Mot varmare breddgrader
Nu är det dags.
All disk efter 20-årsfesten är ren och undanplockad. Väskan packad och benen rakade.
Något sovande har det inte blivit för min del. Men det beror inte på grannarnas halloweenfest, även om de verkar ha en ofantligt rolig tillställning. Själv har jag snyltat lite på festmusiken. När de drog upp Kenta på högsta volym satt jag i kökssoffan, filade naglarna och sjöng med i refrängen: "Jag har väntat så länge på just denna dag"
Kändes ju lite passande för jag har verkligen längtat och väntat på den här dagen.
Nähä go vänner. Nu släcker jag ner och flyger till Kanarieöarna för en veckas latande på varmare breddgrader.
Hasta la vista!
Fixa naglar eller sova
Ska jag gå och lägga mig och sova tre timmar innan vi börjar resan mot Arlanda - eller ska jag vara vaken och fila naglarna? Å ena sidan är jag så trött att jag är kräkfärdig. Å andra sidan ser mina naglar för gräsliga ut. Och jag tror faktiskt att både tröttheten och nagelproblemet har sitt ursprung i trädgårdsutflykten tidigare i veckan.
Alla gäster har i alla fall tackat för sig, paketen är öppnade, smörgåstårtan nästan uppäten och kaffet urdrucket. Tror dottern är nöjd med sin födelsedag. Hon och pojkvännen har i alla fall redan stupat i säng och slocknat. Är det friskt förresten? Att en för dagen 20-årig tjej sover innan klockan 22 en fredag???!!!
Skulle inte tro det.
Dagens roligaste historia bjöd sonen ofrivilligt på. När maken slog in dotterns paket i går kväll så frågade sonen vad det var.
- Lådor, svarade maken.
- Med vad? undrade sonen.
- Inget. Bara lådor, förtydligade maken.
Sonen som är van vid makens ibland förvirrande humor tog lätt på svaret och avlägsnade sig. Men i morse när hans storasyster öppnade sina paket växte förvåningen i hans ansikte.
- Öppna och titta i, det är klart det är något i, sa sonen hjälpsamt till sin syster.
Men när hon öppnade lådorna insåg sonen med fasa att hans syster fått just tomma lådor.
- Allvarligt! Har ni gett henne tomma lådor? På riktigt? Det är ju helt sjukt, frustade sonen innan han tillade:
- Bästa presenten fick hon alltså av mig?
Sonen hade gett sin syster en dvd-box - MED filmer i kanske bör tilläggas.
Att lådorna dottern fick av oss var ljuvligt romantiska hattaskar med blomstermotiv och fotolådor med praktiska arkiv räknades tydligen inte alls enligt sonen. Däremot fick kapaciteten på den externa hårddisken godkänt. Men å andra sidan så var den lådan inte tom...
Hur många skor är legalt?
Det är inte bara dotterns kalas som ska fixas och förberedas. Jag och maken drar på semester till Kanarieöarna tidigt tidigt i morgon bitti tillsammans med våra goda vänner. Som jag längtar! Så nu tvättar jag, stryker, packar och bakar till kalaset - SAMTIDIGT!
Men det jag känner störst stress inför är skorna. Hur många skor är legalt att ha med sig på en veckolång charter? Alltså... Jag vill ju ha de svarta högklackade, de vita björn borg-sandalerna, tofflor till poolen, joggingskorna för de raska morgonpromenaderna (hrm... vet man ju hur det brukar bli med den saken, men ändå), ett par svarta gympadojor att resa i och så bara måste jag ha mina urmysigt mjuka vita ballerinaskor. Nu ska vi se... Det blir sex par skor.
Kommer aldrig få det godkänt av maken.
Någon som vet hur många par man kan smuggla med i handväskan? Eller kan man ta två på sig samtidigt som jag alltså reser i? Skorna är onekligen upphov till stress just nu. Pust.
Vegetarianer och tårta
Vid köksbordet funderade hon just över det där med jobbet och sin födelsedag. Tydligen är det väldigt många på hennes arbetsplats som bjuder på tårta när de fyller år (det gör INGEN på mitt jobb kan jag inflika), och nu var dottern kluven. Måste man bjuda på tårta? Fast man måste kanske det om man fyller 20... Så gick resonemanget.
- Hur många är ni då? frågade jag.
- Vi är väl 50 personer som jobbar operativt, konstaterade dottern varpå jag höll på att trilla baklänges.
50 pers!!! Man kan ju för sjutton gubbar inte köpa och bjuda 50 personer på tårta!
- Nej nej nej! Det är inte 50 stycken som äter tårta, förklarade dottern lugnande innan hon tillade:
- Det är alltid några som bantar, några är diabetiker och några vegetarianer.
Hrm... Vegetarianer... Hur tänkte hon nu?
Från rugbyplan till BB
Nu har jag precis stämplat ut för det här arbetspasset och de kommande två har jag semester. Även om de officiella arbetsdagarna bara varit två den här veckan så har jag haft fullt upp - snudd på dygnet runt hela veckan. Pust. Men nu tycker jag mig se ljuset i tunneln. Tvättmaskinen går för fullt och imorgon blir det till att packa. Solsemester väntar! Eller sol och sol... När jag senast tittade på väderprognosen för Gran Canaria så såg jag oroväckande moln över solarna!!! Tänk så vedervärdigt om man lägger en smärre förmögenhet på sol och värme - och så blir vädret kasst! Törs inte ens tänka tanken...
Fast innan jag och maken drar (första gången på charter utan barn!) så ska dottern uppvaktas. Hon blir 20 år i morgon. Sista födelsedagen som vi kommer och sjunger för henne på morgonen i hennes flickrum. Om en månad lämnar hon ju föräldrarhemmet för egen lya och sambo.
Lätt och bli nostalgisk en sån här kväll. Vid den här tiden för 20 år sen hade jag magont och misstänkte starkt vad som var i görningen. Efter nio månader var det ju liksom inte helt oväntat. Vi hade ju lärt oss att ett varmt bad, promenader och massage var bra saker att ägna sig åt innan det var dags att åka in till BB. Men om jag inte missminner mig så hann maken bara valla mig ett halvt varv runt rugbyplan i Brunnsängs hage innan jag tvingade honom att köra in mig akut till sjukan.
Och nu har det gått 20 år... Hur fasiken kunde tiden gå så fort? Man undrar ju ibland...
Krattandets bieffekt
Orkade inte gå upp och skälla på honom. Vred mig ett par timmar till innan jag gav upp.
Tror att sömnproblemet stavas krattning. Gårdagens trädgårdsarbete har onekligen gjort mig helt ledbruten. Och vems fel är det? Jo, makens förstås. Hade han bara gett mig en trädgårdsmästare så hade jag både sovit gott och sluppit se ut som en krokig, och mycket trött, gammal tant...
Män och maskiner
- Ska jag inte ta och ringa någon som kan komma och gräva upp rabatten, vore det inte värt en slant?
Till min stora förvåning sken maken upp som en solig dag i Tunisien.
- Ja!!! Vilken bra idé!
För en mikrosekund blev jag varm av lycka. Lättnaden var enorm. Äntligen skulle jag få en rabatt med lite schyssta blommor och kanske en bättre rabattkant än de gamla murkna plankbitarna. Men den saliga känslan dog snabbt när maken fortsatte:
- Då får dom ta dit en grävmaskin och gräva upp allt. Vi gör om hela trädgården, nya plattor - rubbet, sprudlade maken.
Alltså... Vad är det med män och maskiner??? Fattar jag väl att maken tror att han ska få köra runt i en bulldozer av miniformat och vara kung i vår inte alls stora trädgård. Vad sjutton, jag ville ju bara ha hjälp med att gräva upp växterna i rabatten som har rötter ner till Kina...
Men det var likadant när vi skulle måla om huset. Medan alla grannar monterade upp byggställningar förklarade maken att det inte var något för oss. Vi skulle ha en skylift. Behöver jag säga att vi i dag är i princip de enda i kvarteret som ännu inte målat om...
Jaha. Och vad blev kontentan av det här då? Jo, att jag tillbringat en ansenlig mängd timmar i trädgården i dag och ändå tillhör vår trädgård fortfarande kvarterets B-lag. Eller kanske mer Korpens bottenlag om jag ska vara helt ärlig.
Nu sitter jag här med värkande rygg, händer svarta som synden och naglar som aldrig mer kommer bli rena. Jag borde nog ha gått med på att leja en bulldozer i alla fall...
Tillbakablick
Jag, dottern och sonen satt vid köksbordet när jag tittade på sonen och frågade honom vad han egentligen menade med det han precis sagt. Innan han hann svara skrek dottern rakt ut:
- Tyst! Säg inget!!! Hon har den där blicken som gör att vi får läsa i tidningen vad du sagt.
Det känns som om händelsen utspelade sig i går, men det är många år sedan nu. Det där utbrottet vid köksbordet gav mig förvisso en tankeställare, men fick mig inte att upphöra med mina onsdagskrönikor i tidningen där familjens vedermödor var ett återkommande inslag. Man skulle kunna säga att mina barn vuxit upp med att vara "uthängda" i tidningen. Fast de har aldrig protesterat. Ja, utom möjligen den där gången vid köksbordet då.
Det var krönikor som inte på något vis tog upp stora samhällsviktiga frågor eller politiska ställningstaganden. Nej, de handlade helt enkelt om mina egna triviala upplevelser och synpunkter, men kanske framförallt om mitt eget familjeliv.
En dag, för ett par år sedan, tog jag ändå det svåra beslutet att sluta skriva krönikor. Jag tror det blev åtta år, med en tidningskrönika varje vecka, var plötsligt historia.
I början hade jag abstinens. I huvudet fortsatte jag skriva om livets alldagliga ting, men till slut ebbade även de tankarna ut.
Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Sonen har hunnit fylla 17, dottern blir 20 i veckan och har precis köpt lägenhet med sin blivande sambo. Själv tar jag nu mina första trevande steg in i bloggandets värld. Jag kommer inte göra anspråk på att det jag skriver är viktigt för andra att läsa. Min blogg är bara tänkt att fylla mitt eget behov av att skriva av mig.
Vill du följa med på min resa i bloggens värld är du förstås varmt välkommen!
Nu kör vi!