Smultrondoft
Det finns faktiskt fördelar med att låta villaträdgården förfalla totalt.
Har precis upptäckt att i vår igenvuxna del av gräsmattan lyser det rött av smultron!
Åh, vad jag älskar smultron!
Vet bara inte vad jag tycker allra mest om, smaken eller doften av de små söta sommarbären.
Jag tror det lutar åt att smultrondoften vinner.
Smaken försvinner liksom en kort stund efter att den röda lilla guldklimpen slunkit ner i magen.
Men doften... Den etsar sig fast i minnet, går inte tvätta bort och inte skölja ner.
Den bara finns där som en ljuv påminnelse om riktig svensk sommar.
Och den väcker andra minnen till liv också!
Brunbrända ben, skrubbsår på knäna, sönderskrapade tår (ni vet efter att man barfota bromsat cykeln med fötterna på asfalten), promenaderna genom fårhagen under barndomssomrarna hemma på gården på Gotland, mormors allergi mot smultron som resulterade i att vi alltid fick äta upp hennes "skörd" också, doften från bolstren i mangelhuset, den kittlande spännande känslan av att ge sig upp på den mörka okända vinden, känslan av att hålla nyvärpta varma ägg i handen, de gamla kungabilderna på utedasset, kastanjerna och den hysteriska kampen för att inte börja fnittra som en tok när man gömt sig i höskullen och inte vill bli hittad.
Om jag längtar "hem" till Gotland?
Ja, något så gruvligt. Nästan så det gör ont i bröstet.
Det är något med smultrondoften som väcker längtan i mig.
Och någon sommar ska jag tillbaka. Inser att det gått alldeles för många år sen sist.
Listan krymper
Av någon konstig anledning är de flesta av de uppgifter som återstår förknippade med sonen.
Typ:
- Schasa iväg sonen till frisören. Alltså, jag förstår inte vem han "ärvt" sin kalufs av. Hans hår växer ju som ogräs! Tjockt är det också. Orättvist anser vi nog hela familjen. Särskilt sonen eftersom han inte är något fan av frisörbesök.
- Tjata iväg sonen för att ansöka om pass. Den uppgiften är körd, för han kommer inte hitta till polisstationen ens om jag sätter en gps runt halsen på honom. Kvar återstår alltså att jag personligen lotsar honom dit, och det har jag inte tid med. Så då blir han väl hemma i sommar då.
- Övningsköra med sonen. Tvärkört. När jag har tid är sonen på jobbet. När sonen har tid, anser han att han inte har tid eftersom det är hans fritid och den varan har minskat drastiskt sedan han började jobba.
- Skriva ut flygbiljett. MÅSTE göras pronto för ibland får printerguden ett inslag av sjuk humor och vägrar ge mig utskrifter och då måste jag ha marginal att snylta på en skrivare hos någon annan.
- Införskaffa någon form av sommarkläder. Den bästa och roligaste punkten av alla (inklusive de jag bockat av!). Den här "måste-göra-uppgiften" är den som sporrat mig att i dagarna två tvätta, stryka, storhandla, fixa med blommor, skura toaletter och skrubba soptunnan ren. Japp. Onsdagen är heligt vikt för en shoppingtur med bästa syrran. Som jag längtar!!!
Fast det förstås. Jag har ju en lista till... En reserv-lista. Typ en lista med sånt jag borde göra, men som prioriterats ner.
Och så har jag börjat på en lista som maken får titta närmare på när han får semester. Men det tänker jag inte berätta mer om för då är risken att han stannar i Polenlandet hela sommaren...
Nu blommar Ängshöjden
När man svänger in på mormors grusade infart är det så vackert så man nästan svimmar.
Mormor själv är mest lycklig över att rosen hämtade sig så bra, trots att hon, mamma och syrran tuktade den rejält tidigare.
Själv kan jag inte titta mig mätt på mormors enorma Jasminbuske. Den fullkomligen slår knock-out på mig både i sin skönhet och med sin doft.
Och jag är inte ensam.
Medan mormor och jag satt på hennes terrass och drack kaffe och åt bullar så var det många förbipasserande ute på vägen som hejdade sig i stegen, pekade och beundrade blomstren.
Jag tror det är Jasminblommorna som får omgivningen att häpna.
Mormor är å sin sida övertygad om att det är rosorna.
Spelar ingen roll. Jag älskar sommaren på Ängshöjden där mormor bor.
Sömnlös i New Mill
02:10!!!!! Klarvaken!
Vid kvart i tre gav jag upp tankarna på att kunna somna om.
Gick upp och satte mig och surfade på resor till solen. Letade efter den där perfekta resan som vi bestämt ska bli av till hösten. När natten övergick i gryning och tidningsbudet fräste fram utanför huset kände jag att det fick vara nog och gick och la mig igen.
Kunde jag somna? Nähä. Inte det. Jag bara låg där klarvaken och lyssnade till sonens smygande steg när han började göra sig i ordning för dagens arbete.
Och jag som skulle ha sovmorgon låg där och spejade i taket och försökte förstå varför jag efter tre timmars sömn kände mig piggare än efter en fem veckor lång och lat semester.
Till slut gav jag upp för andra gången och gick upp och gjorde sonen sällskap en stund innan han hastade till bussen.
Nu vete katten vad jag ska hitta på. Funderar på om jag ska hänga på låset när stormarknaden öppnar klockan 8. Kan ju inte va så värst stor rusning vid den tiden.
Jag tror jag gör´t.
Sen kan jag åka hem och lägga mig och ta en tupplur på solsängen för dagens klarblå himmel ser ut att locka till den typen av övningar.
Det där med sovmorgon verkar ändå inte va min grej.
Midsommardag de luxe
Och så Mark Levengoods sommarpratarprogram i radion.
Eller nu ljög jag. Jag MISSADE ju programmet och blev först alldeles bedrövad.
Sen kom jag ju på det här med datorn... Alltså kopplade jag upp mig, svepte in mig i en fleecefilt och lade mig till rätta i soffan för att lyssna.
Under ett par varma minuter lät jag mig vaggas till slummer av hans underbara röst, kloka ord, rapptänkta slutsater och Dalai lama ödmjukhet.
Jag har aldrig mött karln. Inte pratat med honom heller. Och den där mumintrollbrytningen är vanligtvis inget som man charmar mig med. Ändå älskar jag honom - Mark Levengood. Tror jag. Jag älskar i alla fall den bild av sig själv som han i sin offentlighet låter oss se.
Jag har en fantastisk familj, stor är den också. Och jag har många vänner, varav vissa står mig ohyggligt nära. Ändå skulle jag vilja peta in Mark Levengood någonstans i min närhet. Jag skulle älska de samtalen vi skulle ha, de skratt vi skulle dela liksom tårarna. Japp. Jag skulle vilja att han fanns i min närhet som en god vän.
Ja, som ni förstår av min lyriska utvikning så slumrade jag inte särskilt länge där i soffan.
Man kan helt enkelt inte sova bort Mark Levengoods berättelser. Så jag lät mig svepas med i ett känsloregister av fundersamhet, galenskap, förvåning och vid något tillfälle smet en tår ur min ögonvrå för att kort senare ersättas av ett varmt gott skratt.
När radioprogrammet var slut var jag alldeles varm om hjärtat. Liksom inbäddad i en ljuvlig känsla av att kunna njuta av nuet.
När dottern kort senare kom tillbaka från en liten promenad med smultron på strån och lät mig smaka - då visste jag med säkerhet. De här är en midsommardag de luxe.
Smultron på strå är sommar
Sill och nubbe
Jaha? Skulle det vara så konstigt då? Var det inte precis det som stod på midsommarmenyn hos varenda svensk med självaktning?
Jo. Kanske det.
Men för mig var det en SENSATION! Jag äter ju inte sill. Och jag dricker under inga omständigheter nubbe.
Sillen har jag i och för sig gett en chans de senaste åren, känns liksom som att jag som vuxen verkligen borde försöka lära mig gilla det (går på träningsläger för att lära mig tycka om oliver också om ni undrar). Men nja, sillen har inte vunnit mitt hjärta.
Inte förrän i går.
Midsommarafton 2011 går härmed till historien som dagen då jag lärde mig äta sill. Goa vännerna som bjudit in mig till sin altan bjöd på en silltårta som var urgod! En annan vän hade i sin tur gjort en sillcocktail som också smakade förträffligt! Oj oj oj, vad gott det var.
Och sen lyckades min vän övertala mig att dricka nubbe. Det tog i och för sig ett par timmar för mig att få i mig en sån där pytteliten flaska. Eller nåja. Hälften av den eftersom vi två delade. Men ändå! Jag drack snaps! Och det smakade verkligen... verkligen... vedervärdigt skulle jag nog vilja påstå. I alla fall i början...
I dag mår jag dessutom som en prinsessa. Man kanske skulle prova det här med sill & nubbe lite oftare :)
Udda inslag i vardagsnatten
När jag körde ut från parkeringshuset noterade jag fler avvikelser. Unga killar som stod ensamma i anslutning till olika portuppgångar och pratade i mobiltelefon med ansiktena nedböjda och undflyende blick.
Och sedan, inom loppet av en väldigt kort stund, flera bilister som uppförde sig udda i trafiken (som var obefintlig).
För att inte tala om bilen som ställt sig på tomgång snett över två körbanor, i direkt anslutning till en korsning, utan den minsta tendens till motorstopp eller annat bilproblem...
Jag är en grym vanemänniska. Och när en annars ruskigt lugn torsdagsnatt plötsligt får så många udda avvikelser från det vanliga kvällsmönstret så blir jag fundersam.
Eller rättare sagt. Den första tanke som slår mig är:
"Var f-n ska det smälla i natt?"
Efter att ha grubblat på det under hela körsträckan fram till motorvägen slås jag av nästa tanke:
"Jag har blivit yrkesskadad. Jag börjar hallucinera om brott som inte skett. Jag behöver nog f-n semester!"
Och gissa vad?
Det är ju PRECIIIIIIS det jag har!!!!!!
Framför mig ligger nu 10 (!!!!) långa oplanerade sommarveckor då jag inte behöver ägna jobbet en tanke!
Är det inte fantastiskt så säg?
Och alla tankar på bomber och skottlossning rinner liksom av en när man kliver ur bilen hemma i kvarteret och känner doften efter ett sommarregn, hittar årets första äckliga tvestjärt i brevlådan och det enda ljud som bryter tystnaden är en epa-traktor.
Nu mina vänner, nu är det sommar!
Snokfobi
Så nu har jag stressat runt lite extra - för att hinna förbereda inför det här nya livet.
I går blev det först frisörbesök och tidigt i morse tandläkarbesök. Alltså är både hår och tänder uppfräschade. I går fick jag dessutom nyttja min födelsedagspresent - en riktig jädrans ansiktsbehandling. Alltså. Jag menar R-I-K-T-I-G. Ett tag funderade jag på om det inte hade varit lättare för hudterapeuten (eller hur man nu titulerar den fanstastiskt underbara kvinna som utförde detta arbete) att liksom bara byta ansikte på mig. Men nu gjorde hon inte det. Istället tvättade, peelade, slipade, ångade, klämde, "opererade" och masserade hon mig till jag var som ny. Eller nåja. Jag KAN bli som ny. Om jag sköter mig...
- Du behöver äta magnesium, eller äter du mycket gröna grönsaker? frågade hon.
Jag har aldrig varit så glad över att jag just då inte kunde öppna munnen för att svara. Försökte ändå febrilt komma på när jag åt en grön grönsak senast. Gurka räknas inte va? Men helt ärligt. Jag kom inte på något. Det närmaste grönt jag kan påminna mig i min kost är det gröna möglet i Kvibilles gräddädelost, och jag misstänker att det inte heller räknas.
Så i dag ska fru Hedlund köpa en burk magnesiumtabletter.
I vilket fall som helst så var de där timmarna i behandlingsstolen ljuvligt sköna. Och avkopplande.
Bortsett från när snoken skulle "klämmas". Jisses amalia så ångestfyllt det var! Hade snudd på panik.
Jo, en del människor har fobi mot snokar (ormar). Andra kanske har fobi för kråkor (fåglar).
I min närmaste omgivning hävdas det att jag besitter den något udda varianten - snorkråkefobi.
Jag tycker de går lite långt när de säger så. Men okej. Jag är kanske lite paranoid i överkant vid tanken på att kanske ha en snorkråka i näsan. Eller rättare sagt. Jag blir lätt skräckslagen vid tanken på att jag ska ha en där, men själv inte veta om det, och så ser alla andra att jag har det. Alltså en kråka i snoken.
Hänger ni med?
Nähä.
Inte många som gör det i just den här frågan. Men just den tanken malde som galen i mitt huvud när jag låg där i salongsstolen och fick näsan söndertryckt.
Jag tror att jag kanske ska försöka bli av med den där tvångstanken under semestern också. Skulle passa mitt nya bättre liv finfint. Och maken skulle bli skitglad av att slippa svara tusen gånger om dagen på frågan "du, har jag något i näsan?".
Så gör jag. Nu måste jag bara hinna fixa synen också (nya linser). Sen är jag redo för semester.
Tror faktiskt jag kan börja nedräkningen snart... Känns nästan för bra för att vara sant :)
Rocksalongen
Reste till min underbare frisör i dag. Han har precis bytt lokal och det var första gången jag skulle få se salongen live som jag hört så mycket om.
Jag var sååååå nyfiken!
Och vilken salong han skapat! Alltså. Jag kan faktiskt inte göra den rättvisa med ord, och även om jag tog en del bilder så kan jag tyvärr inte visa dem för er eftersom jag lovade att inte lägga ut dem på nätet. Inte just nu i alla fall.
Men vilket 50-tals ställe han har skapat - musikern, konstnären och frisören som jag troget klippt mig hos sen jag fyllde 13.
De gamla, men skickligt renoverade, frisörstolarna var ljuvligt vackra liksom de gamla biostolarna som klätts om. Den uppbyggda scenen med ståbasen, gitarrerna, trummorna och mikrofonen kan till och med få en tondöv person som mig att vilja gå upp och jamma. Och detaljerna! Så herrans massa roliga och fina detaljer! Alltså. Det här är en rocksalong utan dess like. Såååå grymt läcker.
Och det är faktiskt inte bara salongen i sig som gör mig alldeles varm om hjärtat.
Är det något jag beundrar så är det människor som förverkligar sina drömmar. Som väver ihop sina intressen, sin personlighet och sitt yrkesvärv och står för det. Tänk vad många människor som skulle må så mycket bättre om de fick vistas i en jobbmiljö som speglar dem själva.
Fantastiskt. Jag är full av beundran.
Och nej. Bara för att jag besökt en rocksalong så kom jag inte hem med en rockabilly-frisyr. Men väl med sommarbusigt hår och ett par solbrillor som skulle sitta finfint ihop med den gräddvita Lambrettan (stod också inne på salongen) som får mig att drömma om att svischa fram genom snirkliga italienska gränder.
Det är faktiskt en härlig känsla att få vara kund på en sådan här underbar salong.
Smartare än en 43-åring?
Nåväl. ÄNTLIGEN en tv i huset igen! Kändes som det var 100 år sen sist även om det bara gått fyra tv-lösa dagar i huset. Och det här är inte vilken tv som helst förklarade maken. Det här, det är en smart-tv.
Bara ordet gav mig kalla kårar längs ryggen.
Säg inte att jag fått en tv som är smartare än en 43-åring... Jag pallar liksom inte att sitta och veta att jag har en fungerande tv men som för min del fungerar lika dåligt som den blixthavererade = att jag inte får igång den...
Men nu har jag fått alla finesser berättade och beskrivna för mig.
I går kväll när jag kom hem fick jag öva mig i att sätta på tv:n. Och stänga av den. Kändes bra. Tog en extra kurs när jag ändå var i farten och plockade hem filmen "The kings speech" (att rekommendera!). Fantastisk känsla.
Jag tror nog att jag och den smarta tv:n kan komma överens. Får väl öva in en finess i taget. Väntar dock lite med att facebooka på den, känns som att det krävs lite semesterledighet för att få grepp om just den kursen.
Så nu go vänner ska jag avrunda kvällen med min nya smarta vän och se om jag kan få in en kanal eller två.
Känns bra. Väldigt bra.
Älskar Trygg Hansa
Sitter här och skäms lite...
Hann ju elda upp mig lite i förra inlägget och triggade i gång ännu mer efter det.
Då ringde handläggaren för mitt ärende på Trygg Hansa. Allt var fixat och klart. Pengarna kommer på kontot inom 3-5 arbetsdagar.
Gissa om jag blev glad!!!!!!! Nu kan vi köpa en tv!!!! Se på House och Grey´s igen! Eller... Det kanske är säsongsuppehåll. Men ändå! Jag ska bli med tv! Wohooooo!!!
Men jag skäms.
Skäms jättemycket för alla onda tankar jag hann tänka en kvart.
För hon på Trygg Hansa var supertrevlig, verkligen hjälpsam och ju trevligare hon var ju mer steg skäms-rodnaden på mina kinder. Tur att hon inte såg det, och tur att hon inte kunde läsa mina tidigare tankar. Men jag skäms ändå - fruktansvärt.
Om jag fortfarande överväger att byta försäkringsbolag? Skulle inte tro det va! Snälla snälla Trygg Hansa ska fortsätta få våra pengar så länge de är så här tillmötesgående och hjälpsamma när man faktiskt behöver dem.
Nähä. Här kan jag inte sitta och skämmas längre. Måste hitta en nödplan för något helt annat.
De muffins jag bakat och precis tagit ut ur ugnen kan jag använda till att slå ihjäl kvällens gäster med, om jag skulle vilja. Hur kan ett muffinsbak gå så åt h-vete??? Och ingredienserna hemma är slut. Shit. Blir stressigt nu.
Men ändå. Jag ska bli med tv igen :)
Backar bandet
Egentligen är det skitkonstigt. För på jobbet kan jag säga när vi skrev en artikel, på vilken sida den var publicerad och vem som undertecknat texten. Men frågar någon vilket årtal jag gick ut skolan måste jag ta fram miniräknaren. Hur ufo som helst.
Nåja. Det här ställde ju genast till med en del bekymmer i min jakt på tv-kvittot. Ni vet, det försäkringsbolaget vill ha för att betala ut vår blixthavererade tv.
I vilken hög, i vilket skåp, låda eller rum skulle kvittot kunna tänkas finnas... Hrm...
Min snälla mor hjälpte mig backa bandet.
- När vi var i Tunisien så köpte du ju puffar till ert vardagsrum som ni precis gjort om. Köpte ni inte tv:n i samma veva?
Jaaaa!!!! Så var det ju! Shit va glad jag blev. Tills jag skulle börja klura ut vilket årtal vi var i Tunisien första gången... Nu kan vi snacka tankenötter. Jag fick ta det steg för steg. Vad gjorde vi förra året i resväg? När jag klurat ut det backade jag bandet ett år till. Hur såg vår semester ut då? Och sen! Till slut - efter ytterligare medhjälp av min mor - kom vi fram till att det måste ha varit hösten 2007.
Frågan därefter var förstås. Var finns kvittona från det årtalet. Pust.
Shit va jag grubblade. Till maken kom till undsättning. För hösten 2007 hade vi ännu inte gjort om vårt kök, och i det gamla köket fanns en låda för viktiga papper. I den lådan skulle kvittot kunna finnas. Och nu ska vi se... Jomen visst, i GARAGET!!!! I en flyttlåda bland sju andra som innehåller köksattiraljer sedan köksrenoveringen (borde verkligen skicka de där lådorna på loppis om jag nu inte packat upp dem på så här många år). DÄR hittade jag kvittot!!!!!
Är jag inte bäst så säg???!!!
Kastade mig på luren och ringde tillbaka till försäkringsbolaget. Tror ni de vill ha kvittot nu då? Nähä. Inte det. Däremot info på pappret. Kan jag nu då gå och köpa mig en ny tv? Nähä. Inte det. Jaså ni har problem att värdera den? Kan ta ett par dagar? Siba har inget att jämföra med den här modellen? Men vi har ju köpt den hos KONKURRENTEN!!!! Men va f-n!!!!!
Nu är det ju inte så att jag inte överlever utan tv ett par dagar till. Eller jo, lite kanske det är så. Men vad viktigare är att maken tillfälligt är hemma på tjänsteresa och jag behöver HONOM för inköpet och framförallt installationen. I det här huset är elektroniken så snårigt uppbyggd att man inte bara kan stoppa i en kontakt och tro att det funkar. Det ska ju kopplas ihop med 3711 andra apparater, dosor och högtalare.
Så nu vill jag bara gråta.
Snälla Trygg Hansa, ring snabbt tillbaka. Vi har varit trogna kunder i hela vårt liv (tror jag i alla fall) och hittills aldrig nyttjat hemförsäkringen (vad jag kan minnas).
Jomen okej. Vi kan väl köpa en ny tv ändå. Men om jag nu HAR en försäkring som täcker en del skriker hela min kropp i protest att jag inte ska använda den nu när jag faktiskt behöver.
Så jag ger dem ett par timmar, möjligen ända till i morgon förmiddag. Har jag inte fått svar då så blir det tv-inköp i helgen i alla fall. Strular försäkringen till sig på grund av det så får jag väl helt enkelt överväga att byta bolag i ren protest. När jag tänker efter är det ju faktiskt inte svårare än så.
Mördande illamående
Men så är det inte heller var dag jag mördar.
Egentligen borde jag vara härdad och veta exakt hur jag ska gå tillväga.
I flera års tid, nästan varje vardagsmorgon under sommarhalvåret, har jag fått den ena vidriga mördarhistorien efter den andra återberättad för mig vid frukostbordet. Ja, alltså via telefon.
Jag har mått lika illa varje gång jag lyssnat till de återkommande detaljerna om den senaste massakern.
Till slut var jag tvungen att göra om mina morgonrutiner så att jag hunnit äta upp innan jag lyssnade till de mördande historierna som fullkomligt fick mig att tappa aptiten.
Jag kan utan överdrift säga att min 88-åriga mormor är mästarnas mästare på att ha ihjäl mördarsniglar.
Mormor, som är en djurvän utan dess like, går helt bananas när hon är ute på snigeljakt sena kvällar och tidiga morgnar. Och sen berättar hon gärna för mig hur dagens "skörd" artat sig.
Och jag mår illa.
Sonen köpte för några år sedan en skämtbok till mormor i julklapp. Tror den hette "100 sätt att döda en snigel". Aldrig har jag sett mormor bli så glad över en present. Men hon tog det inte som något skämt. Jag lovar - hon har provat alla 100 sätt många gånger om vid det här laget.
Därför borde jag verkligen veta vad jag skulle göra när jag nu hittade den första mördarsnigeln i min trädgård.
Men jag panikade.
Irrade runt och letade fler medan hjärnan febrilt försökte klura ut om jag skulle koka, salta, klippa, hacka eller hur jag skulle ha ihjäl den ovälkomne trädgårdsgästen.
Och så mådde jag illa. Fruktansvärt illa vid bara tanken på att kanske tvingas TA i slemdjuret och dessutom döda den.
Till slut rusade jag in och hämtade paketet med flingsalt som jag formligen tömde över djuret. Sen gick jag in och låste dörren. Nu vet jag ju (av alla skräckhistorier jag fått mig till livs) att en mördarsnigel inte kommer ensam. Så i dag blir det till att storhandla salt. För nä, jag tänker INTE ta i äcklen. Jag vägrar. Då kräks jag. På riktighet.
Usch. Nu mår jag mördande illa igen...
Kvittojakt
Beskedet från vårt försäkringsbolag förgyllde min tillvaro i säkert en minut (medan den trevliga handläggaren knappade in lite basinformation i min anmälan). Sen var det nämligen slut på det roliga.
"Jag vill gärna ha ett kvitto, eller kontoutdrag bara"
Jaha. Skitkul. Ja, ja, ja. Fattar väl jag med (när jag tänker efter) att de inte bara kan langa ut pengar hur som helst. Och nä! Nu tror ni fel! Jag HAR kvittot kvar. Det är egentligen det stora problemet. Att jag sparar kvitton. Aaaaalla kvitton. Sen kan ni ju själva räkna ut hur lång tid det kommer ta för mig att hitta just det här lilla betalningsbeviset i min - hrm- inte så organiserade bra-att-ha-papper-hög.
Eller vaddå hög förresten. Högar. Lådor. Skåp. Rum! Jag har ju för f-n papper överallt!!!!
Jag lovade att återkomma.
Men jag lär ju inte ringa tillbaka i dag. Inte imorgon heller. Möjligen efter min semester. Om jag nu får ett par veckor över för att sortera upp i papperseländet...
Blixt, dunder och panikångest
Skitovädret kom till slut hem till oss. Typ tre timmar efter att de sista gästerna lämnat sonens studentmottagning brakade h-vetet loss. Jag vaknade i panik och rusade in till sonen som genast förstod allvaret och kastade sig ur sängen och drog ur alla viktiga datorkontakter.
I mitt förvirrade nattliga tillstånd prioriterade jag själv att rusa ut i trädgården för att rädda studentskylt, gosedjur och eventuella paket som blivit kvar utomhus.
Fel prioriterat.
Skulle förstås ha räddat tv:n först. Vår fina pianolackade tv som jag tyckte så mycket om.
Jomen precis. TYCKTE om. För nu är den död. Jädrar i havet vad det small till i vardagsrummet. Och där dog tv:n. Huruvida den inspelningsbara hårddisken, dvd:n och resten av tillbehören funkar har jag ingen aning om. Svårt att kolla det när tv:n inte fungerar.
Så i dag började jag morgonen med att gå igenom hemförsäkringen. Shit va mycket tilläggsförsäkringar vi har! Nu hoppas jag att någon av dem täcker tv-förlusten. Jag har aldrig nyttjat hemförsäkringen tidigare, så vi får väl se hur det går. Tycker inte det är läge att ta ut något i förskott i alla fall.
Tja. Sen fick jag veta att sonen haft det toppen på sin första arbetsdag och att han ska jobba över redan imorgon genom att börja tidigare. Så tidigt att det inte går någon busstrafik... Och när han jobbar kvällsskift jobbar han så sent att han inte hinner med sista bussen hem... Alltså, undrar om han kan få gå en intensivkurs och ta körkort i helgen??? Nähä. Funkar det inte så? Nämen då så. Då får jag väl bli cykelreparatör då. Eller tigga om en sovplats åt honom hos dottern. Typ.
Ja, ja. Vi måste lösa det på något vis. Första jobbet kan man inte bäsa bara för att bussarna inte vill rulla dygnet runt.
Och så lider jag med dottern som blev akut super-duper-jätte-sjuk i dag. Totalt däckad. Vet inte om jag sett henne så nedrans sjuk tidigare. Ja. Jag såg henne. Tiggde dispens om en tiominuters rast för att rusa ner till affären och köpa lite soppa åt henne och springa uppför backen och leverara det vid dörren (hon hade inget att äta hemma stackarn). Vet inte vad som var värst. Att se dottern så eländigt sjuk. Eller att det tog 45 minuter innan jag fick tillbaka normal andning efter den språngmarschen...
Eeeeh.... Ja, jag är lite stressad just nu. Tror jag måste kontakta en x-logistikchef för att få hjälp att styra upp tillvaron lite för nu börjar jag få svårt att hitta rätt pusselbitar så att hela familjen Hedlund får ett liv.
Eller, det kanske är det här som är livet?
Och så var skolan slut
Sådärja. Nu är sonen klar med skolan. Jisses vilket studentfirande det blev. Men det var sååå roligt och jag blev alldeles rörd och fick problem att hålla tårarna borta när sonen skymtade fram vid själva utspringet.
En tur på lastbilsflak och sen studntmottagning i trädgården hemma långt in på natten.
Och studenten själv verkar onekligen både nöjd och glad.
Själv drar jag en lättnadens suck över att vi slapp regnet och åskoväder (för det var verkligen gränsfall). I Eskilstuna klarade vi oss precis med nöd och näppe (vi såg den kolsvarta himlen i backspegeln när vi åkte hem). Och hemmavid var det strålande väder fram till tre timmar efter att de sista gästerna droppat av på nattkröken.
Nu ska vi pusta ut i dag. Imorgon är det jobbdags igen. Inte bara för mig utan även för sonen. Blir spännande det här!
Åh vad vi är stolta över vår unge student! Grattis på dig!
Examenstider
Oj oj oj. Nu avlöser studentmottagningarna varandra. Två dagar i rad har vi firat nybakade studenter, fina underbara ungdomar som klarat sig galant genom alla skolår och som nu ska ut och vingla på egna ben.
I dag har vi paus i studentfirandet. Eller paus och paus... Det är i dag vi ska rigga vår egen trädgård inför morgondagen - dagen D. Dagen då vår egen "minsting" ska ta sin student. Vi räknar med ett 40-tal gäster och jag är mest stressad över alla hot om åskoväder. Vi får INTE plats inomhus, alltså måste åsk- och regnguden hålla sig ur vägen till åtminstone söndag.
Annars går väl förberedelserna sådär... Jag hade en diger "att-göra-lista", men eftersom den inkluderade en del "hemliga" uppdrag så kastade jag listan innan sonen kom hem från sitt besök hos flickvännen. Smart som jag är så gjorde jag ingen ny lista med det jag inte hunnit med. Så nu sitter jag mest här och grubblar över vad det var jag borde göra/ha gjort. Intelligensnivån är hög här hemma just nu. Eller inte...
De här två fina ungdomarna har vi firat i dagarna!
Vuxenpoäng?
Dialog mellan 21-åriga dottern och en 19-årig manlig student i bilen i dag.
Studenten: Så du har alltså bostadsrätt, egen bil OCH en båt. DET är vuxet!
Dottern: Jamen eller hur!!! DET är vad jag kallar vuxen! Hade jag sett mig själv hade jag tänkt att "hon är vuxen".
Jag lyfter ett ögonbryn och tittar på dottern med skeptisk min.
Kort tystnad i bilen. Sedan ändrar sig dottern.
Dottern: Nä, okej då. Kanske inte om man ser mig. Men om man pratar med mig - DÅ - då tänker man "hon är vuxen".
Jag lyfter ett ögonbryn igen, men säger inget.
Dottern: (suckar) Ja, ja... Men om man HÖR TALAS OM MIG, då kan man i alla fall tro att jag är vuxen...
Den unge studenten och dottern verkar i alla fall rörande överens om att dottern besitter alla ingredienser för full pott i vuxenpoäng.
Jag säger ingenting, men kan inte låta bli att tänka på att dottern precis avslöjat att hon tänker döpa sin nyinköpta segelbåt till "Birka Paradise"...
Vuxet? Hrm.... Humor? Ja, banne mig med råge :)!!!
Klirr i skattkistan
Vilken ren och skär glädje det är att lite ångestfyllt surfa in på lönekontot för att se om det finns några kronor kvar - bara för att upptäcka att det finns MASSOR med stålar!!!
Wohooooo!!!! (igen)
Okej. En ekonomiskt sinnad person skulle säkert tycka att jag är en usel skatteplanerare, men jag finner det synnerligen ljuvligt att finna en skatteåterbäring större än månadslönen på kontot. Kommer aaaaaldrig befatta mig med jämkning (eller vad det heter) för den här känslan e så go att den är värd sitt pris i guld. He he he....
Skyddsängel
I går flög en liten skyddsängel in hemma hos oss. Vår extradotter (sonens flickvän) överräckte en liten present till mig när de kom hem i går.
- Det är en skyddsängel, förklarade hon och gav mig en ljuvligt underbar liten berlock.
Den är så förtjusande söt och jag blev så varm i hela hjärtat. Ja, och lite tårögd (smet in på toa och fixade till anletsdragen lite snabbt så ungdomarna inte skulle tro att jag blivit spritt språngande galen...)
Men jag är så oerhört svag för skyddsänglar. Det är väl därför jag inte har packat undan julängeln från Polenlandet, för det känns som att den vakar över vårt hus och oss i familjen. Om polackerna såg att jag fortfarande har den framme skulle de säkert tycka att jag är lika knäpp som jag anser att grannen i Polen är som har adventsljusstaken framme i fönstret året om...
Nu ska jag dock plocka undan den polska julängeln för säsongen. Istället kommer en annan liten ängel få finnas vid min sida. En underbart söt liten skyddsängel.
Liten blir stor
Hamnade av oförklarlig anledning i foto-arkivet på hårddisken och började titta på gamla fotografier. Främst de på sonen. Och så blev jag nostalgisk. Faktiskt lite tårögd.
Det har gått ett par år mellan bilderna, fem om jag inte räknat helt fel.
Var tog vår lille pojke vägen? Den lilla vildbattingen som kunde göra vem som helst svettig av att bara se hans framfart, var tog han vägen?
Hur kunde vår minsting i ett tvärt kast bara bli vuxen?
Student på lördag. Jobb på motorverkstan nästa måndag. Så ser sonens närmaste framtidsplaner ut. Jag ser redan nu framför mig hur den ranglige datanörden går in på fabriken och kommer ut en månad senare med både muskler och tatueringar... Men visst. Jag kan ha fel ;-)
Och här sitter jag och småbölar och förbannar mig själv för de där gångerna då jag suttit i den överbelamrade tvättstugan och önskat att barnen skulle växa upp lite snabbare så man kunde få andrum.
Nu har jag så mycket andrum att mitt tillstånd snart börjar likna lappsjuka... Försökte stilla det genom att ringa sonen som är hos sin flickvän i Uddevalla. Gick väl sådär. Vi lider uppenbarligen inte av samma separationsångest om man säger så...
Så nu gräver jag ner mig i gamla minnen en stund till innan det är dags att fortsätta förberedelserna inför studentfirandet.
Hemgjord blomparfym
Innan jag själv förstod hur det gått till hade jag ändå tagit mig fram till ytterdörren och yrvaket öppnat den.
Utanför stod en liten ljushårig flicka i söt sommarklänning och tittade lite nervöst på mig. På gatan, vid vår brevlåda, stod hennes jämnåriga kompis med dockvagn och väntade.
- Hej. Vi undrar om du vill köpa parfym? Det är blomparfym och vi har gjort den själva, sa flickan efter att ha samlat mod.
- Den kostar bara en krona och du kan ha den på händerna, förklarade hon vidare medan jag i mitt yrvakna tillstånd försökte förstå vad som pågick.
Då vaknade jag. Mindes plötsligt hur små barn kan vara otroligt kreativa - och inte minst modiga som törs ringa på hos grannar de inte känner.
Dessutom fick jag en kraftig flashback som rungade mig många år tillbaka i tiden. Även då ringde det på dörren, men utanför stod en lite äldre pojke (storebror till en av dotterns jämnåriga kompisar).
- Hej. Vi sjunger en sång för dig. För lite godis, erbjöd han frankt medan hans kompis kröp ihop ute på gatan och vred sig av skratt.
Det var så gulligt att jag smälte ihop totalt. Desto tråkigare var det att jag inte hade en endaste ynka liten karamell hemma, vilket jag tråkigt nog fick förklara för honom.
Svaret fick pojken att skruva lite på sig, han verkade överväga saken och till slut hade han bestämt sig.
- Har du någon frukt då? Det går bra med frukt också.
Så jag hämtade två frukter och sedan satte pojken igång att sjunga där han stod på farstutrappan. Och han sjöng inte bara en vers, utan varenda en i hela sången innan han tackade för sig och gick med frukten. Helt fantastiskt underbar upplevelse!
Och nu stod här två jäntor med en plastflaska med hemgjord blomparfym. Jag hittade två kronor (tyckte de kunde behöva varsin), men ännu gladare blev flickorna när jag också skickade med dem varsin Dumle-klubba. De tjöt av lycka när de tog dockvagnen och försvann längs gatan.
Jag är inte helt säker. Men jag tror att familjen Hedlund kan ha fler små besök att vänta i framtiden när sötsuget sätter in hos de små entreprenörerna...
Ingen fruktdryck utan hemgjord blomparfym
Sommarbröllop
Förtjusande äkta makar - Sophie & Tobbe
Vilket helt fantastiskt vackert bröllop vi fick närvara vid i går.
Jag blir alldeles varm i hela hjärtat när jag tänker på det och vaknade med ett leende i morse.
Det blev en hejdundrande vacker sommardag - perfekt för bröllop.
Bruden var såååå vacker och brudgummen såååå stilig o lilla dottern som döptes helt ljuvlig.
Och så blev det väldigt tydligt att de nu äkta makarna har helt fantastiska ungdomar också. En av dem höll ett tal så rörande att det inte gick att hålla tårarna borta medan tre höll ett gemensamt tal som var så roligt att jag skrattade så tårarna rann.
Tur att jag hade proppat den lilla aftonväskan full med näsdukar. De gick åt allihopa.
Tusen tack fina ni för att vi fick vara med och dela den här dagen med er!
Fest, fest, fest...
I går var det 150-års jubileum.
På lördag vankas det bröllop.
Och nästa vecka tar fyra närstående ungdomar studenten, varav den ena är sonen = fest och studentmottagning.
Alltså. Det här måste vara skälet till att jag bör fixa en bättre fysik. Typ atletträning eller nåt. Har bara betat av två av festpunkterna ovan och jag är redan helt slut. Och fötterna ska vi inte tala om! Blåsorna under mina fotsulor är inte att leka med. Hade kanske varit genomlidligt om jag inte visste att jag på lördag ska kränga på mig ett par nya skor med klackar... Och jag är verkligen USEL på att stolpa runt i högklackat och törs inte ens tänka på hur det kommer se ut när jag inte bara ska försöka vingla så lite som möjligt utan dessutom parera den värsta smärtan från när blåsorna under fötterna spricker.
Men det är onekligen VÄLDIGT roligt att träffa massa härliga människor, skratta och ibland dansa lite. Så jag KAN INTE klaga på att det är mycket festligheter just nu. Men som sagt, lite mör börjar jag ändå känna mig...
Kulturkrock
Det jag däremot kan berätta är att jag var på 100-års fest i helgen. I Polenlandet.
Hur det gick?
Tja, som vanligt kan jag väl konstatera.
Jag är en mardröm när det gäller integration. Jo, det är säkert!
Jag beundrar verkligen alla som lämnar sina hemländer och lyckas anamma sitt nya lands kulturella koder, för det är sannerligen ingen lätt uppgift! Hur jag än anstränger mig, så blir det baske mig alltid fel.
Ta bara det här med att hälsa på folk. Man tar alltid i hand i och hälsar när man ses. Inga konstigheter alls. Det klarar jag. Grejen är bara att man bara får göra det när man ses första gången under en dag. Att skaka hand två gånger samma dag är ofint, faktiskt rent av oförskämt eftersom det visar att man inte minns att man redan träffats tidigare samma dag och då är den personen alltså inte värd att minnas.
Ja, och ni kan ju tänka er hur det slutade när jag skulle hälsa och ta ihand med 2000 personer... Det är en ren OMÖJLIGHET att komma ihåg vem man hälsat på. Alla ser ju för fanken likadana ut!!!
För att spä på eländet så lyckades jag dessutom säga fel sak till fel person. Eller för att vara mer konkret: Jag tänkte att jag verkligen skulle visa personen att jag visste vem vederbörande var genom att framföra mina varmaste gratulationer. Jomen tjena. Hade ju varit bra om det var den personen som skulle gratuleras och inte en person som nu stod som ett frågetecken framför mig och undrade vad jag menade.
Och min vana trogen så klädde jag mig förstås fel.
Och de få polska fraser jag kan uttalade jag förstås fel i ren stress.
Ni kanske tycker att det är bagateller, men det här är kulturkrockar på hög nivå. För är det något jag lärt mig hittills under de tre åren i Polen så är det att det som inte är särskilt viktigt här hemma i Sverige kan vara av yttersta vikt i Polenlandet.
Så jag är tämligen säker på att polackerna tycker att den där fru Hedlund är en underlig prick...
Nåja. I övrigt tycker jag att 100-årsfirandet var trevligt.
Det var "kosack-tema" på familjefesten.