Plötsligt var jag långt tillbaka i tiden.
Jag - iklädd rosa (eller mer cerise om jag ska vara ärlig) disco-overall (vad jag var stolt över den!) och brun manchesterkeps. Midsommar vid Tegeltorp i Viksberg och där fanns den sötaste pojken av dem alla. Med blond kalufs och slitna jeans satt han på räcket intill dansbanan. Tror han hette Peter. Ja, inte för att jag frågade. Var alldeles för blyg. Men jag hörde när hans mamma ropade på honom. Ha ha ha!!! Gissa vem jag drömde om när jag hade plockat sju sorters blommor den kvällen...
Med ett stort flin i ansiktet rattade jag hemåt ikväll och funderade till discotakterna över hur gammal jag kan ha varit när det begav sig. 12? 13? Någonstans där i alla fall. Det måhända att det var en underbar tid, men jag längtar inte tillbaka. Men den rosa disco-overallen har jag kvar, och kanske kanske om jag rotar på vinden även skivan "disco disco disco" med Amii Stewarts klassiker. Tänk vad mycket minnen som kan bubbla upp i huvudet en helt vanlig vardagskväll bara för att man sätter på radion när man åker hem från jobbet.
Jag - iklädd rosa (eller mer cerise om jag ska vara ärlig) disco-overall (vad jag var stolt över den!) och brun manchesterkeps. Midsommar vid Tegeltorp i Viksberg och där fanns den sötaste pojken av dem alla. Med blond kalufs och slitna jeans satt han på räcket intill dansbanan. Tror han hette Peter. Ja, inte för att jag frågade. Var alldeles för blyg. Men jag hörde när hans mamma ropade på honom. Ha ha ha!!! Gissa vem jag drömde om när jag hade plockat sju sorters blommor den kvällen...
Med ett stort flin i ansiktet rattade jag hemåt ikväll och funderade till discotakterna över hur gammal jag kan ha varit när det begav sig. 12? 13? Någonstans där i alla fall. Det måhända att det var en underbar tid, men jag längtar inte tillbaka. Men den rosa disco-overallen har jag kvar, och kanske kanske om jag rotar på vinden även skivan "disco disco disco" med Amii Stewarts klassiker. Tänk vad mycket minnen som kan bubbla upp i huvudet en helt vanlig vardagskväll bara för att man sätter på radion när man åker hem från jobbet.
Autograf till Rune
Jag har ett fan. Han heter Rune och bor i Älvsjö. Mer än så vet jag inte, men hans kompis har gett mig ett gott skratt i dag.
Det hela uppdagades när jag skulle göra ett jobb nu ikväll, en intervju med konstnären Ardy Strüwer som ställer ut sina konstverk. Inget konstigt med det (ja, bortsett då från att jag är en usel konstkännare). När vi klev in på galleriet, där en del speciellt inbjudna gäster samlats så här kvällen innan själva vernissagen, så hälsade vi förstås på några av de inblandade i arrangemanget. Det var då en man spärrade upp ögonen och stirrade på mig när han hörde mitt namn.
- Lillan Hedlund!!??? Är det DU som är Lillan Hedlund???!!!
Tja, inte enligt det polska flygbolaget tänkte jag först svara, men skrattade sedan bara och bekräftade att jo - det är jag. Varpå mannen olyckligt slog ut med armarna och utbrast:
- Och jag som inte har kameran med mig! Vad ska Rune säga?!
Alltså... Vad svarar man på det? Folk runtomkring som minglade med sina vinglas tittade lite skeptiskt på både mannen och på mig. Här står karln på en tillställning för en internationellt erkänd konstnär och så jämrar han sig för att han inte har kamera med sig så att han kan ta ett kort på reportern (alltså mig) till sin kompis Rune...
Klart jag blir smickrad :) Händer ju inte sådär särdeles ofta att folk blir så lyckliga av att se mig. Visade sig att Rune (vem han nu än är) tydligen är ett stort fan och mannen framför mig berättade att han fick klippa ur mina krönikor (som jag slutade skriva för flera år sedan) och skicka dem till Rune i Älvsjö.
- Jag tror han har dom kvar fortfarande! berättade mannen glatt.
Sen blev inte så mycket mer sagt om den saken, jag hade ju ett jobb att utföra. Men när vi skulle lämna galleriet och jag tog adjö lutade sig mannen impulsivt fram över disken, sköt fram ett av Ardy Strüwers inbjudningskort och bad:
- Kan du inte skriva en hälsning till Rune från Lillan Hedlund?
Jag trodde han skämtade. Men icke. Så plötsligt fann jag mig själv stå och skriva en autograf till Rune. På Strüwers inbjudningskort!!!
Behöver jag säga att det var en skrattande och smickrad reporter som knatade vidare ut i marskvällen? Rune är nog fortfarande helt ovetande om att han ska få en personlig hälsning från mig och det han absolut inte har en aning om är att han (och för all del - hans gode vän) gav den annars ganska trista fredagskvällen guldkant. Tack för det Rune!
Det hela uppdagades när jag skulle göra ett jobb nu ikväll, en intervju med konstnären Ardy Strüwer som ställer ut sina konstverk. Inget konstigt med det (ja, bortsett då från att jag är en usel konstkännare). När vi klev in på galleriet, där en del speciellt inbjudna gäster samlats så här kvällen innan själva vernissagen, så hälsade vi förstås på några av de inblandade i arrangemanget. Det var då en man spärrade upp ögonen och stirrade på mig när han hörde mitt namn.
- Lillan Hedlund!!??? Är det DU som är Lillan Hedlund???!!!
Tja, inte enligt det polska flygbolaget tänkte jag först svara, men skrattade sedan bara och bekräftade att jo - det är jag. Varpå mannen olyckligt slog ut med armarna och utbrast:
- Och jag som inte har kameran med mig! Vad ska Rune säga?!
Alltså... Vad svarar man på det? Folk runtomkring som minglade med sina vinglas tittade lite skeptiskt på både mannen och på mig. Här står karln på en tillställning för en internationellt erkänd konstnär och så jämrar han sig för att han inte har kamera med sig så att han kan ta ett kort på reportern (alltså mig) till sin kompis Rune...
Klart jag blir smickrad :) Händer ju inte sådär särdeles ofta att folk blir så lyckliga av att se mig. Visade sig att Rune (vem han nu än är) tydligen är ett stort fan och mannen framför mig berättade att han fick klippa ur mina krönikor (som jag slutade skriva för flera år sedan) och skicka dem till Rune i Älvsjö.
- Jag tror han har dom kvar fortfarande! berättade mannen glatt.
Sen blev inte så mycket mer sagt om den saken, jag hade ju ett jobb att utföra. Men när vi skulle lämna galleriet och jag tog adjö lutade sig mannen impulsivt fram över disken, sköt fram ett av Ardy Strüwers inbjudningskort och bad:
- Kan du inte skriva en hälsning till Rune från Lillan Hedlund?
Jag trodde han skämtade. Men icke. Så plötsligt fann jag mig själv stå och skriva en autograf till Rune. På Strüwers inbjudningskort!!!
Behöver jag säga att det var en skrattande och smickrad reporter som knatade vidare ut i marskvällen? Rune är nog fortfarande helt ovetande om att han ska få en personlig hälsning från mig och det han absolut inte har en aning om är att han (och för all del - hans gode vän) gav den annars ganska trista fredagskvällen guldkant. Tack för det Rune!
Fartfylld musik
Jag inser att jag tillhör ett utdöende släkte. Kan inte va så många fler än jag som åker ner på stan för att KÖPA en skiva i tider då Spotify verkar regera i de flesta hemmen. Men jag kunde inte låta bli. Jag ville verkligen ha The Baseballs skiva. Särskilt en låt. Jag älskar originalet av I don´t feel like dancin' som jag har på singel - om det nu är någon som vet vad en singel är... Men nu har jag även Baseballs version, och den gör mig också så där riktigt, riktigt, uppåt-glad :)
Så fort jag hade satt mig i bilen efter inköpet klämde jag in skivan i cd-spelaren och sen gav jag järnet. Bokstavligen talat... När jag parkerade hemma på garageuppfarten, på personbästa tid på den aktuella körsträckan, insåg jag faktiskt att skivan inte är lämplig att ha i bilen. Inte om man vill behålla körkortet i alla fall. Så jag tog in den och omvandlade den till städmusik. Om musiken fick mig att städa lika snabbt som jag precis kört bil så skulle hemmet vara glänsande rent på en pisskvart. Så jag slet fram dammtrasan, moppen och dammsugaren och drog igång skivan på hög volym. Gick sådär... Upptäckte när halva dagen gått att jag mest studsat runt som en gummiboll med svabben som mikrofon.
Så jag får väl erkänna att Baseballs fartfyllda musik kanske inte är den bästa om man ska fokusera på något, men jag blir så där riktigt glad när jag lyssnar på skivan - och det räcker faktiskt för att jag ska känna mig nöjd med min investering :)
Så fort jag hade satt mig i bilen efter inköpet klämde jag in skivan i cd-spelaren och sen gav jag järnet. Bokstavligen talat... När jag parkerade hemma på garageuppfarten, på personbästa tid på den aktuella körsträckan, insåg jag faktiskt att skivan inte är lämplig att ha i bilen. Inte om man vill behålla körkortet i alla fall. Så jag tog in den och omvandlade den till städmusik. Om musiken fick mig att städa lika snabbt som jag precis kört bil så skulle hemmet vara glänsande rent på en pisskvart. Så jag slet fram dammtrasan, moppen och dammsugaren och drog igång skivan på hög volym. Gick sådär... Upptäckte när halva dagen gått att jag mest studsat runt som en gummiboll med svabben som mikrofon.
Så jag får väl erkänna att Baseballs fartfyllda musik kanske inte är den bästa om man ska fokusera på något, men jag blir så där riktigt glad när jag lyssnar på skivan - och det räcker faktiskt för att jag ska känna mig nöjd med min investering :)
Sweet red shoes
Sedan dottern flyttade hemifrån så har det blivit rejät tomt på skohyllorna i det Hedlundska hemmet. Jag tänkte att jag skulle råda bot på det och ägnade en ansenlig tid åt att inventera skobutikerna i Polenlandet. Men det blev inte mycket till skoinköp den här gången. Ett par gympadojjor fick jag dock med mig hem. Ett par röda. Tänkte att jag skulle frångå mitt svarta, bruna, gråa och vita sortiment och förgylla med en färgklick. Får se om de kommer till användning när snödrivorna tinat bort. Om nu snön någonsin kommer försvinna... Känns ju tveksamt.
Bombot och namnbyte
Den unga kvinnan bakom incheckningsdisken sneglade på mig, tittade in i sin dator och lyfte sen luren för att i den förklara något (för mig obegripligt) på polska. Sen räckte hon tillbaka mitt pass och förklarade att biljetten inte var bokad i mitt namn.
Jag fattade ingenting. Klart flygbiljetten var bokad på mig!
- Nej, titta här. Biljetten är bokad i ditt tredje namn, det är fel. Du får gå dit bort och byta biljett, förklarade incheckningstjejen snorkigt.
Jag tittade i mitt pass, insåg vad hon menade och lämnade tillbaka det.
- Fel. Mitt tredjenamn är mitt första. Det är så jag heter, förklarade jag lugnt.
Men se det gick inte. På nästan dagen 20 år efter mitt namnbyte började mitt namn spöka vid incheckningsdisken i Gdansk. Guuuud, så trött man kan bli! Och allt bara för att tanten på pastorsexpeditionen tyckte det var så jobbigt att tipp-exa för 20 år sen... För den som inte minns tippex så kan jag avslöja att det var en vit sörjig färg som var räddningen för alla kontorister som någon gång skrev fel på sitt skrivmaskinsalster. Felet kunde helt sonika målas över med tippex, man blåste det torrt, och vips kunde man skriva över med rätt text.
När jag och maken skulle gifta oss för snart 20 år sedan, och jag ändå skulle byta efternamn, beslöt jag mig för att även byta förnamn till det enda namn alla känner mig som. Lillan. På den tiden fick man gå till pastorsexpeditionen med sådana här ärenden. Så när hindersprövningen ändå skulle fixas så bad jag damen i luckan lägga till ytterligare ett namn utöver de två jag är döpt till. Som hon jämrade sig - tanten i luckan. Hon skulle behöva tippexa och blåsa och skriva om och... Ja, så snäll som jag var så sa jag att det var okej om hon bara lade till det och markerade det som tilltalsnamn. Vilket hon gladeligen gjorde. Därför har mitt namn Lillan alltid stått som tredje namn i alla papper. Det har funkat finfint. Till igår.
Det spelade ingen roll hur mycket jag än förklarade för henne vid incheckningen. Hon bara totalvägrade. Maken fick psykbryt - utan framgång. Jag pekade på min namnteckning i passet, prydligt underskrivet med Lillan Hedlund. Jag visade körkort. Men icke. Enligt det polska flygbolaget heter jag Ingalill och då ska det stå så på biljetten också. Att jag flugit regelbundet varje månad i två års tid, med deras bolag, under namnet Lillan var också oväsentligt.
Så jag fick ge mig. Gick till den utpeckade luckan för biljettbyte där de skrev mig på näsan att jag gjort fel för att sedan ändra - INGENTING! Nämen precis. Efter den proceduren fick jag checka in under namnet Lillan som också prydligt stod skrivet på boardingkortet.
Alltså, den polska byråkratin är ibland en mardröm. Hade ju varit bättre om de hade lagt ner själen på andra säkerhetsaspekter. Typ utrymt mig och mina medpassagerare när bombhotet lite senare kom... Men icke sa nicke. Där satt vi ovetande med fyra timmars flygförsening. Visserligen konfunderade över att vi var de ända resenärerna under hela eftermiddagen, men helt ovetande om att militär, brandkår och polis ockuperat flygplatsen efter bombhot.
När jag väl fick reda på det orkade jag faktiskt inte bekymra mig. Jag ville hem! Dessutom stod jag bland de första i boardingkön och tänkte inte lämna min plats om det inte kom order på det. Men okej, det kändes väl "sådär" att sedan kliva på ett flygplan som bombhotats... För att slippa tänka på det slumrade jag in så fort jag fått min fönsterplats och vaknade inte förrän vi tog mark på Skavsta.
Ändå är jag trött. Men mest för att jag måste bege mig till skattemyndigheten och be dem ändra turordningen på mina namn så jag kan söka nytt pass och slippa sånt här dravel i framtiden. Tack och lov är ju skrivmaskinstiden över så jag hoppas innerligt att det med hjälp av datorer ska gå lite lättare att byta namn den här gången.
Språkproblem och paraboler
Det är nyttigt att få vara utlänning ibland. Jag tänker ofta på det när jag är nere hos maken som faktiskt är invandrare i Polenlandet. Extra nyttig läxa är det att befinna sig i ett land där språket känns helt obegripligt och där man inte kan glida fram på sin knaggliga skolengelska, utom i undantagsfall.
I början la jag mig verkligen vinn om att försöka lära mig lite polska fraser. Men jag hann ju bara lämna landet så var det som att orden aldrig existerat i mitt huvud. Därför började jag fuska. Upptäckte ju ganska snabbt var jag kunde klara mig på engelska och slopade helt enkelt mina usla försök till polska artighetsfraser. Tills maken upptäckte vad jag höll på med. Varje gång jag hälsade, eller tackade, på engelska skällde han på mig för att jag inte ens FÖRSÖKTE på polska.
Så inför den här vistelsen beslutade jag mig för att ge det inhemska språket en chans igen.
När vi i går kväll var ute och käkade hälsade jag på polska när vi kom. Jag tackade på polska när jag fick menyn - och blev genast rättad eftersom jag givetvis betonade fel.
Men jag gav inte upp.
När det var dags för att beställa tog jag mod till mig. Efter att jag hade pekat i menyn på vilken maträtt jag önskade beställde jag, på min bästa polska, en öl.
Maken började asgarva. Men det gjorde inte servitrisen. Hon bara tittade på mig, log, och frågade på perfekt engelska:
- Och vad vill du ha att dricka?
Men hallå! Hur svårt kan det va? Jag försöker ju! Men det hjälper inte... Och vet ni hur svårt det är att be om att få prova ett par skor i storlek 38 när man bara kan räkna till 3? Nä precis. Man skulle ju kunna tro att teckenspråk, fingrar i luften och gud vet allt skulle kunna räcka hjälpligt. Det kan jag intyga att det inte gör. Det funkar inte alls.
Men det är nyttigt. Väldigt nyttigt.
Likaså är det nyttigt att se sig omkring och konstatera att utlänningarna (typ vi) har paraboler för att man absolut vill försöka få in sina svenska kanaler. Helst vill man bo, om inte grannar, så i alla fall i samma kvarter. Man vill ju kunna grilla den traditionella fläskfilen om somrarna och samtidigt umgås med andra svenskar.
Det är nog så vi är funtade allihopa när vi ställs inför det främmande. Oavsett vilket land vi kommer från vill man ha en del av tryggheten hemifrån med sig.
Jag kan bara inte förstå varför det ska vara så himla svårt för mig att lära mig polska! Skulle ju onekligen underlätta lite i vardagen.
I början la jag mig verkligen vinn om att försöka lära mig lite polska fraser. Men jag hann ju bara lämna landet så var det som att orden aldrig existerat i mitt huvud. Därför började jag fuska. Upptäckte ju ganska snabbt var jag kunde klara mig på engelska och slopade helt enkelt mina usla försök till polska artighetsfraser. Tills maken upptäckte vad jag höll på med. Varje gång jag hälsade, eller tackade, på engelska skällde han på mig för att jag inte ens FÖRSÖKTE på polska.
Så inför den här vistelsen beslutade jag mig för att ge det inhemska språket en chans igen.
När vi i går kväll var ute och käkade hälsade jag på polska när vi kom. Jag tackade på polska när jag fick menyn - och blev genast rättad eftersom jag givetvis betonade fel.
Men jag gav inte upp.
När det var dags för att beställa tog jag mod till mig. Efter att jag hade pekat i menyn på vilken maträtt jag önskade beställde jag, på min bästa polska, en öl.
Maken började asgarva. Men det gjorde inte servitrisen. Hon bara tittade på mig, log, och frågade på perfekt engelska:
- Och vad vill du ha att dricka?
Men hallå! Hur svårt kan det va? Jag försöker ju! Men det hjälper inte... Och vet ni hur svårt det är att be om att få prova ett par skor i storlek 38 när man bara kan räkna till 3? Nä precis. Man skulle ju kunna tro att teckenspråk, fingrar i luften och gud vet allt skulle kunna räcka hjälpligt. Det kan jag intyga att det inte gör. Det funkar inte alls.
Men det är nyttigt. Väldigt nyttigt.
Likaså är det nyttigt att se sig omkring och konstatera att utlänningarna (typ vi) har paraboler för att man absolut vill försöka få in sina svenska kanaler. Helst vill man bo, om inte grannar, så i alla fall i samma kvarter. Man vill ju kunna grilla den traditionella fläskfilen om somrarna och samtidigt umgås med andra svenskar.
Det är nog så vi är funtade allihopa när vi ställs inför det främmande. Oavsett vilket land vi kommer från vill man ha en del av tryggheten hemifrån med sig.
Jag kan bara inte förstå varför det ska vara så himla svårt för mig att lära mig polska! Skulle ju onekligen underlätta lite i vardagen.
Ilsken omtänksamhet
Det är lag på att man måste ha ljusen påslagna på bilen när man rattar runt i Polen. Känns som en självklarhet. Kruxet är bara att inte ens de modernaste polska bilarna slår på ljuset automatiskt, man måste sätta på det manuellt. Därför råkar jag titt som tätt köra mörklagd. Och det är något som inte går spårlöst förbi på de polska vägarna vill jag lova.
De första gångerna som jag mötte bilister som blinkade, tutade och vevade med armarna blev jag både orolig och konfunderad. Än värre var det när fotgängare började veva med armarna och spänna ögonen i mig som om jag hade en påkörd pensionär släpandes under bilen. Nu har jag lärt mig att de här - till synes - ilskna uttrycken är en signal på att jag glömt lyset.
Men i går lärde jag mig ännu en sak. De är inte arga, polackerna, när de viftar, skriker, tutar och blinkar på mig. De är omtänksamma. Japp. Det är tydligen svindyra böter (om än inte på långa vägar lika dyrt som fortkörningsböter hemma i Svedala) om man glömt tända billyktorna. Och polackerna, som tycker att det är pengar som kan användas till viktigare saker, värnar om varandra i den här frågan. Det är därför de uppträder som galna när jag då och då missar att slå på ljuset.
Så nu gör jag som polackerna! Viftar, tutar och skriker när jag ser någon passera utan lyktorna påslagna. Man vill ju vara omtänksam :)
De första gångerna som jag mötte bilister som blinkade, tutade och vevade med armarna blev jag både orolig och konfunderad. Än värre var det när fotgängare började veva med armarna och spänna ögonen i mig som om jag hade en påkörd pensionär släpandes under bilen. Nu har jag lärt mig att de här - till synes - ilskna uttrycken är en signal på att jag glömt lyset.
Men i går lärde jag mig ännu en sak. De är inte arga, polackerna, när de viftar, skriker, tutar och blinkar på mig. De är omtänksamma. Japp. Det är tydligen svindyra böter (om än inte på långa vägar lika dyrt som fortkörningsböter hemma i Svedala) om man glömt tända billyktorna. Och polackerna, som tycker att det är pengar som kan användas till viktigare saker, värnar om varandra i den här frågan. Det är därför de uppträder som galna när jag då och då missar att slå på ljuset.
Så nu gör jag som polackerna! Viftar, tutar och skriker när jag ser någon passera utan lyktorna påslagna. Man vill ju vara omtänksam :)
Lyxig hemmafru
I dag leker jag lyxig hemmafru!
Jag behöver inte jobba. Okej, ska man vara petig så har jag en schemalagd ledig dag från jobbet, men det hör inte hit. Passar liksom inte in i min lilla fantasibubbla där jag för dagen huserar.
Jag behöver inte städa, tvätta och stryka. Ja ja, det beror ju i första hand på att jag inte är hemma, utan i mitt andra hem hos maken i Polenlandet. Och det fina i kråksången är att då behöver jag faktiskt inte städa. Och kläderna (som i och för sig fortfarande ligger ouppackade i resväskan) är rena och räcker hela veckan. Strykningen fixade jag under natten innan jag flög hit så det är också bortrationaliserat.
Så i dag har jag bara haft en enda uppgift på schemat. Att få naglarna fixade :)
Japp, du läste rätt. FÅ dem fixade. Behövde inte sitta och fila själv på min kammare utan gjorde som riktiga lyxiga hemmafruar och åkte till manikyristen som putsade, klippte, slipade, målade och polerade tills händerna var som nya. Det sägs att skicket på mina naglar nu håller i 4 veckor. Det tror jag dock är en sanning med modifikation. Jag är glad att jag lyckats hålla dem fina fram till nu, två timmar efter manikyren avslutades. I vanliga fall har jag en ruggig tendens att paja naglarna direkt de få gånger de blivit fina. Ni vet, plötsligt kommer man på att man bara ska ta upp något ur fickan - och vips är allt förstört.
Ja, och så efter en liten tur i gallerian på stan har jag nu återvänt hem för att - GÖRA PRECIS INGENTING.
När jag tänker efter är jag nog inte lyxig hemmafru. Lyxhustru känns nog mer rätt, he he he... Det är så härligt att få drömma ibland :)
Jag behöver inte jobba. Okej, ska man vara petig så har jag en schemalagd ledig dag från jobbet, men det hör inte hit. Passar liksom inte in i min lilla fantasibubbla där jag för dagen huserar.
Jag behöver inte städa, tvätta och stryka. Ja ja, det beror ju i första hand på att jag inte är hemma, utan i mitt andra hem hos maken i Polenlandet. Och det fina i kråksången är att då behöver jag faktiskt inte städa. Och kläderna (som i och för sig fortfarande ligger ouppackade i resväskan) är rena och räcker hela veckan. Strykningen fixade jag under natten innan jag flög hit så det är också bortrationaliserat.
Så i dag har jag bara haft en enda uppgift på schemat. Att få naglarna fixade :)
Japp, du läste rätt. FÅ dem fixade. Behövde inte sitta och fila själv på min kammare utan gjorde som riktiga lyxiga hemmafruar och åkte till manikyristen som putsade, klippte, slipade, målade och polerade tills händerna var som nya. Det sägs att skicket på mina naglar nu håller i 4 veckor. Det tror jag dock är en sanning med modifikation. Jag är glad att jag lyckats hålla dem fina fram till nu, två timmar efter manikyren avslutades. I vanliga fall har jag en ruggig tendens att paja naglarna direkt de få gånger de blivit fina. Ni vet, plötsligt kommer man på att man bara ska ta upp något ur fickan - och vips är allt förstört.
Ja, och så efter en liten tur i gallerian på stan har jag nu återvänt hem för att - GÖRA PRECIS INGENTING.
När jag tänker efter är jag nog inte lyxig hemmafru. Lyxhustru känns nog mer rätt, he he he... Det är så härligt att få drömma ibland :)