Lillan Hedlunds blogg

Ibland undrar jag hur jag själv är funtad, särskilt när jag nu sitter och tittar på det ulliga tyg jag fått hem med postleverans.

I början av sommaren gjorde vi om hallen. Sedan dess har jag letat efter den perfekta hallmöbeln. Ingen lätt uppgift vill jag lova. Jag har sökt i varenda möbelbutik och på nätet. Jag har tittat på nytt och på begagnat utan att hitta vad jag vill ha. Men så till slut fann jag bänken som jag vill placera i hallen. Genast började jag i fantasin måla upp bilden av hur det skulle se ut, särskilt om jag klär om sittplatsen med ett ulligt brunt tyg.
Sen kom problemet.

Hur jag än mäter så är hallmöbeln fem centimeter för lång för att passa in. Och jag lovar att jag har mätt på alla tänkbara vis, både med och utan golvsockel. Till och med jag inser ju att det inte är lämpligt att köpa en möbel som inte går in - ÄNDÅ har bilden av den omklädda bänken etsat sig fast i huvudet på mig. Ja, så till den milda grad att jag (trots vetskapen om att möbeln är för stor) letat upp det "perfekta" tyget i en webb-butik och beställt det.

Så nu sitter jag här med ett ulligt brunt tyg, till en hallmöbel jag inte har.
Jag tror baske mig att jag inte har alla hästar hemma.
Eller som min vän på västkusten brukar säga:
"Hjulet snurrar, men hamstern är död"