Lillan Hedlunds blogg

Jag strövar runt här hemma med dammsugaren och fnissar för mig själv. Jag vet, en osannolik kombination. Men det är inte städningen som får mina mungipor att peka uppåt utan något som en kollega berättade för mig i går och som fortfarande får mig att le.

Kollegan skulle ta den årliga bilden av årets lucia-kandidater. När alla klev in i hissen stod det redan en dam i hissen och när hon fick syn på tjejerna sken hon upp och utbrast:
- Åh! Här kommer årets lucior!
Sedan tittade hon på min kollega och sa:
- Och mamma är visst med också.

Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Min kollega, som är av samma årgång som jag, tyckte dock det var mindre roligt. Visst, i efterhand konstaterade hon lite moloket att det inte är helt ologiskt och pekade på det faktum att exempelvis jag har en dotter som passerat lucia-stadiet med flera år. Men ändå...
Jag förstår precis vad hon menar. Det är en sak att vara mamma till stora barn (eller unga vuxna kanske man ska säga), men det är något helt annat att i sin yrkesroll bli betraktad som lucias morsa...
Men det är ändå onekligen fruktansvärt roligt! När det drabbar någon annan än en själv...