Nya vanor

Egentligen hade jag tänkt ta itu med en dålig ovana i taget. Men... Tydligen MÅSTE jag börja ändra kosten i samma takt som jag nu tar tag i det här med träningen. Så jag gör mitt bästa. Självklart har jag långt kvar, men ett litet steg i rätt riktning är faktiskt också ett steg.

Gammal DÅLIG morgonvana:




Ny BÄTTRE morgonvana:



Tja. Vad tror ni? Hur chockad kan en 43-årig kropp bli?
Jag har inte en susning. Men om jag var fru Hedlunds mage skulle jag nog göra kullerbyttor av glädje. Det gör i alla fall mina smaklökar. Alltså kullerbyttor. Däremot kanske inte av glädje... Kaffe och kanelbullar är onekligen något smarrigare, om ni frågar mig.


Håll i er nu!

Hur länge är en elefant dräktig? Typ två år? Det är i alla fall skitlänge, så mycket vet jag.
Och ungefär lika länge har tanken legat och grott inom mig, sakta sakta sakta...
Sedan tror jag den fick mogna lika länge, eller åtminstone en evighet.
Och under hela tiden har jag inte sagt något till någon. Det var helt och hållet min egen tanke som fick gro. Och mogna.

Men plötsligt en dag i förra veckan, genom ödets nyck faktiskt, upptäckte jag att det var gränsfall till att ett mjukt, ludet och grönt mögel skulle linda sig runt tanken jag burit på så länge.

Då gjorde jag det. Jag bestämde mig.
Sen lyfte jag luren och ringde samtalet som revolutionerar mitt liv.
Två timmar senare var bollen i rullning och jag var minst sagt euforisk när jag ringde dottern från bilen.

Jag: Gissa vad jag har gjort? Gissa! Det är något du aldrig kan tänka dig att jag skulle göra! Det är det mest radikala beslut jag tagit i hela mitt liv! Gissa!

Dottern började spontant skratta, men samlade sig snabbt. Jag kunde riktigt höra hur hon tänkte ut något riktigt klurigt.
- Du har sagt upp dig!!!! skrek hon plötsligt till i luren.

Eeeeh... Typ, näääää...

Jag: Var sjutton fick du den idén från? Nej, kom igen nu. På riktigt. Gissa!

Sen lade jag lite hemlighetsfullt till att jag varit på en konsultation...

Varpå dottern skrek rakt ut - igen:
- Ska du tatuera dig!!!!????

Men vad f-n är det med dagens ungdomar?!?!? Säga upp mig? Tatuera mig? Men hallå?!?!?
Jag kunde inte låta henne gissa fler gånger, blev alldeles svettig av hennes fantasifulla idéer.

Jag: Nej! Jag ska börja träna. Jag har träffat en person som ska hjälpa mig, en personlig tränare kan man säga.

Det blev alldeles tyst i luren. Så tyst att jag för ett ögonblick trodde att linjen brutits. Sen började dottern skratta. Högt. Och länge. Fast med värme, så där så man känner att hon gillar det jag sagt, trots att hon inte sagt ett ljud ännu. Till slut fick hon i alla fall mål i munnen.
- Det trodde jag ALDRIG om dig mamma! ALDRIG! Det här var det sista jag någonsin hade gissat på! Men guuuud, vad roligt! Åh, vad jag blir glad för din skull!

De orden värmde. Jag har gjort något stort, och jag var själv så stolt att jag höll på att spricka över mitt beslut. Klart jag då blir innerligt glad när mina närmaste reagerar som dottern gjorde. För hon var inte ensam om att heja på mitt beslut även om ingen annan hade så galna gissningar som hon... Tatuering? Säga upp sig? Jag kan inte smälta det riktigt ännu...

Det har tagit jädrans lång tid. Men efter att jag tog beslutet har allt gått rasande fort.
Och jag är så lycklig att jag skiner som en sol när jag lämnar träningslokalen.
Det här är min pensionsförsäkring, och för all del livförsäkring också.
Större än så här blir det inte.



Kan det börja bättre?

Det var länge sen ett politiskt "budskap" fick mig att bli så varm om hjärtat som när jag i dag TORSDAG läser vad Stefan Löfvens mamma sagt i intervjuer.

"Han ringde i går och berättade att han ska bli partiledare, men att det är hemligt tills på fredag"

Jag har skrattat varmt åt Löfvens mamma som är dryga 80 bast. Vilken go kvinna!!!
Hon är beviset på att ett modershjärta faktiskt kan spricka av stolthet när det gäller ens egna barn. Vem kan klandra henne för att hon inte kunde bevara en sådan hemlighet mer än ett par timmar? Och spelar det egentligen någon roll om det kom ut i dag torsdag eller i morgon fredag? Nämen precis. Inte direkt va?

Helt ärligt vet jag inte så mycket om Stefan Löfven. Men som If Metallbas har jag träffat honom ett par gånger å tjänstens vägnar och då har jag fått intrycket av att han är en sympatisk person. Men jag kan ha fel, inte den blekaste aning om hur han kommer funka som ny ledare för Socialdemokraterna.

Fast jag är ganska övertygad om en sak. Bättre start på sin nya karriär kunde nog Löfven inte få.
Och det tycker jag han ska tacka sin mamma för.


Senaste nytt

Det har droppat in en del sms de senaste dagarna, och här får ni alla gemensamt samma svar:

Nej. Vitaminpillrena verkar inte göra någon nytta. Okej, vid några enstaka tillfällen de senaste dagarna har jag varit något piggare. Men det behöver inte bero på pillren, kan faktiskt lika gärna varit så att jag bara varit sockerhög efter intag av diverse sötsaker.
Men skam den som ger sig. Jag knaprar på. En dag vänder det!

Annars har det faktiskt (som vanligt) inte hänt så mycket de senaste dagarna.

Men en dag tog jag mig i kragen och bestämde mig för att göra det här:



Modigt va? Jo! Det är det! Har man en gång fastnat i en snurrande, dundrande och vattensprutande biltvätt (vilket jag gjort) så krävs det mod att möta fienden igen.
Bilen blev jättefin. Och var glänsande röd - i typ fem minuter.
Nu är den typ superskitig igen. Och en bakdörr har frusit fast.





En annan dag i helgen ägnade jag åt bullbak.
De var underbart goda när de nyligen tagits ut ur ugnen och kunde ätas varma.
Dagen efter var de dock både hårda, stampiga och oförskämt torra... Lite för mycket mjöl kanske?

Typ det har jag ägnat mig åt de senaste dagarna.
Vad har ni gjort?


Oj! Vad pigg jag blev...

Alltså. Ibland känns det som att man tar ett myrsteg fram och två elefantkliv bak.

Som i dag, när jag efter mycket möda och stort besvär tog mig till apoteket.
Jag ska inte tråka ut er med detaljer om hur jag mår. Men vi kan väl konstatera att jag utan någon som helst orsak är trött, helt energilös, har ingen initiativkraft, ingen glädje - nada.
Eftersom jag inte har en jädrans susning om hur det kunde bli så här är min slutsats att jag kanske saknar något. Typ vitaminer.

Så jag begav mig som sagt till apoteket.
Vet ni hur många olika sorters preparat det finns vid Må-bra-hyllan?
Nä. Precis.
Det är en uppsjö kan jag avslöja.

Tack och lov dök det genast upp en kvinna i vit rock och frågade om hon kunde hjälpa mig.

Jag: Ja, tack. Jag behöver någon form av vitaminer.
Apotekskvinnan: Jaha, för något särskilt?
Jag: (efter en kort tystnad) Jag är trött. Jättetrött.
Apotekskvinnan: Jaha. Men vitaminer får man i sig ändå genom att äta en god och varierad kost med frukt och grönsaker.
Jag: (säger inget, skakar bara trött på huvudet för att få henne att förstå att jag inte hör till den kategorin)
Apotekskvinnan: Men även om man bara äter lite frukt och grönt så får man i sig sitt dagsbehov.
Jag: (skakar på huvudet igen, men säger inget).

Någonstans där verkar apotekskvinnan förstå att jag behöver piller. Så hon pekar raskt på en burk med texten "kvinna".
Apotekskvinnan: De här tabletterna kanske kan vara något för dig?

Sedan pekar hon plötsligt på en annan burk. Den med texten "Kvinna 50"
Apotekskvinnan: Eller så kanske du ska välja den?

Jag tittar på burken.
Jag rör den inte.
Men jag läser.
Kvinna 50.
Texten talar för sig själv.
Det är tabletter för kvinnor över 50.
Tabletter för kvinnor 50+

Det tar ett tag. Sedan inser jag att jag inte bara känner mig som 100 bast, jag ser tydligen ut som det också.

Det blir helt tyst mellan apotekskvinnan och mig. Jag tittar länge på burken. Till slut känner jag mig tvingad att säga något.
- Jag är 43..., mumlar jag tyst.
Varpå apotekskvinnan raskt väljer den första burken och börjar förklara alla finurliga ämnen som finns i tabletten.

Helt ärligt så skiter jag i vad de innehåller (dessutom hade jag inte läsglasögon med mig och kunde därför inte riktigt hänga med i vad apotekskvinnan försökte visa mig på de pyttesmå raderna på innehållsförteckningen). Jag ville faktiskt bara ha svar på en fråga:
- Hur snabbt hjälper dom?

Men det kunde hon inte svara på.
Själv insåg jag att jag f-n mig var piggare när jag klev in på apoteket än när jag gick därifrån med min vitaminburk...

Nåja. Nu får vi se om det hjälper. Jag har i alla fall tagit första pillret.
"1 tablett i samband med måltid" lyckades jag i alla fall läsa på burken när jag kom hem.
Så jag tog fyra rutor av en gammal mjölkchoklad som någon gömt bakom tomatpurén i kylskåpet, därefter fick tabletten slinka ner.

Ja! Vaddå? Jag SA ju (nästan) till apotekskvinnan att jag inte har en särskilt god och varierad kost. Och jag tuggade i alla fall chokladbitarna. Eller. Det kanske jag inte gjorde direkt. Men jag fick ju något i magen i alla fall.

Har dessutom precis upptäckt att kvinnan som är avbildad på vitaminburken står på händer.
Undrar om det betyder att jag också kan göra det när jag ätit upp de här 100 tabletterna?
Vore ju fantastiskt. Jag som aldrig ens klarat av att göra en kullerbytta...

Grattis mamma!

Mor lilla mor,
Vem är väl som du?
Ingen i hela världen!!!


Japp. I dag fyller världens bästa mamma år.



Skål på dig mamma!!!

P.S. Jag veeeet!!!! Det är ingen bra bild, men då skulle du sett de andra jag valde bort...

Underbart initiativ

Någonstans i decembermörkret, strax innan jul, tog jag det svåra beslutet att avskaffa granen. Alltså den riktiga granen och ersätta den med en plastgran.

Det gjorde ont i hela själen, beslutet stred mot allt jag tror genererar i en riktig jul.
Men om det nu bara skulle vara jag själv som skulle få njuta och beskåda detta barrande träd (jo, för våra granar barrar aaaaalltid - oavsett vilka knep jag använder) så kändes det liksom lite meningslöst. Framförallt mådde jag smått illa vid tanken på att jag ensam skulle åka och välja och köpa en gran, själv transportera hem den, klä den, sköta om den - och värst av allt - förpassa den till granhimlen EFTER jul.

Därför beslutade jag mig för att skaffa en plastgran.

Ett beslut som jag tack och lov tvingades ompröva.
För en dag när jag kom hem låg en lapp i lådan.
Ett innebandylag för pojkar på orten lovade åka runt och hämta granarna mot en 50-lapp när tjugondag Knut var över.

Vilket underbart initiativ!

Jag blev såååå glad!

Vilket omedelbart resulterade i att jag kastade mig i bilen och åkte och köpte mig en riktig gran. En kungsgran. Och vips så var julen räddad.

Och i lördags åkte pojklaget runt med sina föräldrar och samlade granar. Vilken fantastisk idé. Jag hoppas verkligen att det var många fler än jag som nappade på idén så att de återupprepar den nästa år. Det var värt varenda krona att slippa den strippande granen.
Och nu mina vänner, nu är fina julen slut slut slut...

Fanfarer?

I´m back!
Jubel? Trumpeter? Fanfarer? Fyrverkerier?

Nä. Trodde inte det. Men i går fick jag en uppsträckning av en bloggläsare via sms på mobilen. Hon deklarerade tydligt att tio dagar utan blogguppdateringar inte är acceptabelt. Så jag får väl kliva ur min bloggvila och anstränga mig lite då :).

Kruxet är bara att jag inte har något att skriva om. Det händer absolut INGENTING värt att nämnas. Dessutom har jag varit sur, grinig och trött den senaste tiden och vem i hela friden har lust att läsa om mitt gnäll? Nämen precis. Alltså har jag föredragit att hålla låg profil. Gömt mig bakom ursäkten att jag (innan det här inlägget) skrivit exakt 400 blogginlägg sedan jag kickade igång och det är väl en bra siffra att "vila" på tills inspirationen kommer tillbaka? Så tyckte jag iallafall.

Nåja. För den som är nyfiken kan jag berätta att jag den senaste tiden varit på visit i Polenlandet.
I spökhuset.
Jomen visst. Nu spökar det där nere igen. Lite trött blir jag, och aningen mörkrädd på kuppen.
Sa jag att maken köpte en ny digitalvåg i mellandagarna? I vilket fall är det en sådan som man kopplar till iPaden. Han köpte en blodtrycksmätare också (som lika finurligt för in all statistik i "paddan"). Det blev förstås ett himlans massa vägande och blodtryckskollande här hemma, och det funkar ju finfint. Maken lägger bara in info om den som vill vara med i registret och vips så får man sin egen personliga statistik på pränt.

Fast en morgon när maken vaknade i Polenhemmet och slog upp sin läsplatta för att checka av sin personliga kurva upptäckte han att någon vägt sig under natten, närmare bestämt vid 02-tiden när maken sov som djupast. Någon som tydligen vägde runt 14 kilo.
Maken viftade bort det som ett tekniskt fel.
Men när han kom hem från jobbet dagen efter hade "någon" varit där och vägt sig igen.
Tja. Och så har det fortsatt. Så länge vi är hemma, och vakna, är det frid och fröjd. Men mitt i natten när vi sover (dock aldrig vid samma tidpunkt), eller när vi inte är hemma - så är det någon som väger sig på vågen - förutsatt att vi lämnat badrumsdörren lite på glänt.

Så nu har spöket fått en egen profil i makens iPad.
En dag när jag var ensam hemma och precis hade duschat var det dessutom "någon" som hoppade jämnfota på taket så det dånade i huset. Alla hundar i kvarteret började yla som galningar, själv fick jag nästan hjärtslag eftersom jag stod precis "under" och relativt lättklädd (läs: no clothes at all...) efter min dusch.
Fru Hedlund har aldrig fått på sig kläder snabbare kan jag lova.

Klart jag fattar att det måste finnas en naturlig förklaring till både spökvägeriet och hoppandet på taket. Kruxet är att jag inte lyckats hitta den förklaringen. Vi har inga spår och inga ledtrådar alls. Maken konstaterar bara att när han slängt sopor så går spöket upp i vikt, som mest till 17,1 kilo. Fortsätter viktuppgången i den takten får vi nog göra en anmälan till "biggest ghost-looser", det är ju en sak som är säker.

Lika säkert är det att jag just nu befinner mig i en spökfri tillvaro hemma i Svedala. Ja, om man bortser från granen som fortfarande står och spökar i ett hörn av vardagsrummet. Men den ska bort i dag. Är det tjugondag Knut så är det :)


Signalfel

Jag veeet att pendlare och tågresenärer generellt avskyr ordet signalfel.

Men jag älskar det! På riktigt.

Ett signalfel är nämligen orsaken till att jag sent i går kväll fick oväntat besök. Lite som i Gevaliareklamen. Eller som i Triss - "Plötsligt händer det!".

Sonen, som igår var på väg hem från sitt jul- och nyårsfirande på västkusten till sitt eget bo i Västerås, drabbades nämligen av just signalfel för ett av de tåg han skulle resa med.

DET resulterade i att han missade en tåganslutning och den enda nödlösningen som återstod var att stanna kvar på tåget och istället kliva av vid Syd där en super-duper-lycklig mamma (undertecknad) väntade och erbjöd husrum över natten.
Man skulle nästan kunna tro att dottern var med och styrde och ställde lite med signalerna för att tillfredsställa ett gammalt modershjärta. Men dottern befinner sig någonstans mitt ute i den Egyptiska öknen och just där kan hon nog inte råda över tågsignalerna.

Helt ärligt: Tack Trafikverket och SJ för den här förseningen. Det var faktiskt varmt välkommet :)!