Lillan Hedlunds blogg

Skulle gå ut med soporna i går och hörde ett himla liv på baksidan av huset, upp mot skogen. När jag gick närmare fick jag se ett par ekorrar som klättrade och hoppade mellan träden. Jag vet, inget konstigt med det.
Men de skrek! Hela tiden. Och det verkade inte som att de jagade varandra eller lekte eller hade kul på andra vis.

Jag drog snabbt slutsatsen att det var svältens skrik jag hörde inpå husknuten. Larmrapporterna duggar ju tätt just nu om hur svårt djuren har att hitta mat när det är så mycket snö ute.
Lite beklämd knatade jag in och funderade. Jag har ingen lust att mata djur i min trädgård och vad skulle man kunna ge dom - egentligen?

Precis då föll min blick på det lilla sidobordet i vardagsrummet. Vad stod där? Jo, resterna av det jag ännu inte städat bort sen jul (jag vet, jag vet men att städa är inte kul!) Det vill säga en full skål med nötter! Vad passar väl ekorrar bättre än nötter? För att visa mig extra snäll bestämde jag mig för att knäcka nötterna. Dock med ett villkor! Så fort jag klämde fingret på nötknäpparen (vilket jag alltid gör och vilket också är orsaken till att jag inte äter oskalade nötter) så var det slutknäckt.

Fem knäckta nötter blev det. Resten får Kurre och hans polare knäcka själv.