Avslöjad
Åkte ner till macken för att tanka bilen och passade på att handla det "nödvändigaste".
Man kan väl säga som så. Tjejen i kassan såg inte alltför imponerad ut när jag stod en meter framför henne.
- Ser ut som typisk magsjuka, konstaterade hon när hon såg mina varor.
Fy. Jag kände mig som en hemsk människa. Hemsk hemsk HEMSK människa!
Men jag håller ju för sjutton på att svälta ihjäl!!!
För att trösta henne lite, alltså tjejen i kassan, svarade jag henne snabbt.
- Du har helt rätt, men om det är någon tröst så är det inte till mig, sa jag och log lite.
Ja, ja, ja. Jag LJÖG. Förlåt då så himla mycket! Men hon i kassan såg genast ut att må mycket bättre när min lögn kom över läpparna. När hon lite senare får magsmärtor kommer hon ändå veta att jag inte talade sanning, och personligen tycker jag det är bättre hon får må bra fram till dess.
Själv får jag väl tanka bilen någonannanstans de närmaste veckorna.
Härliga Härjedalen
Här, i Funäsdalen, har jag varit (om ni nu undrar över de senaste dagarnas bloggdöd). Alltså. Jag hade tänkt ta med mig min lilla bärbara dator och direktblogga från Härjedalen. Men det blev ett litet missförstånd vid packningen...
Okej. Vi var smått stressade innan avfärden. Det kan förstås ha bidragit till missförståndet - och framförallt till varför jag inte ifrågasatte väskfördelningen. Maken deklarerade nämligen vilken väska han tänkte packa sina grejer i (en hyggligt stor väska) och föreslog sedan att jag skulle ta den "lilla vanliga" jag brukar ha när jag reser till Polenlandet.
Utifrån det uttalandet drog jag slutsatsen att han tyckte jag borde nöja mig med den lilla handbagageväskan jag har, den man inte behöver checka in på flyget.
Jag lovar att det var en SKITSVÅR ekvation att klura ut hur jag skulle få med mig skidkläder, vanliga kläder + lite festligare kvällsplagg i den minimala väskan. Men när jag till slut klurat ut det (och packat toalettartiklar i en påse och stövlar i en annan kasse) så var jag ändå nöjd. Men den pyttelilla datorn fick inte plats.
När bilen skulle packas och maken fick syn på min väska såg han ut som ett frågetecken. Han hade ju syftat till min något större väska, som jag brukar packa för mina längre vistelser i Polen. Men då var det försent att packa om. Och datorn blev kvar hemma.
Det ursprungliga syftet med resan var ju ändå inte att blogga, utan det här:
Min 50-årspresent till maken! Ja, inte skotern då. Men väl en weekendresa till Funäs med en dags skoteråkning på schemat.
Jag hann ångra min present typ 1000 gånger. Nä. Jag tyckte verkligen inte det var skoj att för första gången i mitt liv hantera en sportskoter. Det gick ryckigt, jag fick inte in den jämna fina gasen och var skräckslagen så fort jag kom upp i 5 kilometer i timmen. Mycket snabbt insåg jag att jag gett en skitdålig present och stackars maken som låg bakom mig på sin skoter hade fullt upp med att pedagogiskt förklara för mig hur man skulle köra för att det skulle bli skoj.
Jag tyckte det var avskyvärt. I typ 40 minuter.
Sen blev det andra bullar för fru Hedlund.
Jag vet inte exakt när det förändrades, men plötsligt var det huuuuur kul som helst att köra! Och de där hastigheterna på 5 knyck var ett minne blott. Vet ni hur fort man kan köra på fjället när utsikten är vidunderlig och man ser att man inte har möte av någon annan skoter? Jag ska inte gå in på några detaljer, men fort gick det :)...
I Tännäs bestämde vi oss för att ta en fikapaus. En förbipasserande upplyste oss dock om att matstället inte öppnade förrän en timme senare. Så typiskt!
Men då slängdes husdörren upp på vid gavel och ägarinnan ropade att hon satte på en panna kaffe om vi ville ha. Vilken service! Vilken underbar kvinna! Och när vi klev in i stugan hade hon tänt en brasa för vår skull.
Och inte nog med det. De gräddade snabbt ett gäng våfflor åt oss också!
Egentligen ville man ju smaka alla menyer. Men jag tyckte hjortronsylt kändes mest passande för egen del. Mums!
Mätta och varma var vi redo att ge oss ut på skoterlederna igen.
Det blev en helt fantastisk dag! Vilken naturupplevelse, vilken körupplevelse och vilken otrolig upplevelse att inse att man kan få sådan kramp i högerhanden (läs: gashanden) att man efter fyra timmars skoterkörning sedan inte kan använda högerhanden normalt igen på fyra dagar...
Benmusklerna fick för all del också jobba. Vilket i sin tur resulterade i att heldagsskidåkningen dagen efter kanske inte blev helt ultimat.
Benen bar helt enkelt inte... Men lite åkande blev det, och många mysiga pauser i solen däremellan.
Vilken helg! Härliga Härjedalen kan varmt rekommenderas! Och Eriksgården där vi bodde var perfekt och ska ni någon gång hyra skoter just i de krokarna kan jag varmt rekommendera er att vända er till Fjällbocken! Kanonservice.
Jag tror att maken blev mer än nöjd med sin 50-årspresent.
I går, välbehållna hemma, däckade dock 3 av 4 i vårt närmaste resesällskap i magsjuka. Rapporter från Polenlandet indikerar att den fjärde i sällskapet nu också dragit ner rullgardinen... Men, men - sånt är livet. Smuttar på min vätskeersättning och är ändå superglad över att vi fick vara friska hela resan. Det är trots allt det viktigaste.
Öststatsträning
Det är helt absurt. Men i morse gick jag upp klockan 05:45, bara för att hinna TRÄNA innan jobbet!!!
Ja, alltså. Jag skulle ju inte träna klockan 06:00. Men jag behöver min morgonstund för att komma igång.
Ni vet - kaffe, macka och tidning. Sedan påtår och webbläsning.
Därefter var jag ju tvungen att äta RIKTIG frukost för att orka med just ett fyspass.
Och fysiskt blev det vill jag lova.
I dag fick jag prova ett riktigt öststatsträningspass med anor från 1700-talet!
Hört talas om Gyros? Kettlebells då? Sak samma. Det är typ kanonkulor med handtag som man använder som redskap för att träna hela kroppen. Såååååå roligt!!!! Och VANSINNIGT jobbigt.
Och så det vanliga styrkepasset och flåsövningarna ovanpå det.
Sedan skynda hem till gröttallriken, dusch och iväg för att jobba ett hederligt 11-timmars pass på jobbet.
I bilen på väg till jobbet började jag faktiskt skratta högt. Jag kan inte låta bli att tycka det är sanslöst roligt. Fattar ni att det här plötsligt är en helt vanlig måndag i mitt liv? Att det här är mitt liv nu? Jag måste nypa mig i armen för att förstå att det är sant (kanske därför det dykt upp lite konstiga blåmärken... hrm....).
Och i går åt jag en avocado till förrätt! I väntan på att fisken i ugnen skulle bli redo att ätas.
Man tror inte det är sant.
Jag älskar mitt nya liv. Det gör jag verkligen. Men nu behöver jag banne mig sova.
Inga konstigheter
Men om ni nu undrar vad jag har haft för mig så kan jag väl summera det med följande:
Jag har fått förklara för de polska beväpnade säkerhetsvakterna på flygplatsen att min träningsdagbok INTE är någon säkerhetsrisk - och att jag INTE går på någon särskild diet trots att min träningsbok innehåller kostråd.
Dessutom har jag lagat mat. Riktiga middagar - i dagarna tre.
Självfallet har jag svettats på GTC med min coach också (såååå nöjd).
Myst med dottern en kväll och har hämtat hem sonen för en hel myshelg - och det har nästan, nästan, varit så att vi för ett ögonblick trodde att vi skulle kunna samla alla fyra i familjen för en stund tillsammans. Men så blidde det förstås inte.
I dag har jag "tränat" genom att ränna runt i butiker i Kista centrum, Bromma blocks och alla tänkbara sportaffärer däremellan och längs med E4 söderut.
DET har jag sysslat med medan ni undrat över var jag tagit vägen.
Inga konstigheter. Inga konstigheter alls. Som Färjan-Håkan skulle ha sagt.
"Inga konstigheter" att se sån här reklam på gatorna i Thailand...
It´s back...
Vesslan är tillbaka i Polenhemmet...
Jag FATTAR INTE hur den tar sig in! Fastighetsgrabbarna har täppt till varenda tänkbar ingång till taket, monterat upp fällor och någon form av infraljud som ska skrämma slag på fyrfotade vilda djur. Men det hjälper tydligen föga.
I natt har den djäkeln övat sprintlopp på innertaket ovanför vår säng - OCH slagit kullerbyttor.
Jag har alltid inbillat mig att en vessla är liten, kvick och lätt på foten.
Men helt ärligt. Om jag inte visste bättre skulle jag kunna sätta en ansenlig summa pengar på att vi har en Sankt Bernhardshund som slår volter ovanför våra huvuden om natten.
Klart som korvspad att man inte kan sova då. Jag blir ju spänd som en fiolsträng, konstant beredd på att en pälsklädd inkräktare ska rasa rakt genom taket och ner i vår säng.
Nu, när vi hålögda av trötthet druckit upp vårt morgonkaffe, då har vesslan lagt sig för att sova.
Tack för det ditt eländiga kräk!!!
Poliseskort till banken
Men det var precis vad jag och maken gjorde i dag.
Skrattade gott alltså. Trots fortkörningsböter.
Poliserna som stoppade oss förgyllde vår dag. Det här var det roligaste vi varit med om på länge under våra snart fyra år i Polenlandet.
Men vi tar det från början.
Jag och maken bestämde oss för att åka till kusten och ta en skön lördagspromenad på stranden. På vägen dit blev vi dock invinkade till vägkanten av en polispatrull. Vi hann bara veva ner bilrutan så strömmade orden ur en av polismännen - på polska. När han till slut behövde hämta luft i sin (för oss) obegripliga utläggning förklarade maken snabbt på knagglig polska att vi inte pratar polska. Däremot svenska. Eller för all del, engelska.
Det är lika roligt att se polisernas reaktion varenda gång det händer. Den där absoluta paniken när de inser att de har två val. Antingen ta fighten - på engelska. Eller bara låta oss fortsätta köra, för att de ska slippa prata engelska.
Den ena av de två poliserna backade omedelbart tre steg bakåt i ren förfäran över att vi inte talar polska.
Men den andre funderade ett ögonblick, rådgjorde sedan med sin kollega på polska, och bestämde sig tydligen för att anta utmaningen - på engelska.
För att få se makens körkort behövde han bara säga ett ord.
Sedan vågade han sig på ett nytt ord, och fick se registreringsbeviset på makens polska tjänstebil.
Lycklig (jo, man kunde se hur han strålade) över framgången klarade han sedan av att tala om att maken kört för fort. 75 knyck på 50-sträcka.
- You have to pay. Ticket.
- Cash.
Efter lite dividerande poliserna emellan var de överens. 100 polska riksdaler blev notan. Det är lite drygt 200 spänn omräknat i svenska kronor.
En fis i rymden om man ska vara helt ärlig. Vad hade maken fått betala i Sverige??? 4000-5000??? Frågan är dessutom om han ens fått behålla körkortet.
Kruxet var bara att vi inte hade några pengar på oss. Eller. Vi hade pengar, men bara 20 PLN och lite mynt. Jag frågade om vi inte kunde få boten med oss och betala på banken. Men se det gick icke konstapeln med på.
- Kan vi åka till polisstationen och betala då? undrade jag tjänstvilligt.
Men icke.
Där någonstans började jag och maken ana att vi skulle sponsra kaffekassan och inte staten.
Till slut bestämde sig patrullen för att eskortera oss till banken (ja, de sa så fast de menade förstås bankomaten). Så sagt och gjort, och poliserna rivstartade och drog snabbt iväg i 70 blås på 50-sträckan... När vi kom till nästa 50-sträcka mätte maken upp deras hastighet till närmare 80 knyck. För att ytterligare spä på regelbrotten så höll patrullen på att ramma ett par med barnvagn på ett övergångsställe.
Vi kan väl säga så här. Maken var lätt euforisk vid insikten över att han skulle få tala om för patrullen hur många trafikbrott de själva begått under vår inte alltför långa färd till bankomaten.
Men säg den glädje som varar.
När maken tagit ut hundringen och överlämnat den till polisen så talade han om för dem vad han noterat under bilfärden, både hur fort de kört och hur de nästan rammat en familj på övergångsstället TROTS den nya (i Polen) lagen om att man MÅSTE stanna för fotgängare vid övergångsställe (så som vi haft det ganska länge i Sverige vid det här laget).
Men se! Då kunde poliserna inte längre prata engelska. Inte ett ord kom över deras läppar.
Men 100-lappen tog de emot. Å andra sidan krävs det ju inga språkkunskaper för att pengar ska byta ägare...
Sedan blev det en promenad på stranden, och maken verkade inte alltför olycklig över sin fortkörningsbot. Han har ju trots allt klarat sig i fyra år, vilket är en enorm bedrift i det här landet där trafikpolisen har hastighetskontroller precis överallt nästan jämt.
Lördagspromenad på stranden i Ustka.
Fredagsmys på Atmosphere
Helt malplacerat, i ett ganska trist höghusområde, ligger den bästa restaurangen i den polska stad där vi bor.
De har helt fantastiskt god mat! Och suverän service. Det är verkligen toppklass på restaurang Atmosphere och jag kan liksom aldrig tröttna på att gå dit.
Givetvis kunde jag inte motstå att beställa in min favoritsoppa till förrätt.
Sedan serverade krögaren en ofantligt god varmrätt.
"Blomman går bra att äta, den kommer från Thailand", kom restaurangägaren försynt fram och berättade när vi i sällskapet försiktigt lade dekorationen åt sidan.
Jag avstod dock och konstaterade bara att jag inte åt upp blommorna i Thailand heller...
Efterrätten tackade jag vänligt men bestämt nej till. Men vem kan i längden motstå en underbar creme brulee???
Inte jag i alla fall.
Mums!!!
Och till allt gott vi åt drack vi förstås också ett ljuvligt rödvin.
Grannarna vid bordet intill tog däremot in en hel liter whisky som de avnjöt till varmrätten...
Om jag är förvånad?
Nä. Inte direkt faktiskt. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det smakade till ankan de beställde in...
Nåja. För mig är det här i alla fall fredagsmys på polska.
Eller: Fredagsmys på Atmosphere kanske är mer korrekt att säga.
Revansch
Nu tar jag revansch. Ha!
Facit:
Fru Hedlund - H-vetesmaskinen
1-0
Och nu ser jag fram emot kvällens middag på den bästa restaurangen i Slupsk - Atmosphere.
Sämre fredagar har jag haft :)
Med livet som insats
Jag vet inte vad som hänt det senaste dygnet hemma i Sverige, men här nere i Polenlandet är det vinter. På riktigt. Och i natt kom det en hel massa med ny snö. Och så blåser det. Så där så det knakar i husväggarna.
Ni förstår säkert att jag funderade både en och två gånger på hur det skulle bli med promenaden som jag föresatt mig att genomföra på morgonkvisten.
Å ena sidan -6 grader, kraftig blåst och ett par decimeter snö på de oplogade vägbanorna.
Å andra sidan ett varmt ombonat hus och den åttonde boken av Mari Jungstedt liggandes oläst på bordet intill mig.
Hrm... Jag var minst sagt kluven.
Men skam den som ger sig.
Först promenad.
SEN mysig lässtund med ny bok.
Jag hann ungefär tio meter på vägen genom kvarteret när jag insåg att jag behövde byta strategi. Egentligen hade jag tänkt gå en runda som inkluderar att korsa järnvägsspåret, förbi kyrkogården och fabriksområdet där kokslagret avsöndrar en inte helt angenäm doft. Den rundan saknar dock, på många ställen, promenadväg. Man måste liksom balansera på vägkanten. En uppgift som på de här oplogade vägarna skulle innebära en promenad med livet som insats (det gör det för all del under somriga dagar också om man inte är försiktig).
Nu råkar det ju vara så att jag promenerar för att rädda livhanken, och inte för att jag är självmordsbenägen. Alltså var jag tvungen att klura ut en runda där jag till största delen kunde ta mig fram utan att riskera att bli ihjälkörd. Och jag hittade en. Givetvis var gångvägen lika oplogad som vägbanorna, men här fanns ju inte ens uppkörda hjulspår att försöka balansera fram på.
Pust.
Det blev en svettig promenad kan jag lova. I 45 minuter pulsade jag fram genom snödrivor och de få polacker jag mötte längs min väg skakade på huvudet när de såg mig kämpa fram i motvind.
Här nere i staden där vi bor ser man ytterst sällan vardagsmotionärer som promenerar eller joggar. Här går man för att man måste ta sig till jobbet, skolan, bussen eller doktorn. Ja, och på söndagarna för det obligatoriska kyrkobesöket förstås. Då går det lämmeltåg av människor genom byarna. Men att bara promenera för promenerandets skull? Nja... Det konceptet verkar inte riktigt nått hit ännu.
Men jag gick! Och med facit i hand inbillar jag mig att mitt snöpulsande i 45 minuter gav mer än vad en somrig promenad på dubbelt så lång sträcka hade gjort. Givetvis körde plogbilen om mig precis när jag skulle gå in genom grinden hemma igen...
Nu är jag i alla fall superdupernöjd och kan med gott samvete öppna boken som ligger och väntar på mig!
Nya vänner
Ledsen att säga det.
Men jag har nya vänner nu...
Och det är krävande små (nåja, hyggligt stora) vänner som upptar all min kraft och tanketid. Det är skälet till att jag tystnat. Ja, om ni nu undrar.
Det här är mina nya "bästisar":
Trappmaskinen (närmast fönstret) är lustigkurren bland de nya vännerna. Det går upp och det går ner så att det killar i knäna. När man dessutom ska trampa baklänges - UTAN att hålla i "stavarna" så blir det en riktig balansövning som gör det svårt att hålla tillbaka skrattet.
Roddmaskinen (i mitten) börjar bli min mest förtrogna vän. Ni vet, typ som en sån som man kan sitta med lääänge och bara mala och mala tills man är helt tom och slut.
Cykeln (närmast i bild) är jag väl egentligen den jag är mest osäker på i sällskapet. Jag gillar inte riktigt typen. Den här nya "vännen" har förvisso varit hyggligt inställd till mig hittills, men den har en släkting två rum bort som jag verkligen har svårt att komma överens med. Den släktingen/motionscykeln gillar mig inte. Och helt ärligt, det är ömsesidigt. Vi har nedrans svårt att komma överens och hittills har den kört slut på mig långt innan målet varenda jäkla gång. Jag är redan övertygad. Släktingen och jag kommer aldrig bli bästisar, men jag hoppas att vi en dag kan nå någon form av vapenvila, för min kropps skull.
Tja. Så ser de ut.
Mina nya vänner.
Och här är mitt nya vardagsrum där jag "hänger" om dagarna:
Mysigt va?
Jag stortrivs i alla fall. Det var länge sedan jag längtade så mycket någonstans som jag gör till det här stället. Helt otrolig känsla.
Inom kort ska ni få en utförlig beskrivning på var jag "hänger" i veckorna, så att ni vet var ni kan få tag på mig nu förtiden.
Men just i dag blir det träningsfri dag för jag har andra planer :)
Eskimåhälsning
Rosor på kinden och solsken i blick...
Rivstartade morgonen med en rask timslång promenad i kylan. Termometern visade förvisso "bara" -9 grader, men det blåste ju...
Jädrans vad det bet i kinderna, men det blev bättre när jag fällde upp luvan. Till gamla diskotakter gick det också ganska bra att hålla tempot uppe. Och den gamla klassikern "I will survive" fick plötsligt en helt ny innebörd när jag stolpade fram genom skog och mark.
Jag vet. Jag vet.
Ni kommer snart ruttna på mig och mitt rapporterande om olika aktiviteter. Men just nu är jag så "hög" på mitt nya hälsosammare liv att ni får härda ut.
I dag står dessutom ett nytt träningspass på schemat. Kändes lite som överkurs att ta en promenad OCKSÅ. Men jag har fuskat i helgen så jag kände mig tvingad. Törs ju inte komma till träningen med en tom loggbok efter den vackraste vinterhelgen i mannaminne...
Jo. Jag TÄNKTE att jag skulle vara duktig i helgen som gick. Planerade för en tidig morgonpromenad i lördags. Men när jag vaknade och såg att det var -20 grader ute, drog jag täcket över huvudet och somnade om. Sedan var liksom dagen uppbokad för annat. Och i går satt jag mest bakom ratten och långkörde fram och tillbaka till sonen som jag väldans gärna ville besöka när vi både hade en ledig söndag till övers.
Så, tja... Därav promenad i dag. Och nu - mot tvättstugan!