Man hinner ganska mycket under en söndagsmorgon om man vaknar pigg som en mört klockan 4...
Har jag sagt att vi i det här hushållet, det vill säga jag och sonen, på senare tid tvingats lägga om vår dygnsrytm helt? Nähä. Men det har vi. Och min lätt åldrande hjärna hänger visst inte riktigt med...
Jag har ju i åratal (minns inte ens hur länge) jobbat på en jourtjänst. Det vill säga: jag börjar jobba strax innan lunch och har gått av mitt pass så att jag kommit hem ungefär en timme före midnatt.
Sonen har ju i princip studerat hela sitt liv och har nattetid ägnat ett väsentligt antal timmar vid sin dator. Sömnen har han införskaffat någonstans däremellan.
Men nu har vi alltså båda fått ställa om våra invanda inre klockor.
Jag har för all del alltid varit hyggligt morgonpigg. Så trots sen hemkomst från jobbet har jag alltid klivit upp på morgnarna innan barnen drog till plugget. Men samtidigt har jag lagt mig till med en ovana. Eftersom JAG inte behöver dra iväg som en avlöning på morgonen så har jag utvecklat en zombieliknande slöhet. Det tar alltså TIMMAR för mig att bli klar om "morgnarna". Jag vill dricka mitt kaffe, och påtåren, under mycket lugna och långsamma former, läsa tidningen utan stress, uppdatera mig om senaste nytt på alla upptänkliga sidor på nätet och drömma mig bort i duschens varmvatten tills fingrarna skrumpnar.
Och så mycket kan jag säga, den ovanan är inte en tillgång när man plötsligt hoppar på nya arbetsuppgifter som man bäst klarar av om man infinner sig på jobbet vid halv sju-snåret på morgonen...
Kruxet är bara att jag BEHÖVER viss tid på morgonen för att bli människa. Alltså ringer numera min väckarklocka redan 04.15 på vardagsmorgnarna (fast därefter kostar jag alltid på mig en 9-minuters-snooze).
Sonen, som börjat jobba, hastar i sin tur iväg före strax före sex på morgnarna för att hinna med bussen som ska ta honom till jobbet.
Kvällarna ser därför numera ut som följande: Jag och sonen kommer hem från jobbet, stirrar förvirrat på varandra, äter middag och utbyter där erfarenheter från dagen och sen stupar vi. Bokstavligt talat.
Jag, som i åratal avrundat arbetsdagen med att se dåliga nattliga repriser på tv, följer numera inte ett enda program. Kommer knappt ihåg hur man sätter på tv:n.
Och drömmen om sovmorgnar om helgerna har spruckit hittills för mig. Min kropp och hjärna verkar nämligen inte ta in informationen om att väckarklockan inte ringer utan vaknar pigg som en mört som om det vore vilken arbetsdag som helst.
Så tja. Därför har jag hunnit med en del i dag. Man gör det när man vaknar 4 en söndagsmorgon...
Har ni sett reklamfilmerna som If försäkringar då och då låter rulla på tv-rutan? Ni vet där någon upptäcker att en katastrof inträffat, bara för att i nästa stund ha en orkester på plats som sjunger att man inte behöver oroa sig för någonting - och så vips är problemet löst.
Den reklamfilmen känns ju som rent båg.
Det jag alltid fått lära mig är att det spelar ingen roll hur mycket man betalar i försäkringar, det finns ändå alltid någon klausul som säger att just det man råkat ut för inte täcks av försäkringen.
Det har alltid varit min övertygelse.
Tills jag bytte till försäkringsbolag till If.
Det är baske mig det bästa leverantörsbytet jag gjort hittills i mitt 44-åriga liv. Jag är faktiskt smått chockad över att de faktiskt lever upp till löftet i sin reklam.
Men vi tar det från början (och nu blir det ett lååångt inlägg, men väl värt att läsa för den som överväger att byta försäkringsbolag).
En dag i våras ringde en telefonförsäljare hem till mig. I vanlig ordning var jag på väg att slänga på luren bara jag hörde den främmande rösten (okänd röst = en signal om att någon bara vill kränga på mig något jag inte vill ha under förevändning att de absolut iiiiinte vill sälja något).
Men den här mannen som presenterade sig som Henrik hade en synnerligen ovanlig inledningsfras. Han förklarade direkt att han gärna skulle vilja se mig som kund hos If, men att han förstod att jag säkert var upptagen och undrade trevligt om han kunde få boka en telefontid med mig då han närmare kunde förklara vad han ville erbjuda.
Alltså. Det var så uppfriskande att höra en säljare som utan krusiduller sa som det var, som inte försökte dölja sina avsikter med skitsnack och som dessutom uppförde sig trevligt och inte påträngande. Så jag bokade en tid med honom. Men jag hade inte på något vis för avsikt att byta försäkringsbolag.
Jag är en vanemänniska. Jag tycker om att hålla mig till det bolag som jag alltid haft. Om det kostar några kronor mer så får det göra det.
Men efter vårt samtal letade jag ändå i lugn och ro upp mina försäkringspapper hos Trygg Hansa som jag haft som försäkringsbolag sedan evigheters evigheter. När jag först ögnade igenom mina papper såg jag ingen som helst anledning att byta. Men så föll min blick på en rad och jag blev fundersam och började rota vidare. Utan tvekan verkade det som att jag av någon oförklarlig anledning betalat för mycket till Trygg Hansa. Inte så stor summa, men under väldigt lång tid. Jag förstod inte hur felet uppstått, och var egentligen inte så upprörd, men ringde Trygg Hansa för att få en förklaring.
Jag satt i telefonkö i 40 minuter innan jag kom fram. Och när jag väl fick prata med en handläggare så fick jag förklaringen att det inte var något fel. Men jag såg ju att det var galet, varpå jag fick förklaringen att det var mitt "eget fel" som inte rapporterat in förändringen - något jag var tvärsäker på att jag gjort. Dessutom hade jag ett papper på att jag tillsammans med en rådgivare från Trygg Hansa gått igenom alla mina försäkringar ett halvår tidigare och efter den genomgången fick jag någon form av "garanti" på min försäkring. Menade nu handläggaren att jag den gången uppenbart ljugit för rådgivaren under genomgången i hopp om att få betala mer än vad jag redan gjorde? Lät inte helt logiskt. Varpå handläggaren talade om för mig att han minsann hade så mycket att göra att han inte hade tid att reda ut mitt problem så jag fick återkomma vid ett annat tillfälle.
Jag hade suttit i telefonkö i 40 minuter för att komma fram.
Jag var trogen kund sedan Hedenhös tid.
Trygg Hansa hade uppenbarligen tagit för mycket pengar av mig under ruskigt lång tid.
Och handläggaren säger att han inte hade tid att ta itu med den frågan när jag ringde.
Gissa om det brann i huvudet på fru Hedlund?
Total kortslutning blev det. Milt uttryckt. Det slutade med att jag fick några kronor i rabatt, men ingen förklaring till felet - och absolut ingen ursäkt.
När Henrik från If ringde mig en halvtimme senare var hans samtal varmt välkommet.
När han sedan erbjöd mig samma försäkringar (som jag hade i Trygg Hansa), men med det lilla tillägget att jag skulle få betala 5000 kronor mindre i premier så vill jag bara krama honom. Jag skrev gladeligen på alla fullmakter för försäkringsbytet och var så euforisk att jag avrundade vårt samtal med att fråga om han (Henrik alltså) jobbar på provision. Och ja, jo, till viss del gjorde han ju det medgav han.
- Bra. Då ska du få numret till min dotter. Hälsa från mig, sa jag och var synnerligen glad över två saker.
1 - Att Trygg Hansa förlorade två kunder i en handvändning.
2 - Att dottern också skulle få lägre kostnader för alla sina försäkringar.
If-Henrik skrattade och tyckte jag var en ovanlig kund. Han skulle bara veta att jag efter det samtalet predikat If (och Henriks) förträfflighet för alla som vill höra.
Men försäkringshistorien stannar förstås inte där. För ni vill väl veta när orkestern dök upp också? För det gjorde den.
En sensommardag krockade dottern med min bil på väg till jobbet. Vi behöver inte gå in på några detaljer, men vi kunde ju på plats konstatera att orsaken till olyckan var dotterns. Bilen fick enorma skador. Dottern var rejält chockad, men tack och lov inte fysiskt skadad. Bilen bärgades till en verkstad som If hänvisade bärgaren till och jag ringde direkt If. För hur gör man när man krockat? Hur gör man när det händer något och man behöver hjälp av ett försäkringsbolag? Trots alla enorma summor vi betalat hela vårt liv till försäkringar så har vi haft turen att aldrig någonsin behövt nyttja dem (bortsett från ett simpelt fall där tidernas blixtoväder lyckades krascha vår tv).
Handläggaren Elias på If var dock mest bekymrad och oroad över hur det gått för dottern. Mådde hon bra? Hade hon uppsökt läkare? Var det verkligen säkert att hon var okej? När vi sedan gick över till det praktiska så var han oerhört pedagogisk och bad nästan om ursäkt över att självrisken blev något högre på grund av att dottern, som körde vid olyckstillfället, är under 25 år.
När jag lade på luren kändes det faktiskt som i reklamen. Som om jag haft en orkester i köket som lovade att allt skulle ordna sig.
Och det gjorde det. På ett fantastiskt vis. Och bilen som vi befarade skulle skrotas (för det har man ju hört att försäkringsbolag gör när skadorna är för stora) blev lagad av den fantastiska firman Bilakuten (Meca) dit If ombesörjt att den hamnat. Och på Bilakuten tror jag nästan att de blev lite kära i den gamla bilen, för så fin som de hade gjort den när vi skulle hämta den var helt ofattbart. De hade till och med tvättat och polerat den utvändigt - OCH städat den invändigt! Fattar ni?!?!? Våran lilla pärla var i bättre skick när vi fick tillbaka den än den var innan krocken.
Och bara någon dag efter olyckan fick dottern ett samtal från en handläggare på If som ville veta hur mycket hon ville ha i ersättning för olyckan. Vi fattade inte riktigt för vi hade ju inte ansökt om någon ersättning.
Men jorå. Han ville veta hur mycket pengar dottern förlorat på sin karensdag (hon var ju på väg till jobbet när olyckan var framme och kunde i sitt chockade tillstånd inte jobba den dagen), om hon hade haft några utlägg för läkarkostnader (men dottern har frikort, så det behövdes ju inte) och om något i bilen gått sönder vid olyckan, solglasögon eller "what ever", som hon kunde vilja ha ersättning för (men så var inte fallet).
FATTAR NI?????
De ringer på EGET BEVÅG upp OSS för att de VILL ersätta för sådant vi inte ens bett om!!!!
Det är vad jag kallar orkestermusik. Det är vad jag kallar att leva upp till sitt löfte i reklamen.
Jag har aldrig varit nöjdare någonsin med en leverantör. A-L-D-R-I-G N-Å-G-O-N-S-I-N.
Det är så jag skäms över att fina If var tvungna att bekosta vår olycka. Hade varit rätt åt Trygg Hansa om de istället fått göra det, innan jag bytte bolag.
Och på tal om Trygg Hansa.
De skickar numera, punktligt varje månad, en faktura på 1 krona med faktureringsavgift 11 kronor så totalsumman blir 12 kronor. Och varje månad ringer jag dem. Sitter i telefonkö. Och får alltid samma svar. Att jag ska riva fakturan och att den nu är borttagen ur systemet. Ändå återkommer fakturan punktligt varje månad. Det är INTE orkestermusik direkt. Känns mer som ett bolag som håller på att tappa greppet, om både faktureringssystem och sina kunder.
Jaha. Det här var min partsinlaga till förmån för If försäkringar.
Någon som vill ha telefonnumret till Henrik på If?
I såna fall har jag det och lämnar gärna ut det till dig om du vill ha kontakt med ett seriöst, och prisvärt, försäkringsbolag.
I går checkade jag ut från vårt Polenhem och lämnade Polenlandet för gott.
Okej. Okej. Jag erkänner. Klumpen i halsen var enorm. Och ja. Jag fällde både en och två tårar efter att jag passerat säkerhetskontrollen på flygplatsen.
Klart vi kommer tillbaka, men det blir ju aldrig på samma sätt. Nästa gång blir det ju som gäst och turist. Maken har dock ett par veckor kvar innan han och flyttlasset landar i Sverige. Undrar just hur han, som faktiskt bott där på heltid i 4,5 år, kommer känna när han checkar ut. Tufft misstänker jag.
Men var sak har sin tid och jag kan inte säga det bättre än Winnerbäck:
"Det här är slutet på resan, och början på en ny"
Bye bye Polenäventyret...
Konwaliowa 13
Familjen passade på att besöka oss under de sista rafflande dagarna i Polenlandet. Vi trodde nästan min mor skulle få rabatt på flyget eftersom hon matchar flygbolaget så fint dagen till ära.
Stamgäster måste vi väl ändå säga att vi blivit på det här flygbolaget som skött sig över all förväntan under de här 4,5 åren då vi bara drabbats av en handfull förseningar. Jag har försökt summera hur många resor jag gjort de här åren, men det blev en omöjlig uppgift att räkna ut. Det har i alla fall blivit många. Så pass många att kabinpersonalen känns som bekanta jag glatt hälsar på när jag boardar.
Matställe i Utska.
