Kulturkrock
Sorry. Jag håller på med så mycket "hemliga" projekt som jag inte kan berätta om så därför har bloggen fått sova ett par dagar. Nu tror jag i och för sig inte att studenten (läs: sonen) kikar in på den här sidan, men för säkerhetsskull avstår jag att berätta om vad jag pysslar med.
Det jag däremot kan berätta är att jag var på 100-års fest i helgen. I Polenlandet.
Hur det gick?
Tja, som vanligt kan jag väl konstatera.
Jag är en mardröm när det gäller integration. Jo, det är säkert!
Jag beundrar verkligen alla som lämnar sina hemländer och lyckas anamma sitt nya lands kulturella koder, för det är sannerligen ingen lätt uppgift! Hur jag än anstränger mig, så blir det baske mig alltid fel.
Ta bara det här med att hälsa på folk. Man tar alltid i hand i och hälsar när man ses. Inga konstigheter alls. Det klarar jag. Grejen är bara att man bara får göra det när man ses första gången under en dag. Att skaka hand två gånger samma dag är ofint, faktiskt rent av oförskämt eftersom det visar att man inte minns att man redan träffats tidigare samma dag och då är den personen alltså inte värd att minnas.
Ja, och ni kan ju tänka er hur det slutade när jag skulle hälsa och ta ihand med 2000 personer... Det är en ren OMÖJLIGHET att komma ihåg vem man hälsat på. Alla ser ju för fanken likadana ut!!!
För att spä på eländet så lyckades jag dessutom säga fel sak till fel person. Eller för att vara mer konkret: Jag tänkte att jag verkligen skulle visa personen att jag visste vem vederbörande var genom att framföra mina varmaste gratulationer. Jomen tjena. Hade ju varit bra om det var den personen som skulle gratuleras och inte en person som nu stod som ett frågetecken framför mig och undrade vad jag menade.
Och min vana trogen så klädde jag mig förstås fel.
Och de få polska fraser jag kan uttalade jag förstås fel i ren stress.
Ni kanske tycker att det är bagateller, men det här är kulturkrockar på hög nivå. För är det något jag lärt mig hittills under de tre åren i Polen så är det att det som inte är särskilt viktigt här hemma i Sverige kan vara av yttersta vikt i Polenlandet.
Så jag är tämligen säker på att polackerna tycker att den där fru Hedlund är en underlig prick...
Nåja. I övrigt tycker jag att 100-årsfirandet var trevligt.
Det var "kosack-tema" på familjefesten.
Det jag däremot kan berätta är att jag var på 100-års fest i helgen. I Polenlandet.
Hur det gick?
Tja, som vanligt kan jag väl konstatera.
Jag är en mardröm när det gäller integration. Jo, det är säkert!
Jag beundrar verkligen alla som lämnar sina hemländer och lyckas anamma sitt nya lands kulturella koder, för det är sannerligen ingen lätt uppgift! Hur jag än anstränger mig, så blir det baske mig alltid fel.
Ta bara det här med att hälsa på folk. Man tar alltid i hand i och hälsar när man ses. Inga konstigheter alls. Det klarar jag. Grejen är bara att man bara får göra det när man ses första gången under en dag. Att skaka hand två gånger samma dag är ofint, faktiskt rent av oförskämt eftersom det visar att man inte minns att man redan träffats tidigare samma dag och då är den personen alltså inte värd att minnas.
Ja, och ni kan ju tänka er hur det slutade när jag skulle hälsa och ta ihand med 2000 personer... Det är en ren OMÖJLIGHET att komma ihåg vem man hälsat på. Alla ser ju för fanken likadana ut!!!
För att spä på eländet så lyckades jag dessutom säga fel sak till fel person. Eller för att vara mer konkret: Jag tänkte att jag verkligen skulle visa personen att jag visste vem vederbörande var genom att framföra mina varmaste gratulationer. Jomen tjena. Hade ju varit bra om det var den personen som skulle gratuleras och inte en person som nu stod som ett frågetecken framför mig och undrade vad jag menade.
Och min vana trogen så klädde jag mig förstås fel.
Och de få polska fraser jag kan uttalade jag förstås fel i ren stress.
Ni kanske tycker att det är bagateller, men det här är kulturkrockar på hög nivå. För är det något jag lärt mig hittills under de tre åren i Polen så är det att det som inte är särskilt viktigt här hemma i Sverige kan vara av yttersta vikt i Polenlandet.
Så jag är tämligen säker på att polackerna tycker att den där fru Hedlund är en underlig prick...
Nåja. I övrigt tycker jag att 100-årsfirandet var trevligt.
Det var "kosack-tema" på familjefesten.
Kommentarer
Trackback