Midsommardag de luxe
Inte ett krav på hela dagen. Hyggligt väder (om man beaktar att väderprofeterna förutspått oavbrutet ösregn).
Och så Mark Levengoods sommarpratarprogram i radion.
Eller nu ljög jag. Jag MISSADE ju programmet och blev först alldeles bedrövad.
Sen kom jag ju på det här med datorn... Alltså kopplade jag upp mig, svepte in mig i en fleecefilt och lade mig till rätta i soffan för att lyssna.
Under ett par varma minuter lät jag mig vaggas till slummer av hans underbara röst, kloka ord, rapptänkta slutsater och Dalai lama ödmjukhet.
Jag har aldrig mött karln. Inte pratat med honom heller. Och den där mumintrollbrytningen är vanligtvis inget som man charmar mig med. Ändå älskar jag honom - Mark Levengood. Tror jag. Jag älskar i alla fall den bild av sig själv som han i sin offentlighet låter oss se.
Jag har en fantastisk familj, stor är den också. Och jag har många vänner, varav vissa står mig ohyggligt nära. Ändå skulle jag vilja peta in Mark Levengood någonstans i min närhet. Jag skulle älska de samtalen vi skulle ha, de skratt vi skulle dela liksom tårarna. Japp. Jag skulle vilja att han fanns i min närhet som en god vän.
Ja, som ni förstår av min lyriska utvikning så slumrade jag inte särskilt länge där i soffan.
Man kan helt enkelt inte sova bort Mark Levengoods berättelser. Så jag lät mig svepas med i ett känsloregister av fundersamhet, galenskap, förvåning och vid något tillfälle smet en tår ur min ögonvrå för att kort senare ersättas av ett varmt gott skratt.
När radioprogrammet var slut var jag alldeles varm om hjärtat. Liksom inbäddad i en ljuvlig känsla av att kunna njuta av nuet.
När dottern kort senare kom tillbaka från en liten promenad med smultron på strån och lät mig smaka - då visste jag med säkerhet. De här är en midsommardag de luxe.
Smultron på strå är sommar
Och så Mark Levengoods sommarpratarprogram i radion.
Eller nu ljög jag. Jag MISSADE ju programmet och blev först alldeles bedrövad.
Sen kom jag ju på det här med datorn... Alltså kopplade jag upp mig, svepte in mig i en fleecefilt och lade mig till rätta i soffan för att lyssna.
Under ett par varma minuter lät jag mig vaggas till slummer av hans underbara röst, kloka ord, rapptänkta slutsater och Dalai lama ödmjukhet.
Jag har aldrig mött karln. Inte pratat med honom heller. Och den där mumintrollbrytningen är vanligtvis inget som man charmar mig med. Ändå älskar jag honom - Mark Levengood. Tror jag. Jag älskar i alla fall den bild av sig själv som han i sin offentlighet låter oss se.
Jag har en fantastisk familj, stor är den också. Och jag har många vänner, varav vissa står mig ohyggligt nära. Ändå skulle jag vilja peta in Mark Levengood någonstans i min närhet. Jag skulle älska de samtalen vi skulle ha, de skratt vi skulle dela liksom tårarna. Japp. Jag skulle vilja att han fanns i min närhet som en god vän.
Ja, som ni förstår av min lyriska utvikning så slumrade jag inte särskilt länge där i soffan.
Man kan helt enkelt inte sova bort Mark Levengoods berättelser. Så jag lät mig svepas med i ett känsloregister av fundersamhet, galenskap, förvåning och vid något tillfälle smet en tår ur min ögonvrå för att kort senare ersättas av ett varmt gott skratt.
När radioprogrammet var slut var jag alldeles varm om hjärtat. Liksom inbäddad i en ljuvlig känsla av att kunna njuta av nuet.
När dottern kort senare kom tillbaka från en liten promenad med smultron på strån och lät mig smaka - då visste jag med säkerhet. De här är en midsommardag de luxe.
Smultron på strå är sommar
Kommentarer
Trackback