Minnesvärd dag
I går eftermiddag kom vi fram till Berlin, jag och maken. Efter att ha slängt in våra väskor på hotellrummet bestämde vi oss för att ta en liten promenad i de närmaste omgivningarna innan vi skulle fira vår bröllopsdag med bubbeldryck och god mat.
På måfå strosade vi fram och plötsligt var vi vid Brandenburger Tor, Berlins triumfbåge skulle man väl kunna beskriva den som. Efter fotosejour och historielektion fortsatte vi vår färd och lyckades pricka in ytterligare ett par sevärdheter innan vi närmade oss vårt hotell igen. Lite fundersamma var vi ändå över hur vi skulle hitta Berlinmuren. Eller ja, resterna av den. Muren började byggas dagen efter att maken föddes och den revs bara dagar efter att vår dotter är född. Lite konstigt är det. Och vi ville gärna se den.
När vi var i princip framme på hotellet, och bara skulle korsa vägen, tittade maken på ett hus och funderade högt över vad det kunde vara för museum. Och sen vände han blicken en liten bit - och där - där stod muren. Häpet tittade vi på varandra och sedan ner på marken. Och jomen visst. Vi stod i princip på den stenlagda gång som markerar var muren en gång ringlat. Det är så typiskt oss. Eller egentligen inte. Typiskt oss hade varit om vi lämnat Berlin på lördag och väl i bilen upptäckt att vi bott granne med muren vi letat efter i tre dagar utan att finna. DET hade varit typiskt oss.
Men nu när vi fann den gick vi förstås över vägen för att beskåda den närmare. Trots att vi inte var ensamma på platsen var det slående tyst. Efter en stund gick vi in på Topographie des Terrors för att ta del av utställningen om dem som kämpade mot nazisterna. Historien är så vedervärdig att man bara vill gråta. Bilderna så gripande att man vill skrika. Det är helt enkelt så ofattbart att det som hände kunde hända.
Tysta, och med varsin stor klump i halsen, lämnade vi sakta området som under andra världskriget utgjorde SS-truppernas underjordiska högkvarter.
Det var väl kanske inte så vi hade tänkt att fira vår 20-åriga bröllopsdag. Men vi ville ändå inte ha det ogjort. Och även om vi lite senare åt en väldigt god middag och skålade i champagne så fanns det bilder i bakhuvudet som aldrig kommer försvinna. Det blev utan tvekan en minnesvärd dag som går till vår egen historia.
På måfå strosade vi fram och plötsligt var vi vid Brandenburger Tor, Berlins triumfbåge skulle man väl kunna beskriva den som. Efter fotosejour och historielektion fortsatte vi vår färd och lyckades pricka in ytterligare ett par sevärdheter innan vi närmade oss vårt hotell igen. Lite fundersamma var vi ändå över hur vi skulle hitta Berlinmuren. Eller ja, resterna av den. Muren började byggas dagen efter att maken föddes och den revs bara dagar efter att vår dotter är född. Lite konstigt är det. Och vi ville gärna se den.
När vi var i princip framme på hotellet, och bara skulle korsa vägen, tittade maken på ett hus och funderade högt över vad det kunde vara för museum. Och sen vände han blicken en liten bit - och där - där stod muren. Häpet tittade vi på varandra och sedan ner på marken. Och jomen visst. Vi stod i princip på den stenlagda gång som markerar var muren en gång ringlat. Det är så typiskt oss. Eller egentligen inte. Typiskt oss hade varit om vi lämnat Berlin på lördag och väl i bilen upptäckt att vi bott granne med muren vi letat efter i tre dagar utan att finna. DET hade varit typiskt oss.
Men nu när vi fann den gick vi förstås över vägen för att beskåda den närmare. Trots att vi inte var ensamma på platsen var det slående tyst. Efter en stund gick vi in på Topographie des Terrors för att ta del av utställningen om dem som kämpade mot nazisterna. Historien är så vedervärdig att man bara vill gråta. Bilderna så gripande att man vill skrika. Det är helt enkelt så ofattbart att det som hände kunde hända.
Tysta, och med varsin stor klump i halsen, lämnade vi sakta området som under andra världskriget utgjorde SS-truppernas underjordiska högkvarter.
Det var väl kanske inte så vi hade tänkt att fira vår 20-åriga bröllopsdag. Men vi ville ändå inte ha det ogjort. Och även om vi lite senare åt en väldigt god middag och skålade i champagne så fanns det bilder i bakhuvudet som aldrig kommer försvinna. Det blev utan tvekan en minnesvärd dag som går till vår egen historia.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Stort grattis igen! Hoppas att ni hade en mysig dag!
Vet precis vad du menar med hemska bilder. Kommer aldrig glömma de fasansfulla bilderna som fanns på det gamla koncentrationslägret vi besökte när vi var i Tyskland med skolan.
Trackback