Pssst... Är du vaken?
Någonstans i min drömvärld kom plötsligt en enträgen knackande känsla. Det tog ett tag, men sen började jag i mitt sömndruckna tillstånd förstå att det var maken som låg och knackade mig på axeln.
- Pssst... Är du vaken?
Jag måste ha gett ifrån mig ett ljud, troligen inte mer än ett hummande, men det var tydligen klartecknet för maken som glatt utbrast:
- Bra! Det är jag med!
Sen började han prata... Och nu menar jag PRATA! Oavbrutet pratade han på och jag uppfattade nog inte mer än en fjärdedel. Klarade liksom inte av att få igång hjärnan, än mindre svara (mer än ett hummande läte då och då). Att öppna ögonen var däremot en omöjlighet. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att vakna tillräckligt och kunde inte förstå varför! Såååå morgontrött brukar jag faktiskt inte vara.
Till slut, när jag trots mitt halvt medvetslösa tillstånd insåg att "vi" hade djupa diskussioner lyckades jag bända upp mina ögonlock och få mål i munnen.
- Vad är klockan egentligen? muttrade jag.
- Hrm, jag vet inte, kvittrade maken men reste sig upp för att kolla på sin mobil innan han ännu gladare svarade:
- Fem!
Plötsligt var jag klarvaken!
- Fem???!!! Du har ju för sjutton pratat i minst en timme! Menar du att du väcker mig klockan fyra på morgonen för att prata???!!!
- Ja, vi kunde ju inte sova, kontrade maken pigg som en lärka.
Nä just det... "Vi" kunde ju inte sova...
Nu sitter jag här och grubblar över hur mycket av mitt mumlande som maken tagit som ett tecken på att jag fullkomligt håller med honom och har gett mitt medgivande till. Jag befarar att det kan vara en hel del...
Nåja. Jag har lösningen på det problemet :) Ikväll när han somnar i soffan vid halv åtta så får jag helt enkelt kontra med att ta ett allvarligt snack med honom om att allt jag sa i morse inte längre gills. Hrm... Ska nog lägga till lite andra önskemål också när jag ändå är i farten :)
- Pssst... Är du vaken?
Jag måste ha gett ifrån mig ett ljud, troligen inte mer än ett hummande, men det var tydligen klartecknet för maken som glatt utbrast:
- Bra! Det är jag med!
Sen började han prata... Och nu menar jag PRATA! Oavbrutet pratade han på och jag uppfattade nog inte mer än en fjärdedel. Klarade liksom inte av att få igång hjärnan, än mindre svara (mer än ett hummande läte då och då). Att öppna ögonen var däremot en omöjlighet. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att vakna tillräckligt och kunde inte förstå varför! Såååå morgontrött brukar jag faktiskt inte vara.
Till slut, när jag trots mitt halvt medvetslösa tillstånd insåg att "vi" hade djupa diskussioner lyckades jag bända upp mina ögonlock och få mål i munnen.
- Vad är klockan egentligen? muttrade jag.
- Hrm, jag vet inte, kvittrade maken men reste sig upp för att kolla på sin mobil innan han ännu gladare svarade:
- Fem!
Plötsligt var jag klarvaken!
- Fem???!!! Du har ju för sjutton pratat i minst en timme! Menar du att du väcker mig klockan fyra på morgonen för att prata???!!!
- Ja, vi kunde ju inte sova, kontrade maken pigg som en lärka.
Nä just det... "Vi" kunde ju inte sova...
Nu sitter jag här och grubblar över hur mycket av mitt mumlande som maken tagit som ett tecken på att jag fullkomligt håller med honom och har gett mitt medgivande till. Jag befarar att det kan vara en hel del...
Nåja. Jag har lösningen på det problemet :) Ikväll när han somnar i soffan vid halv åtta så får jag helt enkelt kontra med att ta ett allvarligt snack med honom om att allt jag sa i morse inte längre gills. Hrm... Ska nog lägga till lite andra önskemål också när jag ändå är i farten :)
Kommentarer
Trackback