Lillan Hedlunds blogg

Det finns tillfällen då jag vägrar acceptera att mina små barn blivit stora. Som när jag gick förbi chokladkalendrarna i mataffären häromdagen. När jag fick se alla fina kalendrar kunde jag inte låta bli att stanna och snabbt överlade jag med mig själv. Är barnen för stora för chokladkalendrar när de fyllt 17 respektive 20 år? Förståndsmässigt: JA! Mammamentalt: Nej...
Och vips slank det ner tre kalendrar i kundvagnen. Tre? Jo, det är också en mammagrej. Det måste vara rättvist. Så dotterns 21-årige pojkvän fick också en. Så bland dotterns flyttkartonger med dammsugare, skurhink och rengöringsmedel finns nu också två chokladkalendrar med Musse Pigg-motiv nerpackade. Jo, jag vet. Jag borde skämmas. Men jag kunde inte låta bli. De kommer alltid till viss del vara barn i mina ögon, så är det bara.

Min väninna hade i sin tur ett helt annat chokladkalender-scenario hemma hos sig tidigare i veckan. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.
Väninnan hade köpt en chokladkalender till sin dotter (som är betydligt mer i rätt ålder för en sådan). Hennes dotter hade lagt kalendern i hallen när de kom hem, och på kvällen kröp flickan ner i sin säng som vanligt. Men när hon hörde sin pappa komma hem lite senare studsade flickan upp ur sängen. Utan ett att säga ett ljud trippade hon ut i hallen, hämtade sin kalender och gick in i sitt rum och öppnade garderoben där hon gömde chokladkalendern längst in.
- Så inte pappa hittar den och äter upp den, förklarade flickan enkelt för sin mamma som stod som ett frågetecken och tittade på.

Ha ha ha ha!!!! Där ser man... Vissa växer tydligen aldrig ifrån suget efter en chokladkalender. Vilket den här unga damen var fullt medveten om. Samtidigt ger det mig en viss trygghet, jag kanske får köpa kalendrar nästa år också...