Mördande illamående
Jag mår illa. Riktigt illa.
Men så är det inte heller var dag jag mördar.
Egentligen borde jag vara härdad och veta exakt hur jag ska gå tillväga.
I flera års tid, nästan varje vardagsmorgon under sommarhalvåret, har jag fått den ena vidriga mördarhistorien efter den andra återberättad för mig vid frukostbordet. Ja, alltså via telefon.
Jag har mått lika illa varje gång jag lyssnat till de återkommande detaljerna om den senaste massakern.
Till slut var jag tvungen att göra om mina morgonrutiner så att jag hunnit äta upp innan jag lyssnade till de mördande historierna som fullkomligt fick mig att tappa aptiten.
Jag kan utan överdrift säga att min 88-åriga mormor är mästarnas mästare på att ha ihjäl mördarsniglar.
Mormor, som är en djurvän utan dess like, går helt bananas när hon är ute på snigeljakt sena kvällar och tidiga morgnar. Och sen berättar hon gärna för mig hur dagens "skörd" artat sig.
Och jag mår illa.
Sonen köpte för några år sedan en skämtbok till mormor i julklapp. Tror den hette "100 sätt att döda en snigel". Aldrig har jag sett mormor bli så glad över en present. Men hon tog det inte som något skämt. Jag lovar - hon har provat alla 100 sätt många gånger om vid det här laget.
Därför borde jag verkligen veta vad jag skulle göra när jag nu hittade den första mördarsnigeln i min trädgård.
Men jag panikade.
Irrade runt och letade fler medan hjärnan febrilt försökte klura ut om jag skulle koka, salta, klippa, hacka eller hur jag skulle ha ihjäl den ovälkomne trädgårdsgästen.
Och så mådde jag illa. Fruktansvärt illa vid bara tanken på att kanske tvingas TA i slemdjuret och dessutom döda den.
Till slut rusade jag in och hämtade paketet med flingsalt som jag formligen tömde över djuret. Sen gick jag in och låste dörren. Nu vet jag ju (av alla skräckhistorier jag fått mig till livs) att en mördarsnigel inte kommer ensam. Så i dag blir det till att storhandla salt. För nä, jag tänker INTE ta i äcklen. Jag vägrar. Då kräks jag. På riktighet.
Usch. Nu mår jag mördande illa igen...
Men så är det inte heller var dag jag mördar.
Egentligen borde jag vara härdad och veta exakt hur jag ska gå tillväga.
I flera års tid, nästan varje vardagsmorgon under sommarhalvåret, har jag fått den ena vidriga mördarhistorien efter den andra återberättad för mig vid frukostbordet. Ja, alltså via telefon.
Jag har mått lika illa varje gång jag lyssnat till de återkommande detaljerna om den senaste massakern.
Till slut var jag tvungen att göra om mina morgonrutiner så att jag hunnit äta upp innan jag lyssnade till de mördande historierna som fullkomligt fick mig att tappa aptiten.
Jag kan utan överdrift säga att min 88-åriga mormor är mästarnas mästare på att ha ihjäl mördarsniglar.
Mormor, som är en djurvän utan dess like, går helt bananas när hon är ute på snigeljakt sena kvällar och tidiga morgnar. Och sen berättar hon gärna för mig hur dagens "skörd" artat sig.
Och jag mår illa.
Sonen köpte för några år sedan en skämtbok till mormor i julklapp. Tror den hette "100 sätt att döda en snigel". Aldrig har jag sett mormor bli så glad över en present. Men hon tog det inte som något skämt. Jag lovar - hon har provat alla 100 sätt många gånger om vid det här laget.
Därför borde jag verkligen veta vad jag skulle göra när jag nu hittade den första mördarsnigeln i min trädgård.
Men jag panikade.
Irrade runt och letade fler medan hjärnan febrilt försökte klura ut om jag skulle koka, salta, klippa, hacka eller hur jag skulle ha ihjäl den ovälkomne trädgårdsgästen.
Och så mådde jag illa. Fruktansvärt illa vid bara tanken på att kanske tvingas TA i slemdjuret och dessutom döda den.
Till slut rusade jag in och hämtade paketet med flingsalt som jag formligen tömde över djuret. Sen gick jag in och låste dörren. Nu vet jag ju (av alla skräckhistorier jag fått mig till livs) att en mördarsnigel inte kommer ensam. Så i dag blir det till att storhandla salt. För nä, jag tänker INTE ta i äcklen. Jag vägrar. Då kräks jag. På riktighet.
Usch. Nu mår jag mördande illa igen...
Kommentarer
Trackback