Lillan Hedlunds blogg

När sonens sjukdomstillstånd radikalt försämrades i helgen och febern skenade iväg, trots att jag proppat honom full med febernedsättande medel, så var jag tvungen att agera. Jag ringde vårdguiden. Efter att ha förklarat situationen gjorde sköterskan i luren bedömningen att vi borde åka in till sjukhuset. Direkt. Samtidigt lovade hon att kontakta akuten och förbereda dem på vår ankomst.

Fullproppad med medias svinhysteri (Ja, jag vet. Jag har också dragit mitt strå till stacken) är det klart att man som mamma får en panikartad känsla i bröstet. För att spä på det hela vill ju gärna det dåliga samvetet också hamra in budskapet "ni skulle sökt vård tidigare". Alltså mådde jag som en råtta när jag rattade bilen med sonen mot Södertälje sjukhus. Ändå kändes det tryggt att veta att vi (sonen) skulle få hjälp och att vi var välkomna. Trodde jag...

Redan när jag ringde på klockan intill glasdörren vid akuten fick jag dåliga vibbar när jag mötte blicken på henne som satt i mottagningsluckan. Väl insläppta förklarade jag sonens hälsotillstånd och att vi behövde hjälp. Surt tittade tjejen på mig och sa:
- Det är sånt man går till vårdcentralen med.
Eeeeh??? Jag blev först mållös av hennes otrevliga bemötande, men fattade mig snabbt och förklarade att vi hade tänkt göra det efter helgen - OM det inte varit för att sonen nu blivit så radikalt mycket sämre.
- Jaha. Men det är ändå sådant man går till vårdcentralen med, förkunnade hon lika snorkigt.

Jag blir så jäkla arg. Det är vårdpersonal som hon som ger ett helt sjukhus dåligt rykte. Det är sådana som hon som får mig att vilja skriva på listor för att RIVA det jäkla sjukhuset. Sonen är 17 år och har aldrig någonsin tidigare i sitt liv satt sin fot på en akutmottagning. Det var mitt i natten en lördag, vem åker frivilligt till akuten en lördagsnatt om man inte upplever situationen som akut? Det var dessutom (mot alla odds) helt tomt på patienter på akuten. Själv hade jag precis avverkat ett 11-timmars jobbpass där större delen gått åt till att rapportera om rånförsök med automatvapen och misstänkta bomber och jag var dödligt trött.
Trodde tjejen i luckan verkligen att jag var där för att provocera henne? För att jag inte hade något roligare för mig? Att det stod en svimfärdig pojke med feberblossiga kinder intill mig verkade hon ju anse vara helt oväsentligt.

Jag tittade på henne och förklarade att sköterskan på vårdguiden ansåg att vi borde söka hjälp.
- Hon skulle meddela er att vi var på väg. Har hon inte gjort det? frågade jag och räknade tyst till tre.
- Dom brukar faxa in, men jag har inte kollat av faxen, kontrade tjejen men reste sig sedan upp och gick de tre stegen till faxmaskinen.
Efter en snabb blick på pappret, hon tydligen missat, muttrade hon bara:
- Det blir 120 kronor. Ni kan sitta i väntrummet.

Tack och lov tog ny personal över. I rasande fart fick sonen hjälp av en underbar läkare och en minst lika underbar manlig undersköterska. Så fort vi kommit förbi taggtråden i mottagningen så var det som att komma till en annan värld och sonen fick den vård han behövde.

Men jag kan inte sluta tänka på henne i luckan. Det känns som att hon borde göra något annat med sitt liv, kanske något som inte har med bemötande av andra människor att göra. Och särskilt inte sjuka och svaga människor. Hade sonen själv sökt hjälpen, och blivit bemött på det här sättet, hade han snällt vänt i dörren och åkt hem för att invänta måndagen och vårdcentralens öppnande. Och då vete f-n hur det hade kunnat sluta.