Lättnadens suck
Hörde ni? Det måste ni ha gjort! Jag tror det blåsande ljudet ljöd över hela kommunen.
Det var lättnadens suck. Den jag drog efter att sonens boendesituation löst sig de första tre nätterna.
Jag vet. Jag vet. Det är ett jädrans tjat på mig om sonens stundande flytt. Och jag kan garantera att jag ännu inte skrivit sista ordet i det här ämnet. Alla mina tankar, och i princip allt jag gör om dagarna, handlar om den här flytten. Och det jag mått mest illa av de senaste dagarna är just boendeproblematiken.
Sonen börjar sin utbildning på måndag. Men får inte tillgång till sin studentlägenhet förrän på torsdag efter lunch. Hyresgästen som just nu bor i den aktuella lägenheten har gått upp i rök. Han svarar inte på sms, telefon eller mail. Och bostadsbolaget kan bara konstatera att nycklarna ännu inte lämnats in. Alltså har vi helt fått stryka önskedrömmen om att sonen kanske skulle kunna flytta in några dagar före utsatt kontraktsdatum.
Men i går kväll kom ett underbart besked! Sonens barndomskamrat, som flyttar till samma ort för studier, får flytta in i sin lägenhet redan den här helgen. Och där får nu sonen hysa in sig de första nätterna. Så jädrans skönt!
Och jag blir alldeles varm i hjärtat när man ställer upp för varandra när det behövs, även om man i övrigt gått skilda vägar. Tänker på när killarna inte fick tag på praktikplatser när de gick på gymnasiet. Då fanns de också där för varandra vilket slutade med att de tillsammans bodde och gjorde gemensam praktik utomlands i ett par veckor.
Jag hoppas verkligen att killarna vårdar den här egenskapen hos sig själva nu när de lämnar sina föräldrarhem och ska stå på egna ben på riktigt. Att ställa upp för andra som behöver hjälp är inte en självklarhet för alla, men de som självklart sträcker ut en hjälpande hand till den som behöver blir alltid en vinnare i det långa loppet. Det är i alla fall min personliga övertygelse.
Det var lättnadens suck. Den jag drog efter att sonens boendesituation löst sig de första tre nätterna.
Jag vet. Jag vet. Det är ett jädrans tjat på mig om sonens stundande flytt. Och jag kan garantera att jag ännu inte skrivit sista ordet i det här ämnet. Alla mina tankar, och i princip allt jag gör om dagarna, handlar om den här flytten. Och det jag mått mest illa av de senaste dagarna är just boendeproblematiken.
Sonen börjar sin utbildning på måndag. Men får inte tillgång till sin studentlägenhet förrän på torsdag efter lunch. Hyresgästen som just nu bor i den aktuella lägenheten har gått upp i rök. Han svarar inte på sms, telefon eller mail. Och bostadsbolaget kan bara konstatera att nycklarna ännu inte lämnats in. Alltså har vi helt fått stryka önskedrömmen om att sonen kanske skulle kunna flytta in några dagar före utsatt kontraktsdatum.
Men i går kväll kom ett underbart besked! Sonens barndomskamrat, som flyttar till samma ort för studier, får flytta in i sin lägenhet redan den här helgen. Och där får nu sonen hysa in sig de första nätterna. Så jädrans skönt!
Och jag blir alldeles varm i hjärtat när man ställer upp för varandra när det behövs, även om man i övrigt gått skilda vägar. Tänker på när killarna inte fick tag på praktikplatser när de gick på gymnasiet. Då fanns de också där för varandra vilket slutade med att de tillsammans bodde och gjorde gemensam praktik utomlands i ett par veckor.
Jag hoppas verkligen att killarna vårdar den här egenskapen hos sig själva nu när de lämnar sina föräldrarhem och ska stå på egna ben på riktigt. Att ställa upp för andra som behöver hjälp är inte en självklarhet för alla, men de som självklart sträcker ut en hjälpande hand till den som behöver blir alltid en vinnare i det långa loppet. Det är i alla fall min personliga övertygelse.
Kommentarer
Trackback