Lillan Hedlunds blogg

Vad säger man till någon som inte längre orkar öppna ögonen?
Vad säger man till någon som inte längre förmår prata?
Hur håller man en hand som inte klarar att krama tillbaka?

Men du ser ändå.
Du talar till mig ändå.
Och din hand värmer min när vi tyst viskar till varandra i natten.
Då, plötsligt, hör jag ditt skratt.
Jag hör det så tydligt. Det kommer när vi delar våra minnen.

Älskade Kicki.
Sorgen kramar våra hjärtan.

När jag slår upp ögonen på morgonen är det ditt skratt jag hör.
Det väcker så varma minnen.
När mina tårar stilla rinner hör jag dig berätta högt för alla som vill höra, om hur förtvivlad jag blev som barn när jag fick veta att jultomten inte finns. Sedan skrattar du. Varmt och högt. Så som bara du kan skratta.

Minnena är så många.
Men det är ditt skratt som hela tiden kommer tillbaka till mig.

Jag går ner för trappan. Sätter på morgonkaffet.
Precis innan bryggarens puttrande ljud bryter morgonens tystnad hör jag det igen.
Ditt skratt. Varmt och högt. Så som bara du kan skratta.
Och sorgen griper så hårt om mitt hjärta.

Älskade Kicki.
Vi har förlorat en ovärderlig bit av vår familj.
Men minnena vi delar, du och jag, kan ingen ta ifrån mig.
Och ditt skratt. Varmt och högt. Det ska jag vårda och aldrig släppa ifrån mig.

Älskade älskade Kicki.
Det gör så ont när sorgen kramar våra hjärtan.
Men kärleken till dig finns för alltid kvar.

Satt i godan ro med en svalkande kall öl på en liten uteservering, alldeles i utkanten av parken vid Comosjön.
Noterade aktivitet lite längre bort.

De taskiga linserna till trots (ja, ja, jag SKA uppdatera styrkan hos optikern när jag kommer hem) tyckte jag mig ana att det pågick en fotosejour längre bort. Ni vet en sån där professionell.
- Modefotografering där borta vid trappen, påpekade jag för maken.

Men så plötsligt skymtade jag en välkänd profil i ljus skjorta. Det kunde väl inte vara...??? Nä. Sånt händer inte. Det är inte möjligt! Men efter att ha gnuggat mig i ögonen tog paparazzin inom mig över. Så jag tog upp min lilla digitalkamera och zoomade för allt vad zoomen höll...

Och ta mig sjutton! Var det inte....



... GEORGE CLOONEY!!!! Alltså bakom lastbilen. Inte tanten på cykel.

Jag fick nästan spader. Särskilt när de få förbipasserande plötsligt började slita upp sina kameror och fotografera det som skedde där bakom lastbilen.

- Spring du iväg och ta din bild. Jag betalar och kommer efter, sa maken lugnt.
Okej. Jag sprang kanske inte. Men jag hade ändå hög puls när jag närmade mig målet.

Gissa hur jag kände mig när jag sedan fick syn på det här:



En simpel modefotografering...
Och mannen i den ljusa skjortan visade sig vara någon form av hjälpreda till fotografen och sprang mest runt med en folievägg runt den lilla gruppen.

Klart jag förstår att man inte springer ihop med George Clooney bara för att man råkar befinna sig vid Comosjön. Det vore rent osannolikt faktiskt. Å andra sidan så är det ju troligare att jag krockar med honom där än hemma i New Mill.

Helt ärligt. Det gör inget om vädret är dåligt när det som sägs vara Europas största outlet bara ligger en och en halv timme bort med bil.

Ännu mer ärligt. Det gör absolut ingenting om man tar med sig plånbok och kredikort så att man inte i vid det första butiksbesöket upptäcker att man glömde ta med sig just dessa saker ur safety-boxen på hotellrummet...

Nix. Vi är inte i Mecka. Vi håller på att spricka i Italien.
Vi äter och äter och äter. Och dricker lite till maten och dricker lite däremellan.
Ändå är vi inte i NÄRHETEN av att äta och dricka lika mycket som italienarna själva gör.

Jag förstår inte!!! Var gör de av all mat i sina kroppar?!?!?!
Våra stackars svenska magar håller på att få psykbryt, och både jag och maken ser efter fyra dagar ut som om vi bär på varsin "bambino" under våra tröjor.

När det numera är dags att posera på bilderna ropar vi inte längre "le" utan: "håll in magen". Vilket är lättare sagt än gjort vill jag lova.
Men allt är så gott i det här landet att vi inte har för avsikt att avstå en endaste liten smula av det som serveras. Istället njuter vi till fullo mest hela tiden!



Allt är så underbart gott i Italien!

Nu kan ni sluta fila på löpsedeln.
Jag överlevde natten och nu har vi lämnat vesselkräken åt sitt öde. Istället har vi flugit fram genom Tyskland på Autobahn.
Japp. Flugit. Maken har tagit "fri fart" till en helt ny dimension... Och jag måste säga att jag tyckte det kändes synnerligen underligt när han brände om polisen i närmare 200 blås...

Men nu är vi snart vid vårt slutmål - Como i Italien.

Var vi befinner oss just nu är dock lite oklart. Vi trodde vi tog in på ett hotell i Schweiz. Men sen fick jag sms med prisinfo på mobilen där jag hälsades välkommen till Österrike. Så medan vi kopplat av i baren har vi varit övertygade om att vi är i Österrike. Fram till nu, då ett nytt välkomst-sms kom från Schweiz.

Ja, ja. Det vete fanken i vilket land vi befinner oss. Tyska pratar de i alla fall, och det enda vi vet med säkerhet är att just Tyskland har vi lämnat bakom oss.

Jag lägger mig platt.
Jag ber om ursäkt.
Jag slarvade i min research.
Och ja.
Jag hade fel.

Det finns VISST vesslor i Europa. Den långsvansade vesslan finns dock inte här. Hur jag nu kunde få för mig att läsa allt om just den arten och inte om den "vanliga" vesslan.

Och allt tyder nu på att det är just vesslor vi har innanför taket. Vi har rådfrågat två polska vänner som, oberoende av varandra, gissat på att det är just vesslor som härjar i vårt hus. Sen har de skrattat gott och frågat om de gör barn där uppe på taket också.

Eeeeh.... Jaaaaa!!! Vi befarar det...

Då har de skrattat ännu mer.
Vesslor som tar sig in i huset är tydligen inte helt ovanligt i de här krokarna av Europa. Det mindre uppmuntrande beskedet var att vi förmodligen måste bryta upp taket för att kunna fånga in dem i fällor.

Alltså. Är det inte det ena så är det fanimej det andra.
Och inte blev jag gladare när jag nu gjorde bakläxan på min research. I en text om det lilla djuret hade författaren skrivit att vesslor ibland gärna bosätter sig i uthus eller under golven i fastigheter. Men att skadorna den åsamkar fastigheten oftast är så ringa att det borde uppväga att ha den charmiga krabaten i sitt hus.

Daaaaa! Alltså jag må ha gjort en dålig första research på vesslor. Men den här författaren har ju ingen aaaaning om vad han skriver om! Det är ta mig f-n inget som helst charmigt med det oljud vi har i huset under nätterna - OCH om dagarna!!!! Inte vet jag hur en vessla låter under ett golv, men ovanför innertaket är det sannerligen en mardröm. Och efter att i detalj ha läst om hur vesslan med sina vassa hörntänder hugger nacken av sin föda är jag ännu mer skräckslagen över att behöva sova vägg i vägg (eller nåja tak i tak) med just de här djuren.

Jag säger bara det. Om den här bloggen inte uppdateras på länge - då vet ni. Att jag fallit offer för en vessla i Polen. Ni kan ju redan nu börja fila på den löpsedelsrubriken. Kan inte vara så där nedrans svårt att få till en kioskvältare på det temat.

Jag vill absolut inte på något vis förringa makens nattliga möte med den meterlånga vesslan. Och säger maken att han klarar sig bra med förstoringsglas och absoluuuuut inte behöver gå till en optiker - så tror jag honom förstås.

Men... Det sprang precis förbi en meterlång tax i vår trädgård...

Nej, nej, nej!!! Det är helt otänkbart att den hundjäkeln tog sig in i på vårt inhägnade område i natt. Helt otänkbart! Men det är ju ett jädrans sammanträffande, det måste man väl ändå medge. Eller hur?

För övrigt kan jag meddela att vår nattliga husgäst på taket inte längre är ensam. Och inte längre bara för ett rackarns oväsen om natten.
Om jag ska tolka oljudet rätt så pågår just nu någon form av sumobrottning ovanför mitt huvud. Eller så gör de f-ordet under mycket ljudliga förhållanden... Det sistnämnda gör mig gråtfärdig. 1+1 blir ju sällan två i det sammanhanget... Har vi otur är de kanske 24 när vi öppnar upp huset igen efter semestern.

Jag klarar snart inte av det här längre. Vårt älskade polenhem håller på att bli rena dårhuset. Och i det huset finns okända galna djur, en halvblind karl, en nervklen halvtidshemmafru, en lösspringande tax och en drös av mullvadar som gräver upp gräsmattan. Tror att det är läge att börja ta entréavgift av dem som vågar sig hit...

V E S S L A

Efter min andra kopp morgonkaffe slår jag på datorn och googlar just på vessla.
Varför det, kan man ju undra.
För att jag avskyr gåtor utan svar. Jag vill VETA! Jag vill ha SVAR. Och så vill jag kolla om makens teori stämmer.

- Jag såg den! Den är så här stoooor! frustade maken när han dundrade ner i sängen vid 4-snåret i morse.

Nu vill jag påminna er om att 4-tiden på morgonen är alldeles för tidigt för att jag frivilligt ska slå upp mina blå. Så jag knep ihop ögonen och låtsades som att jag inte hörde.
Varpå maken körde in en armbåge i sidan på mig.

- Titta då! Så här stooooor!

När jag till slut tvingade mig att kisa såg jag hur maken höll upp händerna och måttade ungefär en meter medan han ivrigt fortsatte beskrivningen.
- Och snabb som en vessla! Ja! Jag tror att det är en vessla! En vessla är det! utbrast maken förtjust vid insikten.

Nästan samtidigt började det. Racer-dansandet ovanför våra huvuden. Precis som varje morgon runt 4-snåret. Jomen visst. Vi har ett djur som flyttat in ovanför våra huvuden. Vi vet inte hur han tar sig in, Anticimex har gått bet och vad vi än gör så verkar djuret ha bestämt sig för att han har hittat det perfekta hemmet. Mellan ytter- och innertaket på vårt hus i Polenlandet.
Och den jäkeln tar Lambada-lektioner varenda jäkla morgon runt 4-snåret. Dessutom brukar den ha rave-party i anslutning till att vi går o lägger oss. Och det är ingen lättfotad liten dansare vi har att göra med. Han är f-n i mig klumpigare än ringaren i Notre Dame. Det dundrar så jäkligt att jag är livrädd att innertaket ska rasa och vi ska få en objuden gäst i vår säng. Eller. Livrädd är en underdrift. Jag är skräckslagen.

Men av någon anledning var maken alltså uppe, och ute, vid 4-snåret i morse. Och fick alltså syn på krabaten som ilade förbi i trädgården. En meterlång vessla...
Kändes på något vis skönt att ÄNTLIGEN få veta vad det är vi har att göra med där uppe. Men jag ville ju vara säker. Alltså har jag nu googlat. Och funnit att det f-n mig inte är någon vessla i alla fall.

Det finns inga vesslor i Europa. Och hade de funnits hade de varit typ 30 centimeter långa. INTE en meter. Sökte desperat vidare bland mård- och hermelinsläktingar. Men de är också för små.
Jag blir snart galen och jag vet inte vad jag ska tro.

Snälla, snälla, snälla!!!! Hjälp mig och kom med förslag på vad vi kan ha för odjur i huset. Först när vi vet det kan vi kanske få stopp de nattliga rave-festerna.

Oj. Jag är så nyfiken att jag kan gå upp i atomer. Och nervös. Faktiskt lite stressad till och med. Nästan magkatarrvarning. Fast mest är jag otåligt nyfiken.

Ser nämligen på kära gamla fejjan att det nu trillar in statusuppdateringar om högskoleantagningar. Alltså har beskedet kommit. I dag får sonen veta om han kommit in på någon av de utbildningar han sökt. Men sonen har just nu fullt upp med att bygga motorer hos en stor lastbils- och busstillverkare och kan därför av helt naturliga skäl inte kolla upp saken förrän ikväll när han stämplat ut från jobbet och kommit hem.

Så jag har ett par timmars väntan innan jag får veta hur det gått för honom.

Fast egentligen är det inte väntan på högskolebeskedet som gör mig stissig.
Sonen väntar nämligen på ytterligare besked, om ett eventuellt jobb.
FÅR han jobbet OCH kommer in på högskolan så måste han välja. Ta ett beslut. Plugga. Eller jobba.
Han har själv sagt att han gärna vill jobba ett tag först, kanske ett år, innan han fortsätter studierna. Och han stortrivs ju verkligen på sitt jobb, tycker det är skitkul och gillar verkligen sina jobbarkompisar.

Som mamma tycker jag det låter sunt. Man ska inte generalisera, men jag tror man tillgodogör sig studier bättre om man först får ta en sväng i "det riktiga vuxenlivet". Nackdelen är förstås att man kan få smak på livets goda (typ en regelbunden inkomst) och därmed får svårt att sätta sig i skolbänken igen.
Väljer han studier innebär det att han flyttar hemifrån om en månad. Är han redo för det? Är JAG redo för det???

Å andra sidan spelar det ingen som helst roll vad jag tycker, tänker och känner i den här frågan. Fram till nu har jag fått bestämma och fått ha ett finger med i spelet. Men nu vilar beslutet på sonen.
Och ändå sitter jag här och tuggar i mig nagelbanden (naglarna är så finfixade att jag inte har hjärta att bita av dem...) Men jag är ju för fanken mamma, och jag vill så himla jättegärna ofantligt mycket att det ska bli BRAAAAA vad han nu än må välja. Ja, om han nu ens får valmöjlighet. Vi vet ju som sagt ingenting just nu.

Vuxenvärlden is calling. Och det är sonen som måste svara. Inte jag.

Kanske är det just det som stressar mig mest. Att sitta vid sidan och bara vänta på besked istället för att få vara den som tar beslutet. Jisses. Tur för sonen att jag har lite självinsikt i alla fall. Kanske inte så mycket som jag borde. Men lite är bättre än inget.

Hej sa Petronella i från plaskeborg...

Fattar inte att den rackarns gamla dängan har gått runt, runt i huvudet på mig hela morgonen.
Eller jo. Det fattar jag ju. Det har regnat hela natten och gör så fortfarande. Så helt taget ur luften är det väl inte. Men ändå. Lite irriterande är det.

Nackdel med dagens väderlek: Ingen solbränna. Om jag inte börjar sola snart kommer folk tro att jag är sjuuuuk!!! Alltså fysiskt krass. Jag MÅSTE få lite färg snart. Måste, måste, måste...

Fördel med dagens väderlek: Finns inga ursäkter för att inte ta tag i tvätt och städning. Men det behöver ju inte betyda att jag gillar det. Faktum är att jag verkligen ogillar det.
Har man semester ska man inte behöva göra såna däringa vardagligheter som tvätt, städning och matlagning. Då är det ju inte semester!!! Just under semestern tycker jag att alla kläder borde hoppa in rena o strukna i garderoben, smulornar på golven och kladd på borden borde liksom sugas upp i tomma intet av sig själv. Och framförallt: Som semesterfirare borde man få sätta sig vid dukat bord tre gånger om dagen utan att någonsin behöva tänka tanken "jaha, vad ska vi äta i dag då...".

Så tycker jag.
Men det verkar ingen annan tycka.
Alltså sitter jag nu här och funderar över om jag ska tvätta vitt eller svart först. Och så grubblar jag över vad vi ska ha till middag. Jaaaa!!! Sånt tänker jag på redan denna arla morgonstund. För i går tänkte jag inte alls och det slutade med att mitt kvällsmål bestod av salta pinnar. Kanske inte var riktigt vad jag hade tänkt mig när jag klurade ut mitt egna detoxprogram i går.

Nähä. Bäst att ta itu med Petronella-uppgifterna innan regnet upphör. Om det upphör.



Yupp. Regn hos mig i dag.

I dag är jag tant sur. Inte för att det regnar, för det gör det inte. Solen skiner, jag är ledig och livet borde kännas som rena lustgaseffekten.

Men icke. Jag har upptäckt att jag gjort ett gruvligt misstag med min semesterpackning.
Av någon konstig okänd anledning gick nämligen min mage ner i omfång strax innan min sommarledighet. Jag blev skitglad och packade ner den något tajtare garderoben. Big mistake. Very very very BIG MISTAKE!

Efter två veckor i Polenlandet är jag... tja, trind är ordet skulle jag nog vilja säga.
Eller rättar sagt: Magen ser ut som en medicinboll!!!
Det är helt OFATTBART att två ynka veckor med gott att äta och dricka så omedelbart kan ge resultat. Och nu har jag knappt några kläder jag kan använda. Därför har jag en surdag.

Försöker ändå va lite konstruktiv. Om ett par dagar åker vi till Italien. Jag lär ju knappast äta mindre god mat där. Alltså måste jag ta mig i kragen och detoxa de här dagarna innan vi drar. Hittade ett skitbra 4-dagars detoxprogram i en tidning jag fick med mig hit. Kruxet är bara att jag inte vet vad 4/5-delar av alla konstiga böner, frukter och baljväxter är. Har aldrig smakat dem, vet inte var man hittar dem - och jag kan absolut inte fråga mig fram på polska (tror för övrigt att detox är ett relativt okänt begrepp i den här byn där vi bor).

Alltså håller jag nu på att skapa mig ett eget detoxprogram.
Från om med i dag får jag inte längre frossa i Lays salta chips, polska ostbågar, Milka mjölkchoklad och Zywiec.

Och jag måste APSELUT sluta stoppa i mig såna här gosaker:







Känns som att jag går ett par jädrans tråkiga dagar till mötes. Men det kan inte hjälpas. Måste bli ordning och reda på torpet nu! Kan ju inte resa till Italien utan att ha plats för god mat och dryck. Vore ju rena katastrofen. Så hej svejs detoxprogrammet - nu kör vi! Säger surtanten...

Har precis kommit hem efter att ha skjutsat dottern till flyget.
Resan Slupsk-Gdansk tur och retur tar oftast fyra timmar. I dag var inget undantag. Nä. Det är egentligen inte så värst långt, rent avståndsmässigt. Hemmavid hade det väl gått på halva tiden. Men nu pratar vi pooooolska vägar och inte minst - polska bilister... Alltså. Jag har sagt det förut, men att köra på vägarna här nere känns stundom som att spela rysk roulette. Man är lika f-cking glad varenda gång man kör in i garaget och överlevt bilresan!

Vid flygplatsen i Gdansk blir det dessutom bara rörigare och rörigare. Det vankas ju bollspel på hög nivå här nästa år och då slog det väl polackerna att de bör ha en flygplats som är liiiiite större än ett rum och kök. Därför råder nu vilda västern bland resenärerna som ska ta sig till flyget med bil och yrkesförarna som ska komma fram med sina bulldozers så den nya flygplatsen kan ta form.

Undrar just hur rejält mycket dyrare det kommer att bli att resa hit under värsta fotbollsepidemin nästa år... Ja, ja. Det blir som det blir. Tror flygplatsen kan bli bra när det blir klart i alla fall. OM de nu bara ser till så att det blir fler än EN toalett för damerna i själva avgångshallen...



Nu börjar den nya flygplatsterminalen ta form i alla fall. Får väl se om de hinner bli klara till fotbolls EM 2012.

Det är så fantastiskt underbart att vakna när solen strålar, himlen är klarblå och det är närmare 25 grader ute redan tidigt tidigt på morgonen.

Det är en underdrift att säga att jag njöt när jag tog mitt morgonkaffe och gick ut och satte mig på stentrappen och njöt av sommarmorgonen. Så här skulle alla morgnar vara!

Jag och dottern, som är på semesterbesök hos oss, bestämde oss för att låta solen nypa vårt skinn under förmiddagen. Efter lunch tog vi oss dock i kragen och åkte till stranden. Men herre jisses vad med folk det var!!!! Vi fick leta länge innan vi hittade en parkering långt bort i tjottahejti. Fast vi klagar inte. Vi hittade en "ny" strand, fick avnjuta underbara våfflor (eller gofry som det heter här i Polenlandet) och fick en underbar utflykt.



En liten oas. Här kan jag o dottern tänka oss att slå oss till ro någon dag, om man inte känner att man "måste" ligga precis vid havet. Och det blev vi inte så sugna på när vi såg hur många som ville vara på beachen just i dag...



Smockfullt på beachen. Det var ju inte bara jag och dottern som sökte oss till stranden i dag...
Det var tjyvtjockt med soldyrkare så långt ögat kunde nå. Undrar just om det var så här fullt överallt längs hela sandstrandskusten som i runda slängar i alla fall är en sisodär 20 mil lång.



Gofry! Så istället för en solstol på stranden tog vi en promenix på strandpromenaden och kunde inte motstå nygräddade våfflor (Goftry på polska) med vispgrädde och färska blåbär. Mums!



Piren. Till slut gick vi längst ut på piren och njöt av den fläktande vinden, studerade en tysk segelbåt på väg in i hamninloppet och så skakade vi lite på huvudet åt de lätt överviktiga männen i 50-årsåldern som lekte på varsin vattenskoter och stajlade för alla som ville titta. Vad är det med män och motorer???? Egentligen?


Svensk sommar är fantastisk. Men de polska sommardagarna är inte heller fy skam, om ni frågar mig.

Alltså. Jag är lite putt. På Jonas Moström.
Här har man väntat, längtat och fingrat på hans nya bok utan att öppna den.

Jo, jag fick hans senaste bok i födelsedagspresent. Trots att jag ville kasta mig raklång i soffan och sträckläsa så lyckades jag bärga mig. Svor en helig ed att jag inte skulle öppna den förrän jag hade semester. Jag har nämligen ett läsproblem. Börjar jag läsa en bok jag tycker om så slutar jag inte läsa förrän boken är slut. Det är också skälet till att jag i princip bara läser böcker på semestern. Det är så in i helskotta jobbigt att först tillbringa en dag på jobbet, sen läsa sig igenom natten istället för att sova och så återvända till arbetet. Krasst sett funkade det när jag var yngre. Men inte nu längre.

Alltså har jag inväntat semestern innan jag gav mig i kast med Moström.
Häromdagen infann sig den rätta tidpunkten. Varmt i luften, växlande molnighet och jag var helt solo i Polenhemmet. Då kastade jag mig raklång ner på solsängen i trädgården och började jag läsa. Och min vana trogen slutade jag inte förrän boken var slut, magen skrek av hunger och axlarna hade råkat bli brända i solen medan jag var uppslukad av mord och bränder i Sundsvall.

Men lika underbart bra som jag mår medan jag läser Jonas Moström, lika tom blir jag när boken är slut.
Hallå!?!?! Kan han inte ge ut liiiiite fler böcker än en om året???? Vad ska jag läsa nu då, resten av sommaren??? Jag vill ha FLER Moström böcker på min semester! En ynka semesterdag med Moström är för lite - om ni frågar mig.

Ja, ja... Timmarna med Moström var i alla fall lika bra som de brukar. Och nu får jag väl bara snällt vänta ett år på fortsättningen. Önskar bara någon kunde tipsa om en likvärdig författare så jag har något att göra under mina resterande lata semesterdagar.



Snipp snapp snut, så var Moströms senaste bok slut.

I typ 45 minuter var vi världens lyckligaste Italienresenärer.
Efter att ha surfat runt på nätet i dagar (okej, jag började för ett par veckor sen) hade vi bestämt oss.

Vi skippar Trento dit maken ville resa för att få återuppleva en restaurang vars mat fått honom att omvärdera hela sin tidigare starka motvilja för allt vad som har med Italien och italienare att göra. Fast jag råkar ju veta att hans tidigare motvilja inte alls haft med maten att göra, han (maken) blev liksom bara lite upprörd över italienarnas sätt att framföra sina bilar. Och i sammanhanget kan jag väl påpeka att maken knappast är någon liten försynt frökenförare i trafiken. Det blev i alla fall en sån kulturkrock där i den italienska trafiken att maken svor på att inte återvända frivilligt. Men så var han tvungen att resa dit med jobbet, och åt så god mat att alla gamla synder plötsligt var förlåtna.

Själv blev jag ju jublande lycklig och även om jag aldrigt drömt om att få se Trento så var det trots allt Italien.
Men som sagt. Efter en del dividerande strök vi Trento.
Verona som jag däremot gärna skulle stanna till i strök vi i bara farten.

Och så plötsligt, fattar faktiskt inte hur jag lyckades, så hade maken och jag bestämt att vi skulle till Comosjön. Jag har längtat i så många år att få komma dit, men aldrig uttalat det högt. Och nu skulle det plötsligt bli av!!! Knappt jag kan tro att det är sant.

Problemet var bara att hitta ett hotell som passar oss. Och vår plånbok. Och som är ledigt. Nä, vi är ju inte direkt världsbäst på framförhållning...
Till slut hade vi bestämt oss och efter att ha letat efter tidigare gästers omdömen om hotellet, utan att hitta något anmärkningsvärt, slog vi till. Vi bokade. Och betalade. Sen lutade vi oss tillbaka i soffan med varsitt leende.

Comosjön - here we come!!!

Efter ett tag fortsatte maken surfa runt på nätet och helt plötsligt hörde jag honom svära högt och ljudligt.
- HELVETE!!!
På något vis hade han hittat en sida med omdömen om hotellet. Och gästerna var inte nådiga i sina utlåtanden, om man ska vara diplomatisk.

"Hemsk mat", "avskyvärd frukost", "otrevlig personal", "hotell för busslaster med pensionärer från England", "snittålder på 70+", "tvång på badmössa i poolen", "unken lukt på rummet", "hemskt"....

Maken läste högt. Sida upp och sida ner. Inte ett enda f-cking positivt omdöme! Ja, bortsett från en engelsk pensionär. Det omdöme som ändå till slut fick oss att kvickna till ur vår förfrusna förskräckelse över vad vi bokat var följande:
- Den bästa stunden på det här hotellet var när jag äntligen fick checka ut!

Vi panikade. Kastade oss över vår bokning och avbokade rubbet.
Men. I 45 minuter var vi alla fall världens lyckligaste Italienresenärer.

Nu vete fanken var vi hamnar. Kanske vid Comosjön. Kanske inte. Och för 111:e året i rad skäller jag på mig själv för att vi är så uselt usla på framförhållning. Det här kunde vi ha bokat för månader sen, inte dagar innan vi vill ha tak över huvudet. Nåja. Det brukar alltid komma något spännande ur vår bristande semesterplanering, så jag hoppas det gör det den här gången också.