Lillan Hedlunds blogg

Det är lite småtråkigt att vara gräsänka en lördagskväll när man är ledig. Okej, nu är jag ju gräsänka mest hela tiden eftersom maken bor i Polen. Men just den här helgen är han hemma, men inte för att umgås med mig. Nix, han är på en tillställning i Stockholms stadshus där han (och ytterligare 165 personer) ska premieras för lång och trogen tjänst på firman.

Jag är grymt avundsjuk. På mitt jobb tror jag att man får en penna om man är trogen företaget ett kvarts sekel... Men där maken jobbar är det en annan visa. Förutom de nya "25-åringar" är alla som passerat de 25 åren och fortfarande är i tjänst inbjudna till festen i Blå hallen. Det innebär väl att det är fullsatt kan jag tro.
Jag vet inte om det är sant, men någon sa en gång att den här årligen återkommande novemberfesten fungerar lite som ett genrep för Nobelfesten.
Trist det låter... Inte!

Jag har kvittrat om den här festen i flera veckor, maken är däremot lite mer tveksam till den här typen av stora tillställningar. Om han nu hade fått smyga in och sätta sig till bords som de flesta andra hade det väl varit en sak. Men historien säger att de nya 25-åringarna får sin beskärda del av uppmärksamheten när de inför resten av församlingen får gå ner för den välkända trappan medan deras namn ropas upp. Svettigt värre skulle jag tro :)
Jag skrattade i alla fall gott när jag hörde att makens kollegor från Polen bestämt sig för att stå upp och jubla när det blir makens tur att ta de där trappstegen. Nu håller jag bara tummarna för att de busvisslar också, det skulle vara pricken över i:et när det gäller det tjusiga inträdet i guldklubben.