Einsteins teori
Jag måste börja springa.
Inte jogga.
SPRINGA. Fort dessutom.
Igår över lunchen, som intogs i en liten hydda i djungeln intill sandstranden där vi för tillfället huserar, fick jag lära mig det.
Tiden går långsammare för den som springer än för den som står vid sidan av, förklarade sonen efter en lång inledning om något om ljusets hastighet som jag i ärlighetens namn inte fattade så mycket av.
Ja, nog sjutton går tiden långsamt när man springer! Aldrig har väl ett par minuter känts som en evighet...
Så resonemanget påverkade mig inte nämnvärt. Inte förrän sonen utvecklade det ytterligare:
"Det innebär att den som står vid sidan av åldras snabbare."
Men vad i h-vete!!!
Här ligger jag mest och latar mig på en solstol och så åldras jag snabbare än de där galningarna som löper fram i vattenbrynet på morgnarna - trots hettan i luften.
Jag som varit så noga med solskyddsfaktor för att minska åldrandets fart och så borde jag egentligen ha sprungit!!!
Sonen skakade bedrövat på huvudet över mitt resonemang. Det är för övrigt samma son som räknar ut oddsen på mina tärningsslag varje kväll vi spelar yatzy.
"Nu MÅSTE jag få en sexa", kan jag utbrista medan sonen skakar lite märkbart på huvudet och förklarar att det bara är femton procents chans och rekommenderar mig att istället satsa på något annat.
"Det är fusk att räkna", muttrar jag men gör alltid som han säger eftersom det visat sig att han alltid har rätt.
Men det här med tiden och åldrandet är banne mig revolution!
Rent av löpsedelsmaterial!
Sonen kniper ihop läpparna och ruskar lite på huvudet igen och säger att det är Einsteins teori. Inte dagens nyhet alltså.
Jag har faktiskt ingen åldersnoja. Jag är hur bekväm som helst med min ålder. Det är bilderna av mig som jag har ett horn i sidan till. De passar liksom inte in i bilden jag har av mig själv. Jag brukar trösta mig med att min omgivning är en bunt usla fotografer. Och från att ha varit en linslus håller jag mig nu undan fotogluggar.
Och nu känner jag ett plötsligt behov av att börja springa.
Jag blir helt slut vid bara tanken.
Egentligen tänkte jag börja idag, men jag har för tillfället skjutit upp det till imorgon.
Men imorrn, då jädrar, då ska jag ta tag i det.
Kanske.
Rastlösa dagar
Jag är ovan. Det är så länge sedan jag gjorde "ingenting". Nä. Nu ljuger jag. Det händer ganska ofta, men då är det alltid med vetskapen om allt jag borde göra. Nu har jag inga måsten - och klättrar nästan på väggarna i mitt försök "att bara vara".
Eller på solstolen rättare sagt.
Vi har semester. I värmen. Och jag är så rastlös att jag nu bestämde mig för att se om jag kan väcka liv i den här gamla bloggen.
Så det här är ett test. Inget annat. Vänj er inte. Det är inte säkert att jag återkommer 😉
