Lillan Hedlunds blogg

Om det är så här det känns att bli gammal, då vill jag stoppa tidsmaskinen NU!!!
Kroppen värker, huvudet känns som en ballong, ögonen svider och händerna är alldeles fnasigt torra.

Vi trodde ju att flytten till dottern och hennes pojkväns lägenhet skulle bli en ganska lätt match. Det var innan vi tog dit vår kompis Målaren...
Okej. Helt ärligt. När vi kom in i lägenheten misstänkte vi ganska snabbt åt vilket håll det lutade. Men att det kan finnas så mycket jobb i en tvåa från 40-talet hade väl ingen av oss kunnat ana. Enligt kompisen Målaren gick det inte att sätta upp tapeter utan att riva det gamla och de som renoverat tidigare i lägenheten har gjort det a la fusk. Så gissa om vi har fått slita.

Vi sex vuxna (två föräldrarpar och de två ungdomarna själva) har rivit sju (?) lager tapeter för att nå in till stenväggarna, spacklat, slipat och grundmålat. Halltaket visade sig vara fuskens högborg. Med tapetkniv (vet ni hur liten en sån är?) fick det första lagret takfärg pillas bort och under det hade någon Einstein målat med klisterfärg som fick skuras bort centimeter för centimeter. Taken i övrigt var också gulbruna och de blåa väggarna i köket skulle bli vita. Och vet ni hur gult allt annat blir när man målar något intill vitt? Så nu måste allt som inte skulle fixas målas det också.

Som vi har slitit, 12 timmar per dygn i dagarna tre. Jag vill kräkas. Men kroppen värker så det går inte böja sig över toastolen. Frågan är om jag överhuvudtaget kan röra mig till badrummet. Det positiva i kråksången är väl att jag under de här dagarna lärt mig mer om måleri än jag lärt mig hittills under mitt 41-åriga liv.

Och ungdomarna själva är tappra som få. De sliter så svetten lackar för att få sitt nya hem i ordning. Och det kommer bli fint. Det kommer bli en helt underbar lägenhet. Men det tar ett par dagar till innan den är klar. Under tiden tror jag att jag ska släpa mig till apoteket och köpa en stor flaska liniment.

- Jaha. Från och med i dag bor jag inte här längre. Jag är inte skriven här längre och jag har en egen försäkring utan er. Nu är jag bara gäst här, förkunnade dottern med ett leende när hon kom ner till frukostbordet.
- Ja, tack för de här 20 åren då. Kan jag få tillbaka nyckeln och ica-kortet, replikerade jag snabbt.
Fast det menade jag ju förstås inte. Okej, möjligen ica-kortet då. Blir ju lite jobbigt om jag ska flänga hem till dottern och "låna" kortet varje gång jag ska handla.

Samtidigt vandrar tankarna lätt iväg. Precis den här helgen för 17 år sedan flyttade vi in i huset. Sonen var sex veckor och dottern hade fyllt 3 år månaden innan.
Nu lämnar hon oss för ett eget nytt spännande liv. 20 år och 1 månad fick vi tillsammans under samma tak. Det känns onekligen konstigt att sitta på första parkett och se sitt barn flyga ut ur boet...

Dottern mötte mig i dörren med stressad blick. Innan jag hann fråga rann det ur henne att hon var djupt oroad över något som hennes pojkväns pappa sagt.
- Han tror att han och pappa ska samarbeta i helgen! Pappa kan ju inte samarbeta, kved dottern.

Att jag och maken blir oeniga när vi ska renovera är en sak. Men nu när dottern och hennes pojkvän, och så vi (deras respektive föräldrar), ska ge ungdomarnas nya lya en ansiktslyftning med tapeter och färg så tror jag nog vi ska kunna göra det under fredliga former. Därför var jag tvungen att protestera mot dotterns påstående.
- Så kan du väl inte säga??!! Han kan visst samarbeta, kontrade jag.
Sedan funderade jag lite innan jag tillade:
- I alla fall lika bra som du.

Sakta, som i slow-motion, såg jag fasan växa i dotterns ansikte innan hon skrek rätt ut:
- Men jag kan ju inte samarbeta!!!!

Vad säger man? Sådan far, sådan dotter...
Jag tror vi går en intressant helg till mötes.

Det finns tillfällen då jag vägrar acceptera att mina små barn blivit stora. Som när jag gick förbi chokladkalendrarna i mataffären häromdagen. När jag fick se alla fina kalendrar kunde jag inte låta bli att stanna och snabbt överlade jag med mig själv. Är barnen för stora för chokladkalendrar när de fyllt 17 respektive 20 år? Förståndsmässigt: JA! Mammamentalt: Nej...
Och vips slank det ner tre kalendrar i kundvagnen. Tre? Jo, det är också en mammagrej. Det måste vara rättvist. Så dotterns 21-årige pojkvän fick också en. Så bland dotterns flyttkartonger med dammsugare, skurhink och rengöringsmedel finns nu också två chokladkalendrar med Musse Pigg-motiv nerpackade. Jo, jag vet. Jag borde skämmas. Men jag kunde inte låta bli. De kommer alltid till viss del vara barn i mina ögon, så är det bara.

Min väninna hade i sin tur ett helt annat chokladkalender-scenario hemma hos sig tidigare i veckan. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.
Väninnan hade köpt en chokladkalender till sin dotter (som är betydligt mer i rätt ålder för en sådan). Hennes dotter hade lagt kalendern i hallen när de kom hem, och på kvällen kröp flickan ner i sin säng som vanligt. Men när hon hörde sin pappa komma hem lite senare studsade flickan upp ur sängen. Utan ett att säga ett ljud trippade hon ut i hallen, hämtade sin kalender och gick in i sitt rum och öppnade garderoben där hon gömde chokladkalendern längst in.
- Så inte pappa hittar den och äter upp den, förklarade flickan enkelt för sin mamma som stod som ett frågetecken och tittade på.

Ha ha ha ha!!!! Där ser man... Vissa växer tydligen aldrig ifrån suget efter en chokladkalender. Vilket den här unga damen var fullt medveten om. Samtidigt ger det mig en viss trygghet, jag kanske får köpa kalendrar nästa år också...

Jag frågade dottern om hon börjat packa än. Jag har nämligen inte sett några spår av vare sig flyttkartonger eller den röra som brukar följa med den här typen av aktivitet.
Dottern ruskade bara på huvudet och svarade:
- Nej... Det är så jobbigt att bo bland massa kartonger och tänk om man kommer på något man vill ha och så har man packat ner det. Då blir det bara jobbigt. Jag vill inte börja packa för tidigt.

För tidigt??? Hon flyttar om fyra dagar...

24 november i dag.  Exakt en månad kvar till julafton. Jisses... Och inte en gnutta julstämning har jag lyckats uppbåda. Medan bekanta redan börjat adventspynta med röda gardiner och gnistrande stjärnor så är jag mest tacksam över att jag fortfarande har ett par dagar på mig. Å andra sidan skulle det inte vara första gången jag bommar första advent...

Hörde dock att dottern och hennes pojkvän inte tänker missa en enda julminut det här året. De har redan införskaffat adventsljusstakar. Dessutom har de också köpt både julgransljus och julgranskulor - trots att de inte ens har fått nycklarna till den egna lyan. Skulle inte förvåna mig om de släpar upp en riktig gran i lägenheten som vi får trängas runt när det ska tapetseras i helgen.

Nähä mina vänner. Tror faktiskt jag ska dra igång min nya julskiva och börja röja upp lite här hemma. Det är trots allt bara en månad kvar till jul.

När sonens sjukdomstillstånd radikalt försämrades i helgen och febern skenade iväg, trots att jag proppat honom full med febernedsättande medel, så var jag tvungen att agera. Jag ringde vårdguiden. Efter att ha förklarat situationen gjorde sköterskan i luren bedömningen att vi borde åka in till sjukhuset. Direkt. Samtidigt lovade hon att kontakta akuten och förbereda dem på vår ankomst.

Fullproppad med medias svinhysteri (Ja, jag vet. Jag har också dragit mitt strå till stacken) är det klart att man som mamma får en panikartad känsla i bröstet. För att spä på det hela vill ju gärna det dåliga samvetet också hamra in budskapet "ni skulle sökt vård tidigare". Alltså mådde jag som en råtta när jag rattade bilen med sonen mot Södertälje sjukhus. Ändå kändes det tryggt att veta att vi (sonen) skulle få hjälp och att vi var välkomna. Trodde jag...

Redan när jag ringde på klockan intill glasdörren vid akuten fick jag dåliga vibbar när jag mötte blicken på henne som satt i mottagningsluckan. Väl insläppta förklarade jag sonens hälsotillstånd och att vi behövde hjälp. Surt tittade tjejen på mig och sa:
- Det är sånt man går till vårdcentralen med.
Eeeeh??? Jag blev först mållös av hennes otrevliga bemötande, men fattade mig snabbt och förklarade att vi hade tänkt göra det efter helgen - OM det inte varit för att sonen nu blivit så radikalt mycket sämre.
- Jaha. Men det är ändå sådant man går till vårdcentralen med, förkunnade hon lika snorkigt.

Jag blir så jäkla arg. Det är vårdpersonal som hon som ger ett helt sjukhus dåligt rykte. Det är sådana som hon som får mig att vilja skriva på listor för att RIVA det jäkla sjukhuset. Sonen är 17 år och har aldrig någonsin tidigare i sitt liv satt sin fot på en akutmottagning. Det var mitt i natten en lördag, vem åker frivilligt till akuten en lördagsnatt om man inte upplever situationen som akut? Det var dessutom (mot alla odds) helt tomt på patienter på akuten. Själv hade jag precis avverkat ett 11-timmars jobbpass där större delen gått åt till att rapportera om rånförsök med automatvapen och misstänkta bomber och jag var dödligt trött.
Trodde tjejen i luckan verkligen att jag var där för att provocera henne? För att jag inte hade något roligare för mig? Att det stod en svimfärdig pojke med feberblossiga kinder intill mig verkade hon ju anse vara helt oväsentligt.

Jag tittade på henne och förklarade att sköterskan på vårdguiden ansåg att vi borde söka hjälp.
- Hon skulle meddela er att vi var på väg. Har hon inte gjort det? frågade jag och räknade tyst till tre.
- Dom brukar faxa in, men jag har inte kollat av faxen, kontrade tjejen men reste sig sedan upp och gick de tre stegen till faxmaskinen.
Efter en snabb blick på pappret, hon tydligen missat, muttrade hon bara:
- Det blir 120 kronor. Ni kan sitta i väntrummet.

Tack och lov tog ny personal över. I rasande fart fick sonen hjälp av en underbar läkare och en minst lika underbar manlig undersköterska. Så fort vi kommit förbi taggtråden i mottagningen så var det som att komma till en annan värld och sonen fick den vård han behövde.

Men jag kan inte sluta tänka på henne i luckan. Det känns som att hon borde göra något annat med sitt liv, kanske något som inte har med bemötande av andra människor att göra. Och särskilt inte sjuka och svaga människor. Hade sonen själv sökt hjälpen, och blivit bemött på det här sättet, hade han snällt vänt i dörren och åkt hem för att invänta måndagen och vårdcentralens öppnande. Och då vete f-n hur det hade kunnat sluta.

Jag tror att jag har sprängt en högtalare i bilen. Igen...

Det händer inte så ofta nu förtiden att jag öser järnet på bilradion och skrålar med i sångtexten. Kan bero på att jag i min enfald alltid trott att bilen är en "säker" plats att sjunga på eftersom ingen hör mig, vilket jag för ett par år sedan blev varse att så inte är fallet. Insikten slog mig när jag svängde in kvarteret och ungarna på gatan klev åt sidan och sedan lyfte sina innebandyklubbor och började spela luftgitarr när jag gled förbi...
Så nu förtiden zappar jag mest runt bland radiokanalerna i jakt på en bra låt. Hittar jag mot förmodan en så fortsätter jag ändå zappa eftersom det ju faktiskt skulle kunna finnas en ännu bättre på en annan kanal. Tydligen är mitt beteende oerhört irriterande för andra.

Nåväl. När jag nu färdades själv i bilen, medan ösregnet piskade mot vindrutan, så kunde jag zappa bäst jag ville. Och plötsligt fick jag napp! Alltså, varken låten eller den bortgångne artisten är något jag brukar lyssna på. Men nu, i bilen, översköljdes jag av ren glädje. Jag skruvade upp volymen rejält och sen skrålade jag med i  "Suspicious Minds". Nedrans vad bra det kändes! Det måhända att Elvis var kungen men nu var det jag som var drottningen av sång. Så jag drog på ännu mer och sjöng ännu högre och så plötsligt... skramlade det till i högtalaren och sen var det trevliga soundet som bortblåst.
Suck.
Jag vet ju någon som kommer bli sur...
Men jag får väl säga som barnen gjorde när de var mindre: Det var inte med flit, det bara hände...

Det där med hateriet gick inget vidare... Det är förstås fullt möjligt att det fungerar att hata bort en förkylning, men jag lyckades inte uppmana den äkta hatkänslan. Istället blev jag patetisk.

Eftersom jag har ett visst kontrollbehov (hrm...) så har jag liksom redan i förväg bokat in den här lediga dagen för sjukdom och informerat sonen om vad som gäller. Det vill säga att han inte kan räkna med att komma hem till ett välstädat hem, rena tvättade kläder och en puttrande middag på spisen. Han visste redan i går att hans mor avsåg att ligga raklång hela dagen och att det är hämtmat på schemat ikväll.
Därför var han förutseende nog och spelade in ett par av gårdagskvällens tv-program så att jag skulle ha något att glo på när jag flyttade från sängen till soffan.

Så i avvaktan på att hatkänslan skulle komma krypande började jag beta av programmen. Man kan kanske hysa en gnutta förståelse (med lite god vilja och överseende med mitt instabila tillstånd) för att jag snyftade lite när en ung tjej fick cancerdiagnos i Doktor House. Men när man storgrinar till Ugly Betty då har det gått för långt.
Det är patetiskt.
Faktiskt så illa att jag stängt av tv:n och rest mig ur soffan. Är det något som absolut inte funkar för att bli frisk så är det att vara patetisk. Möjligen lättade det lite i bihålorna när jag grinat av mig lite, men närmare bot än så har jag inte kommit.
Lika bra att göra lite nytta istället och ta tag i diskberget. Men hämtmat blir det, sanna mina ord.

Ligger på soffan och hatar. Egentligen är det inte riktigt min grej. Att hata alltså (soffan har jag däremot inga svårigheter med). Jag kan förvisso tycka väldigt illa om väldigt många olika saker, händelser och personer. Men hat... Det är lite väl magstarkt för min smak. Så det känns lite konstigt att ligga här och jag är inte säker på att jag kommit in riktigt i hat-grejen. Men det ger sig kanske under dagen.
Samtidigt snyter jag mig oavbrutet, nyser och försöker svälja utan att det river för mycket i halsen. Noterar att kindbenen känns som svullna ballonger. Det är väl bihålorna som spökar kan jag tro.

Har funderat lite på om jag ska ge mig på ett gäng huskurer för att mota dunderförkylningen. Att riva lök så att tårarna sprutar brukar vara effektivt mot bihåleproblem. Kompisen tipsade om att saltvattengurgling kan vara lämpligt för halsen och sedan läste jag så sent som i går att varm whisky kan göra underverk. Det är möjligt att de där kurerna funkar, men i dag testar jag en annan variant.
Jag hörde nämligen talas om en man som hade ett alldeles särskilt knep för att bli av med sådana här sjuka tillstånd.
"Jag hatar bort det" lär han ha sagt.

Jag har aldrig hört talas om den huskuren tidigare, men jag tyckte onekligen det lät som något värt att prova när jag nu ändå har en ledig dag från jobbet.
Så nu ligger jag här på soffan och hatar bort dunderförkylningen. Än har det inte gett effekt, men jag planerar att ligga kvar här mest hela dagen och kämpar jag på så kommer jag kanske kunna mana fram äkta hat. Fast jag är nöjd om jag kommer till avsky-nivån. Är man nybörjare kan man nog inte räkna med att bli bäst i hat-klassen direkt.

När jag åkte till jobbet i dag var vägverket (eller någon entreprenör) i full färd med att byta ut hastighetsskyltarna på sträckan fram till motorvägen. De hade hunnit ändra 90-sträckan till 80 och 70-sträckan till 60. Därefter var de i full färd med att montera upp en 60-skylt där det fram till nu varit 90! Jag blev mäkta förvånad och insåg att om jag inte passar mig kommer körkortet att ryka. Det är liksom en sträcka som inbjuder till högre hastighet och det var en drastisk förändring i fartreglementet må jag säga.
När jag nu åkte hem hade de tack och lov satt upp en ny skylt. Sänkningen blev inte mer än tio kilometer i timmen och det bör väl till och med jag kunna vänja mig vid.

Däremot blev jag minst sagt konfunderad när jag såg den nya hastigheten i kommunens enda rondell. Alldeles innan man kör in i rondellen har det varit 50 km/h. Men nu - nu har man ÖKAT till 60! Alltså, hur tänkte man nu?
Det är klart att man ska anpassa farten efter vägförhållandena, men vem sjutton klarar av att bränna igenom rondellen i 60 knyck???
Dum fråga. Klart att det finns en och annan som säkert vill visa att det går och dessutom klarar det, men är det lämpligt? Och om det inte är lämpligt varför höjer man då hastighetsgränsen som är begränsad just till infarterna till rondellen.
Ibland undrar jag vem det är som klurar ut sådant här. Jag har ingen annan förklaring än att det måste vara en körkortslös administratör som aldrig varit ute i verkligheten.

Dottern och hennes pojkvän låg i går kväll i soffan med blickarna fästa på tv:n. Samtidigt förde de en livlig diskussion om vilken bild som var bäst, vilken karaktär de inte gillade och så höll de andan i väntan på att se vem som skulle gå vinnande ur striden. Hade det varit OS hade jag kunnat förstå deras engagemang. Men nu var det Top Model de tittade på. Ett amerikanskt program där ett gäng tjejer tävlar om ett modellkontrakt.

Lite fördomsfullt kunde jag inte låta bli att kommentera att jag tyckte det var lite kul att se att de båda var så engagerade i programmet, varpå dottern sken upp.
- Det är det som är så bra med honom, konstaterade hon glatt och nickade mot sin blivande sambo.
- Han är både pojkvän och tjejkompis på samma gång!

Hrm. Hennes kommentar fick mig osökt att tänka på ett kinderägg...
Söt och go på utsidan och med något alldeles extra inuti.
Kan man önska sig mer?

- Så ni ska ha julmys ikväll? frågade dottern med pillemarisk blick när hon tittad ner i min kundkorg där en ny julskiva och en påse lussebullar låg och skvalpade med lördagens middagsingredienser.

Det var i samband med att vi sprang på varandra på Ica Maxi tidigare ikväll, jag och dottern. Ett oväntat, men roligt, möte eftersom jag inte hade räknat med att få se henne på hela helgen. Samtidigt kände jag mig lite skyldig över att jag tänkte äta lussebullar utan hennes sällskap, för är det någon som älskar julen mer än jag så är det dottern. I samma veva som de sista kräftskalen åker i soptunnan brukar hon börja spela julmusik. Ändå nämnde jag inte att jag precis ägnat en ansenlig stund på butikens julavdelning för att titta på stjärnor och fingra på kakeldekor med tomtar. Istället försökte jag bortförklara mina varor med att det var kampanjpris på skivan och att bullar liksom bara är bullar (om än med saffran i).

Men dottern bara log förstående. Redan tidigare i veckan erkände hon att hon själv tjuvstartat julen genom att dricka både julmust och äta lussebullar med motiveringen:
- Julen är så kort så det gäller att börja i tid om man ska hinna njuta av den.
Så sant så sant. Det är ett skäl gott som något till varför jag sitter här och äter lussebullar och lyssnar på julmusik, trots att vi bara är i mitten av november.

Även om jag började använda handsprit långt innan svininfluensan var uppfunnen så vill jag inte påstå att jag har bacillskräck. Det är väl mer bara så att jag tänker mig för lite extra, och när jag inte gör det - ja då finns handspriten nära till hands.

Det jag däremot verkligen kan må illa av är att skåda hur andra människor absolut inte tänker längre än näsan räcker. Jag och maken (som är hemma i Sverige på blixtvisit) åkte ner en snabb sväng till stan i dag. I ett av varuhusen hade en ny leksaksaffär öppnat och runtomkring pågick det självklara jippot. Ni vet, utklädd stor gubbe a la företagets logotype, gratis ballonger och godisutdelning.

Det var det sista jag reagerade på. Med en stor varukorg stod en tjej och bjöd på godis och folk (både vuxna och barn) var som galna och grävde runt i korgen för att få del av gottet. Och det godis som det bjöds på var skum-tomtar.
Jag hör till dem som älskar skum-tomtar, men nu vände det sig i magen på mig. Eftersom den godissugna folkmassan orsakade vissa problem för oss andra att komma förbi och ut genom entrén så hann jag mot min vilja studera hur alla dessa olika fingrar grävde runt bland skumgodiset.

Ibland undrar jag om folk verkligen inser att de tigger om att bli sjuka. Och hur tänkte leksaksaffären? Hade det inte varit på sin plats att bjuda på typ inslagna kolor eller något nu när det råder värsta svininfluensavågen? Ja, jag vet inte, men hade jag haft små barn hade jag hellre köpt dem en egen påse med skum-tomtar än låtit dem gräva i den där bacillhärden.

För ett ögonblick tänkte jag att mitt illamående kanske var en överdrift. Men det visade sig att jag inte var ensam om att reagera. Maken, som inte kan stava till bacillskräck, tittade förundrat på godisutdelningen innan han vändes sig mot mig och ruskade på huvudet.
- Äckligt. Nu när det är svininfluensa och allt.

Jag strövar runt här hemma med dammsugaren och fnissar för mig själv. Jag vet, en osannolik kombination. Men det är inte städningen som får mina mungipor att peka uppåt utan något som en kollega berättade för mig i går och som fortfarande får mig att le.

Kollegan skulle ta den årliga bilden av årets lucia-kandidater. När alla klev in i hissen stod det redan en dam i hissen och när hon fick syn på tjejerna sken hon upp och utbrast:
- Åh! Här kommer årets lucior!
Sedan tittade hon på min kollega och sa:
- Och mamma är visst med också.

Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Min kollega, som är av samma årgång som jag, tyckte dock det var mindre roligt. Visst, i efterhand konstaterade hon lite moloket att det inte är helt ologiskt och pekade på det faktum att exempelvis jag har en dotter som passerat lucia-stadiet med flera år. Men ändå...
Jag förstår precis vad hon menar. Det är en sak att vara mamma till stora barn (eller unga vuxna kanske man ska säga), men det är något helt annat att i sin yrkesroll bli betraktad som lucias morsa...
Men det är ändå onekligen fruktansvärt roligt! När det drabbar någon annan än en själv...

Jag blir så trött. Jag vet inte vad jag gör för fel. Men varför måste vår ytterst lilla trädgårdsplätt fungera som härbärge för alla löst springande djur? Och varför - VARFÖR - utgör vår trädgård offentlig toalett för dessa varelser???

På försommaren hade vi en förrymd påfågel som skitade ner något å det förskräckligaste, vad jag tycker om grannkatternas nödiga besök behöver jag kanske inte nämna igen och häromdagen hade vi ett gråtande rådjurskid på baksidan. Och alla har fått för sig att skiter, det gör man på Hedlunds tomt.
Why????
Och nu har jag precis blivit varse att vi fått nya gäster. Sonen sa i och för sig redan förra helgen att han upptäckt att vi har höns i trädgården. Information som jag lite lätt viftade bort. Men han hade förstås rätt. Okej, det är inte höns. Det är fasaner, men ändå.

Nu tycker jag att fasantuppar är ganska tjusiga djur och tänkte att det inte gjorde så mycket att de spatserar på baksidan. Tills jag upptäckte vad tuppen egentligen gjorde...
Fascinerat såg jag hur tuppen liksom gnuggade sig ner i gräsmattan, grävde ett lagom stort hål med sina fötter (eller klövar, tassar, klor eller vad det kan heta) där han sedan kröp ihop.
- Är det fasantuppen som ruvar på äggen? frågade jag dottern som slutit upp för att titta på djurshowen.
Vi funderade tyst båda två, men kom inte på något svar. Det är ju inte helt otroligt att man även i fasanernas värld har justerat jämlikhetsplanen så att pappan blir mer involverad i sina arvingar.
Men nej då. Det var ju lite optimistiskt tänkt av mig. För när jag nu på morgonen granskade platsen så visade det sig tydligt vad tuppjäkeln egentligen ruvat på.
Precis. Ni kanske tycker det är en skitsak, men jag är personligen väldigt trött på bajs! Väldigt VÄLDIGT less om jag ska va helt ärlig.

Möjligheten finns dock att fasanerna inte kommer tillbaka. Enligt sonen har de (fågelfäna alltså) framförallt ägnat sig åt att picka i sig svampen som oplanerat råkat växa upp på baksidan. Och där finns en poäng. Mig veterligen växer det nämligen bara röd flugsvamp i min gräsmatta. Så... Bon Apetit!

Klockan 08:18 pep det till i min mobil. Undrade förvånat vem mer än jag som var vaken (var redan inne på min andra påtår. Eller blir det tretår då?) och hämtade nyfiket telefonen. Det var ett ytterst kort sms.
"När?"
Jag tittade på de tre bokstäverna och funderade ett ögonblick innan jag svarade:
"När, vad?"
Svaret kom blixtsnabbt:
"När är det?"
Nu blev jag lite otålig. Funderade på att gå den enkla vägen och ringa upp, men det är ju liksom ingen sport längre så jag replikerade med nytt sms:
"VAD?"
Tog inte många sekunder förrän svaret kom:
"Ja men hallå! Ledin så klart"

Tja. Så enkelt var det tydligen att skaffa sällis till en Ledinkonsert. Man skriver en rad på nattkröken och på morgonkvisten är det klappat och klart.
I like it :)

Första jobbdagen avklarad. Efter tre plastmuggar med rävgift kändes det som jag aldrig har varit borta. Konstigt. Men skönt att jag mjukstartar med kort vecka.

När jag kom hem nu vid midnatt och kopplade upp mig så tog jag en sväng ut på Facebook för att kolla vad som hänt i vännernas liv medan jag besökt en sexbarnsfamilj, pratat med sorgsna biografarbetare och tjatat hål i huvudet på stationsbefälet i jakt på polisnotiser.
Och där fanns den. Ljuset i novembermörkret. Hälsningen från Tomas Ledin:)

Okej. Jag vet. Nu kräks hälften av er. Och visst, jag erkänner. Det är inte direkt någon personlig hälsning om man gått med i den här formen av fanclubsida. Men ändå! Det är ett trevligt litet inslag att få en hälsning från Tompelompa någon gång då och då. I vilket fall som helst så ska han visst ut på en liten vinterturné under vinjetten "Vägra vintern".
Tror baske mig att jag ska försöka lura med mig någon och gå och lyssna. Det kan nog bara vara nyttigt med lite värmande toner när snålblåsten viner som värst i vinter.

Jaha. Då var det slut på semestern. Nu är det dags att återgå till jobbet. I alla fall om en timme eller så. Vet bara inte var jag har gjort av vinterjackan... Den hängde ju i hallen så sent som på försommaren, men sen dess har hallen genomgått en renovering. Och jackan... Ja, den verkar vara pytts väck.
En röd jacka borde ju inte vara så svår att hitta kan man tycka när alla andra ytterplagg är svarta, grå eller bruna. Men icke sa nicke. Får nog ta ett varv i garaget och leta, där hittade jag ju brödkaveln häromdagen... Japp. Mot garaget! Bara måste hitta den för nu faller det snöflingor utanför fönstret hemma hos fru Hedlund.

Jag sitter här och tittar på mina fötter. Tack och lov ser de helt normala ut. Eller i alla fall som de brukar se ut, om det nu är normalt. Man kanske kan tycka att det är en onormal morgonsysselsättning, men jag ska aldrig mer ta mina fötter för givna.

När vi nyss reste iväg på vår solsemester hände nämligen något bedrövligt. Jag fick ju för mig att göra som sonen och hans vänner då och då gör. Jag "dygnade". Fritt översatt: Jag var vaken hela fredagen OCH natten för att sedan raskt fortsätta vaken under lördagen. Att dygna funkar säkert utmärkt när man är 17. Men vid 41 års ålder är det inte någon vidare smart idé kan jag konstatera med facit i hand. Jodå, jag tog både en och två tupplurar på planet ner till de soliga breddgraderna, men det kompenserade väl inte bristen på en god natts sömn. Så när vi anlände till hotellet och jag hade slagit mig ner på balkongen gjorde jag den fruktansvärda upptäckten. Mina fötter var borta! Det fanns inte ett spår kvar av dem, inga fotknölar, inga skavanker och absolut inte de vedervärdigt fula rynkor som spritt sig på senare tid (har ni också upptäckt att fötterna blir rynkiga med åren?). Nedanför mina knäskålar fanns bara två svullna stockar som man skulle kunna misstänka var förlängningen av mina ben. Vad jag gjorde? Skrek rätt ut så klart. Fasiken, här hade jag haft problem med vilka skor jag skulle prioritera i bagaget och så plötsligt verkade mitt enda skoalternativ vara makens nyputsade 43:or.
- Motionera. Raska promenader, det är det ända som hjälper, tröstade min väninna från balkongen next door.

Jo, jag hade förvisso packat ner motionsskorna, men var inte särdeles sugen på att bränna av ett par kilometer. Så det fick bli Pippiläge med fötterna på huvudkudden. Eller rättare sagt, jag låg bakvänd på solstolen med fötterna på ryggstödet som pekade rätt upp i skyn. Måste ha varit en syn...
När svullnaden till slut gick ner efter någon dag ersattes det med två rödsprängda smalben, som om vartenda blodkärl spruckit och jag fått kallbrand. Där någonstans blev jag desperat och sms:ade doktorn hemma i Sverige. Alltså syrran (som i och för sig inte är doktor men snart riktig sjuksyrra) som svarade lite käckt på frågan vad det kunde vara.
- Du kanske har spillt ut rödvin?
Hrmpf. Hon kommer aldrig få jobb på vårdguiden med den inställningen...

Nåväl. Det är bakgrunden till att jag med tillfredsställelse just nu granskar mina fötter och konstaterar att de är precis så rynkiga och knöliga som de normalt sett är. Det tråkiga i kråksången är att jag insett att jag fortsättningsvis måste bära stödstrumpor när jag ska ut och flyga. Förstår ni vad jag skriver? Stödstrumpor! Jag är för fasiken bara 41 år och har redan kommit in i stödstrumpestadiet. Var sjutton ska det här sluta...

Fick precis ett kvittrande samtal från dottern. Hon och pojkvännen ska boka resa i dag. De ska till Singapore och simma med delfiner, till Borneo och dyka och vandra på djungeläventyr och till Bali och surfa. Vad trist det lät... Not!
Som den kloka mor jag är (?) frågade jag hur de skulle fixa det ekonomiska. Inga problem, konstaterade dottern.
- I värsta fall har jag ju fonderna att ta av, det är ju sånt här man har fonder till, skrattade hon.
När jag muttrade något om att man ska tänka på pension också så skrattade hon ännu mer.
Jag vet. Och dottern vet. Jag är bara avundsjuk.
Undrar om man kan få följa med som en liten råtta i bagaget? Hoppas kan man ju...

Då var det klart. Har kuskat fram och tillbaka till Eskilstuna för att vara med på sonens utvecklingssamtal i skolan. Jag älskar de där 30 minutrarna i skolan. Det är bara under den där halvtimmen som jag får riktig bekräftelse på att det inte alls är av ondo att ha en son som sitter klistrad framför datorn i princip dygnets alla vakna timmar, varje dag, året om.

Annat var det när barnen gick i grundskolan. Då avskydde jag de där skolsamtalen. Deras fröken på lågstadiet la grunden för känslan när hon indikerade att en god mor inte jobbar heltid. Inte f-n nämnde hon något om heltidsarbetande pappor. När hon sedan påtalade att hon ansåg det anmärkningsvärt att sonen lekte och lät väldigt mycket i skolan - på rasterna!!! - då tappade jag allt förtroende för henne. Sonen gick i tvåan och hade precis fyllt åtta och blev uppläxad för att han lekte. På rasten! Nä, fy sjutton. Gillar man inte barn ska man inte vara lågstadiefröken, det är min bestämda uppfattning.

Men som sagt. Nu på gymnasiet är det som en helt annan värld har öppnat sig. Det jag stundom fruktar ska förstöra sonens liv (datorn) visar sig vara en styrka på det it-program han läser. Jag förstår inte hälften av det dataspråk som sonen och hans mentor för under samtalet. Men de ord jag förstår gör mig så glad att jag känner hur lyckotårarna trycker på bakom ögonlocken. Tack o lov sitter sonen lite med ryggen mot mig och ser inte min reaktion. Tänk vilket hemskt skräckscenario att ha en morsa som sitter och grinar på skolsamtalet! Men mentorn ser... Och medan jag låtsas ha fått problem med mina linser frågar han trevligt om det är något särskilt jag tänker på.
- Hrm... Alltså, harklar jag mig och blinkar frenetiskt.
- Jag blir glad över att höra att ni också jobbar med det sociala, även om jag förstår att det finns ett väldigt stort socialt liv i den där, säger jag och pekar på den bärbara datorn som mentorn har framför sig.
- Ja, vi datanördar har ju ett speciellt liv med den här, konstaterar sonens mentor, ler, och klappar på sin dator som om det vore en kär vän.

"Vi datanördar". När jag hör mentorns ord får jag problem med linserna igen. Han (mentorn) ser ju ut som en helt normal man med en glänsande vigselring på fingret som indikerar att han lever ett "vanligt familjeliv". Ändå ser han sig som en jämlike med sonen och får titeln datanörd att låta som något positivt, något att vara stolt över.
Och det är jag. Stolt alltså. Jag är stolt mamma till en datanörd. Och när sonen kommer hem från skolan i dag ska han få hjälpa mig med utseendet på den här bloggen. Han har lyckats slingra sig undan hittills, men så mycket förstod jag av dagens samtal att det här med html-koder (eller vad det nu heter) det kan han - datanörden.

Ett av de första polska ord vi lärde oss när maken blev heltidspolack (om än för en begränsad tid) var cava. Det betyder kaffe. Sånt är viktigt att lära sig när man är van vid att svepa runt en 20 koppar om dagen (det är så vanligt folk sponsrar losectillverkaren i stan)

Men nu när vi var på Gran Canaria visade det sig att en beställning av Cava också kan vara en förtjusande bubblande dryck som vi gärna avnjöt i olika skepnader både till frukost och efter middagen.

Frågan är vad vi får om vi beställer en Bellini i Polen. Kaffekask kanske???

Spegel spegel på väggen där...
Nix. Inte hemma hos oss. Här är det mer:
Spegeln spegeln i garaget är...

Japp. Har äntligen hittat hallspegeln jag vill ha och i dag har jag varit till Ikea och köpt den med syrran som smakråd. Eller smakråd vete katten om hon fick vara. Jag pekade mest på den och förkunnade att det var den jag skulle ha och sen fick hon hjälpa mig att kånka den genom kassan och ut till bilen. Som bonus fick hon bära krukväxten också. Jag hade ju liksom fullt upp med min del av spegeln...

Efter ett snabbt stopp på systerbarnens skola och efter att (på ett mycket olagligt vis) skjutsat hem dem var jag ensam i bilen. Ja, med min spegel då. Det var då det slog mig! Fasiken vad klantig jag är! Jag skulle ju ha köpt spegeln först - sen skjutsat maken till flyget (vilket jag gjorde innan Ikea-besöket). Nu har jag ju ingen som kan hjälpa mig att sätta upp spegeln! Klurade en timme på om jag skulle kunna fixa det själv, men tanken på att börja min borr-karriär i den nytapetserade hallväggen kändes sådär.
Så sonen fick istället snällt hjälpa mig att bära in spegeln i garaget. Sen skickade jag ett gulligt mail till maken om hur mycket jag längtar efter honom. Hoppas det var så gulligt att han frivilligt erbjuder sig att hänga upp spegeln nästa gång han har vägarna förbi.
Hrm... Kanske ska skicka ett till för säkerhets skull.

Jag skulle bara åka till affären, men fick en halv hjärnblödning på köpet.
Nu när vi varit bortresta har vi gjort en riktig investering. Samtidigt som vi flög vår kos tog nämligen proffsen över min bil. Tvättade den, vaxade och polerade och städade och skurade den invändigt. Jo, det kostade en slant. Men jag tyckte det var en klok investering så här inför vintern. Nu såg jag förvisso inte så mycket av resultatet i natt när vi kom hem eftersom det var becksvart ute. Men jag mös av bara tanken på min rena fina glänsande röda audi.

Men när jag hoppade in i bilen var glädjen som bortblåst. Med fasa stirrade jag på avtrycken på den nyputsade vindrutan och insåg vad jag hade att skåda på den nyvaxade och polerade motorhuven.
- Jag ska skjuta de jäklarna! Kom och se vad f-n de har ställt till med, skrek jag samtidigt som jag slet upp ytterdörren.
Jag vet. Man ska inte svära. Men jag var så in i bomben arg att hela kvarteret måste ha hört mig.
Maken tittade skärrat ut från köket och följde snällt med ut till bilen där jag visade orsaken till min ilska.
De förb-nnade kattjä-larna hade stampat runt på hela motorhuven, förmodligen med sin egen skit under tassarna och sen glidit ner för ena framskärmen. Jag var så arg så jag tuggade fragma.
- Jag ska gasa ihjäl kräken när jag hittar dom, fräste jag.
- Förlåt... pep maken och backade en bit bakåt, som om han var rädd för att jag skulle klippa till honom.
Vilket gjorde mig ännu argare.
- Vad ber du om ursäkt för? Du har väl för f-n inte hoppat på motorhuven, fräste jag vidare.

Det var då jag kom på det. Om jag skjuter kattkräken, eller ens tänker tanken, då kommer varenda jäkla djuraktivist vilja hänga mig efter att de förklarat hur "naturligt" det är för katter att stampa runt sin egen jäkla bajs på min nypolerade motorhuv.
Alltså gör jag inte det. Skjuter dem alltså. Nä, nu ruvar jag på hämnd. När middagen är uppäten ska jag låna dotterns gummistövlar (jag har inga egna), ge mig ut i rabatten (som kattkräken sedan länge omvandlat till offentlig toalett) och så ska jag grisa ner mig ordentligt. Sen ska jag ut och klättra på bilar! Japp. Jag ska klampa runt skiten på motorhuven hos kattägarna och skulle någon mot förmodan se mig så ska jag hävda att det är ett helt jäkla naturligt beteende från en som precis pungat ut med en jäkla massa stålar på en polering för att få se den förstörd inom 12 timmar!!!

Jaha. Då var man hemma i ett grått novemberväder igen då. Efter en vecka med strålande sol och 30 grader känns det lite vemodigt. Men jag blir piggare av att se mig själv i spegeln. Det hör ju inte till vanligheterna direkt. Men lite färg har jag i alla fall lyckats få i ansiktet. Känns skönt.

Nu ska alla smutskläder packas upp och tvättas och fars dag ska firas. Ja, inte min far då. Det hinns inte med. Men ringa honom ska jag göra i alla fall. Däremot ska jag laga farsdagsmiddag till barnens far som utnyttjar "sin dag" till fullo genom att ligga på rygg i soffan med datorn i knät... Nåja, det får han väl vara förunnad en dag som den här. Dessutom är jag inte ett dugg avis på att han måste sätta sig på ett flyg i morgon igen. Jag är "mätt" på flygande efter sextimmarspasset från Gran Canaria.
Hepp! Mot spisen!