Lillan Hedlunds blogg

Jag sitter här och tittar på mina fötter. Tack och lov ser de helt normala ut. Eller i alla fall som de brukar se ut, om det nu är normalt. Man kanske kan tycka att det är en onormal morgonsysselsättning, men jag ska aldrig mer ta mina fötter för givna.

När vi nyss reste iväg på vår solsemester hände nämligen något bedrövligt. Jag fick ju för mig att göra som sonen och hans vänner då och då gör. Jag "dygnade". Fritt översatt: Jag var vaken hela fredagen OCH natten för att sedan raskt fortsätta vaken under lördagen. Att dygna funkar säkert utmärkt när man är 17. Men vid 41 års ålder är det inte någon vidare smart idé kan jag konstatera med facit i hand. Jodå, jag tog både en och två tupplurar på planet ner till de soliga breddgraderna, men det kompenserade väl inte bristen på en god natts sömn. Så när vi anlände till hotellet och jag hade slagit mig ner på balkongen gjorde jag den fruktansvärda upptäckten. Mina fötter var borta! Det fanns inte ett spår kvar av dem, inga fotknölar, inga skavanker och absolut inte de vedervärdigt fula rynkor som spritt sig på senare tid (har ni också upptäckt att fötterna blir rynkiga med åren?). Nedanför mina knäskålar fanns bara två svullna stockar som man skulle kunna misstänka var förlängningen av mina ben. Vad jag gjorde? Skrek rätt ut så klart. Fasiken, här hade jag haft problem med vilka skor jag skulle prioritera i bagaget och så plötsligt verkade mitt enda skoalternativ vara makens nyputsade 43:or.
- Motionera. Raska promenader, det är det ända som hjälper, tröstade min väninna från balkongen next door.

Jo, jag hade förvisso packat ner motionsskorna, men var inte särdeles sugen på att bränna av ett par kilometer. Så det fick bli Pippiläge med fötterna på huvudkudden. Eller rättare sagt, jag låg bakvänd på solstolen med fötterna på ryggstödet som pekade rätt upp i skyn. Måste ha varit en syn...
När svullnaden till slut gick ner efter någon dag ersattes det med två rödsprängda smalben, som om vartenda blodkärl spruckit och jag fått kallbrand. Där någonstans blev jag desperat och sms:ade doktorn hemma i Sverige. Alltså syrran (som i och för sig inte är doktor men snart riktig sjuksyrra) som svarade lite käckt på frågan vad det kunde vara.
- Du kanske har spillt ut rödvin?
Hrmpf. Hon kommer aldrig få jobb på vårdguiden med den inställningen...

Nåväl. Det är bakgrunden till att jag med tillfredsställelse just nu granskar mina fötter och konstaterar att de är precis så rynkiga och knöliga som de normalt sett är. Det tråkiga i kråksången är att jag insett att jag fortsättningsvis måste bära stödstrumpor när jag ska ut och flyga. Förstår ni vad jag skriver? Stödstrumpor! Jag är för fasiken bara 41 år och har redan kommit in i stödstrumpestadiet. Var sjutton ska det här sluta...