Lillan Hedlunds blogg

Semestern är nu onekligen slut. Slut är också mina semesterböcker, trots att jag hade bunkrat mer än rejält. Åtta stycken har jag hunnit läsa ut.

Egentligen är jag en kraftig motståndare till att recensera. Vem är liksom jag att döma vad andra lagt ner sig själ i för att skapa? Nä. Ligger inte riktigt för mig. Dessutom är jag ingen "fin-läsare".
Men i dag mina vänner, ska jag göra ett undantag. Det är ingen regelrätt recension, men här kommer mina högst personliga omdömen om pocketböckerna jag roat mig med på solstolen de senaste två veckorna.





Semesterns mest SPÄNNANDE:
(Mari Jungstedt: Den du inte ser)

Egentligen fick jag låna Jungstedts senaste bok av en god vän. Har aldrig läst något av henne förut. Men att ta med sig en inbunden bok på sol- och badsemester fick mig att tveka. Alla vet ju hur en bok ser ut efter en dag med blöta bad. Alltså införskaffade jag själv hennes första - i pocket (= slit & släng). Och vilken lyckträff! Förutom att det blev semesterns mest spännande läsning så sveptes jag också in i min barndoms somrar - långt ifrån Phukets stränder.
Plötsligt var jag istället på stranden vid Gustavs i Fröjel, bland fiskebodarna jag sprang runt som barn och vid stranden där jag och min lillasyster samlade vackra stenar och fossiler. Vilken nostalgitripp - mitt i mördarjakten!
Nu ser jag fram emot att få läsa den inbundna (lånade) boken när jag kommer hem. Dessutom har jag alla hennes andra böcker däremellan att läsa när lusten faller på. Härliga tanke!

Semesterns AHA-UPPLEVELSE:
(Isabel Wolff: Vickis vintagebutik)

Alltså. Begagnade kläder, eller för all del - second hand - har aldrig varit min grej. Prylar är en annan sak. Likaså en begagnad bil. Men kläder? Nja... Tack, men nej tack.
Men i takt med boksidorna börjar jag fascineras av vintage, som det så chict heter i boken. Jag vill plötsligt också ha romantiska spetslinnen från Frankrike! Eller ännu hellre, en klänning skapad av Madame Grès! Okej. Har inte den blekaste om vem hon är, men jag vill ha klänningen ändå!
Att boken dessutom kommer att spinna ett väv runt personliga öden från andra världskriget gör inte boken sämre. Perfekt läsning på solstolen - om ni frågar mig.

Semesterns BESVIKELSE:
(Cecelia Ahern: Gåvan)

Jag blev så glad att jag nästan hoppade jämfota på Akademibokhandeln när jag hittade en ny bok av Ahern! Hennes P.S. I love you älskade jag från första till sista bokstav. Jag kan inte minnas när jag senast så starkt reagerade på en bok. Ibland skrattade jag så att jag skrek högt i soffan där jag låg och läste, jag skrattade så jag fick kramp och var tvungen att pausa. Men jag grät också - hav av tårar så att snoret rann och jag inte kunde visa mig ute med mina svullna ögon. (Filmen som kom senare var dock usel...)
Nåja. Ni fattar att jag hade förväntningar nu.
Därför blev besvikelsen över Gåvan monumental. Vilket bottennapp. Jorå. Jag förstod sensmoralen. Men den magiska känslan (som exempelvis i Alkemisten) ville inte alls infinna sig. Gåvan slog inte an på några känslosträngar alls hos mig. Utom möjligen den att jag hellre sov än läste vidare.
Att jag blev djupt besviken är en underdrift.

Semesterns SPIONINTRIG:
(Kajsa Ingemarsson: Den ryske vännen)

Jag är ett stort fan av Ingemarssons böcker och det underbara med henne är att ingen bok är den andre lik. Och oavsett vad de handlar om så berör hon mig alltid. Hennes senaste bok om änglar landade i mina händer när jag behövde den som mest.
Jag har läst dem alla, men den här hade jag missat och det blev ett självklart val att ta med den här pocketutgåvan på semestern. Och jag gillade den, mycket, men inte lika mycket som många av hennes andra böcker. Är ändå glad över att jag snubblade över den.

Semesterns SLÖBOK:
(Lucy Dillon: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar)

Dög fint som solstolsläsning, och visst - jag skulle kunna tänka mig en bassethund efter att ha plöjt boken. Eller... Kanske inte egentligen. Nåja. Boken fyllde sin funktion som något att fylla solstolstimmarna med i alla fall. Så var det med det.

Semesterns ELEGANTASTE MORDMILJÖER:
(Denise Rudberg: Ett litet snedsprång)

Läste någonstans att Rudberg med den här boken skapat en ny genre. "Chic-crime" tror jag den kallas. Och visst. Jag är benägen att hålla med. Men jag blev också oerhört förtjust i kontrasten mellan de eleganta miljöerna och den medelålders åklagarsekreteraren med håriga ben och vars frisyr tappat både färg och glöd. Jag älskar henne! Och så gillar jag poliskaraktärerna. Kan knappt vänta till nästa fall som Marianne Jidoff och Torsten Ehn ska lösa.

Semesterns TÅRFLÖDE:
(Eva Wiklund: Jag kommer sen...)

Herregud. Som jag grät.
Tur att det är legalt med mörka solglasögon på semestern!
Boken är en dokumentärroman om diskoteksbranden i Göteborg. Sen behöver jag väl egentligen inte säga mer för att ni ska förstå hur mycket jag gråtit.
Men hur bra boken än är så kan man som utomstående aldrig på riktigt förstå vad de inblandade gått - och går - igenom. Men jag är så tacksam över att det finns människor som Anne-Britt Söderberg som låter oss utanför få en inblick i tragedin. Och jag är glad över att Eva Wiklund valt att skriva den i romanform. Jag är övertygad om att boken kan vara en livlina för många människor som befinner sig i kris, men jag hoppas att jag aldrig behöver läsa om boken av den orsaken. Ändå: Boken är ett måste att läsa. Jag är så tacksam att dottern hade den med sig och lånade ut den när min egen bokhög var slutläst.

Semesterns BOTTENNAPP:
(Sofi Fahrman: Elsas värld)

Jag är fel målgrupp för den här boken.
Helt fel inser jag ganska snabbt.
Jag blir irriterad och stör mig på bokens huvudfigur. Framförallt stör det mig att det känns som att boken är en självbiografi, men under täckmantel där huvudpersonen får annat namn. Och det stör mig att det stör mig, för är det något jag ogillar så är det den svenska Jantelagen.
Efter lite grubblande inser jag att det kanske just är Jante som författaren också är rädd för och därför har hon valt att skriva boken på det här sättet. Liksom för att skydda sig själv.
Nåja. Jag är övertygad om att mängder av tjejer dyrkar boken.
Kan bara inte komma ifrån känslan att hon (författaren) hade kunnat säkra upp en större målgrupp av läsare om hon helt frankt sträckt på ryggen och sagt: Det här är jag! Det här är mitt liv! Det här, det är Sofis värld!
Tror hon skulle vinna på det.

P.S. Men jag älskar Alex Schulmans gästkapitel. Inte bara för att han hyser samma tvivel som jag inför den här tjejen, utan också för att jag gillar honom och hans sköna självdistans. Hans sommarkrönikor i GT har fått mig att le många gånger. Men det är inget mot alla asgarv jag brustit ut i när jag läser läsarnas ilskna kommentarer. DET är underhållning. På riktigt.