Lillan Hedlunds blogg

Men det jag ångrade var att jag inte plockade mer fina små kvistar med bär och styckfryste.

Men trista dagar har inte sällan följts av fina kvällar, och det måste man ju försöka föreviga på bild så man kan minnas de ljusa stunderna när hösten kommer...

Något jag aldrig längre hinner med till vardags (vilket inte är annat än en skandal!) är att besöka mormor. Så det har jag försökt råda bot på de senaste veckorna.

Hon är alltid ute och fixar i sin trädgård när jag kommer, och har det så himla fint (vilket förbipasserande brukar stanna och säga till henne också)

I år tror jag dock hennes stora rosbuske och jasmin slog alla rekord...

Exakt 480 mil rullade vi genom Europa.

Snitthastighet? 96 km/h...

Jorå. P var nog lite besviken över att vi inte kom upp i hundra, och det var mitt fel... Jag blev sjuk och fick dödsångest när det gick i 200 på Autobahn så P fick snällt sakta in lite...

Ett litet stopp på boardershop i Puttgarden hann vi iallafall med innan vi lämnade Tyskland.

Efter obligatorisk schnitzel till middag tog vi en liten promenad genom byn och förevigade kyrkklockan. Då anade vi inte att den skulle hålla oss vakna genom att ringa varje kvart hela natten...

Frågan var vilken väg vi skulle välja när vi lämnade den italienska rivieran bakom oss.

Frankrike? Österrike? Schweiz?

Det blev Schweiz.

Fantastiskt vackra Schweiz (där man liksom i de italienska bergen måste tryckutjämna/gäspa för att få bort lock i öronen)

Vid ett tillfälle var vi bara tvungna att tvärnita för en liten fotosejour.

Ett resereportage var från Diano Marina. Jag minns inte vad det stod, men dit styrde vi kosan.

Det är så himla länge sen, så vi minns inte så mycket mer än kokosnötförsäljaren på stranden som skrek "coco mama" (vilket fick sonen att tjuta av skratt och kalla mig det resten av sommaren), P som beställde en pizza och fick in en med hela små bläckfiskar på, att vi körde ut rödvinet som det var "bubblor" i och kändes typ jäst (men som vi lärt oss med åren är precis så det ska vara) och korvförsäljaren. Han som vi inte kunde förklara för att dottern bara ville ha senap på sin korv. Vi provade säga senap på alla upptänkliga språk innan vi gav upp och förklarade för dottern att hon inte fick någon senap.

"Aaaah!!! Senapi!!!", utbrast mannen när han hörde oss säga senap.

Vi skrattade gott åt det.

Tja, så nu åkte vi tillbaka. Från Rapollo till Diano Marina. En sömnig liten plats där majoriteten av de besökande verkar bestå av äldre italienska damer 90+ och så några herrar förstås.

Plötsligt mindes vi att set var så förra gången också. Mest äldre italienska damer.

Det var oerhört avkopplande och nöjesutbudet obefintligt. Fantastiskt!

Till slut hittade vi det, i Rapallo.

Det här vad var vi hade letat efter. Strandpromenad, restauranger vid vattnet och en härlig atmosfär.

Vi stannade vid ett hotell för att kolla om  de kunde inkvartera oss för en natt eller två - och vi var sååå välkomna! Och den strålande glada portiern förklarade att vi måste stanna minst två nätter. Hela stan höll på att stängas av för dagen efter väntade norra Italiens största festival med marknader och fyrverkerier.

Vem vill missa det? Inte vi!

Och det blev helt fantastiskt. Som vi njöt de här dagarna! Alldeles lagom puls, god mat och ljuvliga drycker - och så vackert!

Kom något emellan som helt fick mig att tappa lusten att skriva och blogga. Men skam den som ger sig :)!

När vi checkade ut efter en underbar kväll och övernattning i Como så rullade vi vidare i Italien.

P hade ställt in gps:en på La Spezia.

Jag frågade vad det var för ställe och fick till svar att det ju var jag som hade sagt att vi skulle dit! Det tog ett tag innan poletten trillade ner, jag har nämligen aldrig (mig veterligen) drömt om att komma till denna för mig okända plats.

Däremot har jag i många år suktat efter att komma till Cinque Terre, och då helst av allt den lilla byn Manarola.

Den platsen ser helt osannolikt vacker ut på bild. Som en saga. Nu vet jag ju att dikten ofta överträffar verkligheten, men jag har ändå länge velat se det med egna ögon.

Och i det sammanhanget kom La Spezia in i bilden. Man kan nämligen inte ta sig med bil till Manarola, däremot med tåg. Och en lämplig plats var att ta tåget från just La Spezia.

Så dit styrde vi kosan. Vår plan var att slå oss ner där för ett tag, strosa på strandpromenaden på kvällarna, äta på mysiga restauranger vid havet och ta tåget för dagsutflykt till Manarola.

Vi blev besvikna. När vi rullade in i La Spezia visade det sig vara en hamnstad.  Inte för tjusiga lyxkryssare, utan mer för containertrafik... Ingen mysig strandpromenad, istället gick tågrälsen längs med vattnet.

Så vi drog vidare utan att stanna. P hävdade nämligen att man VISST kunde köra bil till Manarola och pekade envist på en liten väg på gps:en.

Det blev ett äventyr på slingriga italienska bergsvägar, upp upp upp och så ner ner ner och så upp upp upp... Ju längre vi körde, desto smalare och krokigare blev det. Till slut gick det inte längre att mötas två bilar och det backades och trixades, men plötsligt var vi där! Manarola!

Eller nåja. Vi kom till en liten parkering där vägbommar stoppade vidare framfart.

Men vi var glada! Bytte snabbt om till tunnare kläder och bekväma skor och promenerade vidare.

Vi kom fram till det som kan vara den vackraste platsen på jorden.

Jag trodde aldrig att det kunde se ut så på riktigt, men det gjorde det.

Så nu tänker jag bildbomba!

Så vi valde Schweiz.

Vackra, fantastiska, snordyra Schweiz.

"Vi svänger in i första staden vi kommer till i Italien, där övernattar vi", deklarerade P.

Jag förväntade mig en sömnig liten italiensk byhåla, somnade, och vaknade - i Como!

Ljuvliga Como där vi semestrade för ett par år sedan. Ni vet väl att George Clooney kommer från Como? Annars vet ni det nu :)

Vi fick hotell precis nere vid Comosjön och visste precis vart vi ville bege oss efter att vi checkat in. 

Vi gick rätt över gatan, längs med vattnet och skippade restaurangerna med sin svart- och vitklädda serveringspersonal. Istället gled vi en på den lite oansenliga trattorian med ett fåtal bord, alla med blommiga plastdukar, och ett äldre par (ägarna) som satt och resonerade på varsin stol utanför entrén.

Här tog vi plats och beställde in den godaste proseccon som går att uppbringa. Fråga mig inte vad den heter, för jag har ingen aning. Men det här är en plats på hjorden som jag minns som helt underbar. Och jag mindes rätt. Vi bara njöt. Av värme, skönheten i utsikten, av solnedgången över Comosjön och den iskalla bubblande proseccon.

Fast P höll sig till öl (och lite senare grappa).

Jag har aldrig varit mer nöjd med att Como är den första orten efter Schweiz. 

Plötsligt upptäckte jag att vi närmade oss Lindau vid Bodensjön och jag jublade!

"Kan vi inte svänga in där, jag skulle så gärna vilja se det igen?" bad jag.

P vägrade. Här skulle inte göras några avstickare.

Nåja. Det fick väl bli så då. Men i tankarna trillade jag nästan 30 år bakåt i tiden, till en tid då min dåvarande bästa vän blev upp över öronen förälskad i en tysk kille - från Lindau. Det slutade med att hon flyttade dit och med tiden bildade de familj och mig veterligen bor hon där än idag. En gång reste jag dit och hälsade på, men det måste ha varit typ 28 år sedan. Det var iallafall innan vår dotter kom till världen och hon blir ju 26 till hösten.

"Ja, det måste vara typ 28 år sedan jag var här sist" räknade jag högt ut för P som plötsligt förkunnade att det ändå fick bli ett stopp i Lindau.

Vi behövde ändå äta.

Det konstiga var att jag kände igen mig när vi rullade in mot stan... Ännu konstigare var det att P kände igen sig!

Vi tittade på varandra, sen skrattade vi gott. Plötsligt mindes vi båda att vi faktiskt var här för ett par år sedan, när vi bilade från Polen till vårt dåvarande semestermål Como.

Båda ganska övertygade om att jag den gången använt samma skäl till att vi skulle stanna till i Lindau...

Nåja. Det blev en välbehövlig paus, promenad och god middag innan vi började leta oss mot gränsen.

Nåja. Vi hann inte så långt innan molnen började dra ihop sig. Typ till Nyköping. Vårt mål? Italien. Var? Inte den blekaste. Vårt motto var att stanna där vi ville vara, inte mer konkret än så.

Nu var det ju ett par år sedan vi bilsemestrade i Europa. P som verkligen gillar att köra bil långt (en sommar sträckkörde han från Italien och hela vägen hem!) upptäckte att han inte orkade på samma sätt längre. Efter tre timmar bad han om förarbyte och slocknade som en klubbad säl bredvid mig.

Jag tryckte gasen i botten och rattade vidare, söderut, tämligen nöjd med att jag bättrade på medelhastigheten utan att förevigas av vägkameror.

Jo, jag visste ju att det där med körstatistiken är viktig för min kära make. En gång (för flera år sedan) råkade jag som kartläsare missa en avfart och fick en gormande utskällning för att "vi tappar ju för i h-vete medelhastighet!!!". Vad jag då gormade tillbaka lämpar sig inte i tryck, men vi kan väl konstatera att han aldrig mer skrikit så till mig igen ;)

Nåja. Medelhastighet var det. När P vaknade efter några timmar och vi bytte plats var det inte så konstigt att han direkt spanade in statistiken - och så skrek han till och frågade vad jag gjort!

"Höjt medelhastigheten", svarade jag nöjt.

Fel svar.

Med åldern kommer tydligen ekonomin in i bilden... Den här sommaren skulle vi tydligen köra så bränslesnålt som möjligt, något jag tydligen sabbade direkt.

Fast med handen på hjärtat tror jag han blev lite glad. När jag ändå hade förstört den snåla körningen kunde ju han lika gärna stå på han också ;)

Och så rullade vi ut ur landet.

På de platser vi varit har wi-fi varit en bristvara vilket först gav upphov till en viss panik hos mig.

Inga nyheter, inga mejl, inget Twitter, Facebook eller instagram. Och ingen blogg.

P tyckte det var nyttigt. För mig. Men till slut var det han som svor som en borstbindare medan jag läste ut bok efter bok :)

Nåja. Det är ju inte särskilt kul att blogga i efterskott, men jag tänker göra det ändå. Så härda ut, här kommer nu hundra inlägg (eller iallafall bilder) från vår semestertripp till underbara fantastiska Italien.

Och vi tar det från början.