Lillan Hedlunds blogg

Jag vet. Det är helt ologiskt. Ingen människa lever för evigt. Är man dessutom 92 år har man tiden mot sig.

Men ändå. Jag trodde aldrig att vi skulle  begrava min älskade mormor. Det fanns liksom inte i min världsbild.

Kanske är det därför som min värld gungat i en månad nu. 

Det händer något konstigt inombords när man förlorar någon man älskar så högt. Någon som är en så stor del av ens liv. Sådant som var viktigt tidigare är plötsligt oväsentligt.

Kanske har det med att göra att vi aldrig hann säga hejdå. Allt gick så fort. Ena stunden var mormor där, handlade, tog fram margarin för att baka, pratade med min mamma i telefon, gick ut och krattade och sen var det bara över. 

Precis som hon hade velat ha det.

Men världen förändrade sig och blir aldrig densamma igen.

Sov gott älskade mormor (du vet vad jag väntar på)