Onödigt tidsfördriv
Kom precis till den insikten.
I dag fick nämligen maken någon minut över och ägnade sig åt klockor som tidsfördriv. Utan att jag ens bad om det ställde han om klockan i bilen, eller nåja - datumet i alla fall (den har gått fel sen bilbatteriet gav upp för en tid sedan). Sen fixade han klockorna inomhus som gått käpprätt fel efter senaste strömavbrottet (som är så länge sen att jag inte ens minns när det var). Jag blev hur glad som helst när jag upptäckte vad han fixat.
Men precis nu, när jag tittade på en av de plötsligt rätt inställda klockorna, slog det mig. I morgon måste maken göra om allt när vi går över till vintertid! Snacka om att dagens tidsfördriv var onödigt...
Från olika planeter
På väg hem i bilen häromdagen berättade sonen att det gått bra på provet i matte, liksom på proven i kemi och fysik. Dessutom blev han godkänd på samhällskunskapsprovet.
- Men samhällskunskap är verkligen skittråkigt. Nu håller vi på med massmedia, muttrade sonen.
Åh, vad glad en gammal murvel-mamma som jag blev av att höra de orden! Äntligen ett ämne som jag kanske kan hjälpa sonen med.
- Vet du om att din tidning är centerpartistisk? undrade sonen sedan innan jag hann säga något.
Nähä? Breaking news liksom...
Jag bara konstaterar att jag och sonen ibland är från olika planeter.
I går när jag kom hem låg ett block med massa konstiga siffror och formler på bordet. Jag fattade nada. Nytt matteprov på G redan? Men nähä då. Visade sig att maken och sonen "hittat på" egna problem som de sedan räknat på och försökt lösa i kategorin derivator och trigonometri. Men hallå! Vad är det???!!! Och vilken frisk människa ROAR sig med sånt helt frivilligt en kväll???
Men när maken sedan berättade att sonen överväger att bli författare så blev jag helt varm i hjärtat. Tänk - min son som författare! Svindlande underbara ljuvliga tanke... Jag bara log så där äckligt mammafånigt - till maken tillade att sonen i såna fall ska skriva en ny mattebok.
Kändes som... att få en rejäl känguruspark i den journalistsura magmunnen som bara kan lindras med Losec. Vilken mardröm! Tänk om sonen gör allvar av saken, tänk om han förverkligar tanken - då kan jag inte ens få skryta om det. Hans egen mor kommer inte ens klara av att läsa hans alster. Plötsligt är det med sorg i hjärtat jag tänker tanken på sonen som författare - matematikboksförfattare. Hur kan en mor och en son komma från så olika planeter? Ibland fattar jag mindre än vanligt.
Morgondrömmar
Men det gjorde jag. Mest för att hinna säga hej till maken innan han drog (igen), så det var väl egentligen mer: hej och hejdå. Men också för att jag behöver beta av bunten med räkningar som jag nu staplat ihop i en prydlig hög. Och då kan man förstås undra om det är det jag gör, betalar räkningar alltså.
Nix pix. Gör det mesta utom just det jag behöver göra mest. Det vill säga: surfar runt på bloggar (och fnissar förtjust över inläggen i hos min nya storfavorit i ämnet), skummar kvällsisarnas rubbar (drevet går om någon missat det), spanar efter hus med kakelugn (nä, vi ska inte flytta men jag vill VERKLIGEN ha ett hem med en kakelugn). Men allra mest gluttar jag nog ändå på solresor.
Apollo har just nu en förförisk reklambanner som rullar med mig i scrolltakt och oavsett var jag finner den så kan jag inte låta bli att klicka mig in till en solig och varm drömvärld i Thailand... Och nä, vi ska inte dit. Men det är så nedrans skönt att få fly till paradiset en stund och slippa fundera på om det i dag är dagen då jag ska ta mig i kragen och se till att få på vinterdäcken, eller om prognosen pekar på mildare väder så jag kan tvätta bilen en sista gång innan vinterkylan tar sitt grepp och om jag ska ta nya vinterparkasen till jobbet eller den gamla slitna och missfärgade dunjackan.
Och någonstans där, på den vita stranden med svajande palmer och svalkande dopp glömmer jag helt bort att jag gick upp klockan sex i morse - för att betala räkningar.
Grädde på moset
Ganska ofattbart att något så simpelt som potatismos och kokt korv kan bli en sådan succé.
- Det var jättegott, men jag orkar inte mer... pustade sonen till slut och tittade på resterna den tredje korven som låg kvar på tallriken.
Sedan flinade han till lite när han svepte med blicken över middagsbordet.
- Potatis och korv är väl inte så onyttigt, men man kan ju inte säga att vi fått i oss så mycket vitaminer, konstaterade han och syftade till att det inte gick att se en grönsak eller frukt så långt ögat kunde nå.
Varpå jag kontrade snabtt med att hålla upp flaskan med hallonsoda.
- Men hallå! Hallonen då! Räknas inte dom?
Varpå vi gjorde det man aldrig ska göra med något som smakar gott. Vi läste innehållsdeklarationen... Många E-nummer var det, och inte ett hallon så långt ögat kunde nå.
Nåja. Moset blev ju i alla fall ovanligt gott :) Vilket skulle kunna bero på att jag hittade en halvliter vispgrädde i kylen som jag använde istället för mjölk... Nyttigt? Nja, skulle inte tro det va. Gott? Apselut! Men man ska nog inte göra det till någon vana om man vill vara med i matchen till Beach 2011...
Men grädde i moset blir onekligen som grädde på moset.
Bröllopsklockor
I går var det bröllop mellan två goda vänner till mig. Och vilket bröllop! Brudparet var så fina att det gick åt både en och två näsdukar inne i kyrkan när jag diskret skulle torka ögonvrån. Trösten var att brudens far, någon rad framför, också satt och gned med näsduken. Liksom brudens bästa kompis framför och vännen intill mig. Men att gråta en skvätt på bröllop för att det är så vackert känns faktiskt helt legalt :)
Ja, det verkligen strålade om brudparet, till och med på kyrktrappan efteråt trots att vi andra stod rejält påpälsade för att klara oktoberkylan. Och det blev en jättetrevlig eftermiddag och minst lika trevlig afton senare i Stockholm.
Känner mig dock nöjd med att jag och maken tog sista snabbtåget hem. Jag skulle upp och jobba i dag och maken skulle flyga tillbaka till Polenlandet så det var lagom att pallra sig iväg och vara hemma till midnatt.
Men nedrans vad det är trist att knata raksträckan hem från tåget. Särskilt i högklackat... Tydligen tog promenaden rejält hårt på maken (som dock hade lågskor) för när vi kom hem och jag skulle be honom hjälpa mig med hårnålarna så snarkade han redan gott i sängen. Därför fick jag snällt knacka på hos sonen som fick befria mig från den kopiösa mängden av nålar. Både han och jag fascinerades av att man kan få in så många nålar i en skalle bara för att få bort de värsta hårtestarna från ansiktet.
- Tar de aldrig slut? undrade sonen till slut när han precis upptäckt två nålar till.
Men det gjorde det. Tog slut på nålar alltså. Och gladast för det var nog sonen...
Monday morning
Okej, nu råkar jag gilla den här låten. Men det ivriga spelandet av den på radion (oavsett vilken kanal jag zappar in) gör mig ändå konfunderad.
När jag och maken bilade från Polenlandet till Berlin i mitten av maj månad så lyssnade vi jättemycket på den här låten som maken hittat på Spotify. Men... Hur kommer det sig att den spelas så friskt nu??? Det är ju ett halvår sen! Jag fattar det helt enkelt inte. Och nu börjar jag bli orolig för att radiokanalerna ska spela sönder låten för mig. De är i alla fall på god väg... I värsta fall kan den snart bli förknippad med måndagsmorgnar på riktigt. Och hur kul är det på en skala?
Säsongspremiär för kallingar
Japp. Jag hade två alternativ när jag skulle dra till jobbet.
1. Ta dunjackan.
Eller:
2. Ta den tunnare skinnjackan och långkallingar.
Dunjackan är ju okej när det är minusgrader på morgonen. Den är också oerhört lämplig när man ger sig ut på jobb på kvällen och ska stå och hacka tänder vid någon avspärrning. Men mitt på dagen, när solen skiner, så känns det verkligen ufo att trava runt i dunjacka (blir man aldrig tillräckligt gammal för att sluta vara fåfäng?). Alltså blev det alternativ två. Då ser iallafall inte vanligt folk hur ufo jag är. Eller nåja. En och annan kanske reagerar på att byxorna är ovanligt tajta, men det behöver ju inte betyda mer än att jag grottat mig ovanligt långt ner i godisskålen.
Förresten! Jag ljuger ju! Jag har ju inte alls haft långkallingar! He he he... Dagens mode resulterade i att det var leggings jag hade på mig ju! Och det låter ju inte lika hemskt, eller hur? Okej. Jag drog jeansen över, men ändå, det känns som att det gör skillnad. Lite mindre gubbigt liksom.
Men ibland blir jag verkligen trött på jobbet. Eller kanske inte på jobbet i sig, utan mer på det faktum att man alltid måste klä sig så himla praktiskt och alltid ha sådan framförhållning att man vet att man håller sig varm även om man kommer stå rätt upp och ner på en fläck i mörker och kyla timme ut och timme in. Det är trist att vara praktisk. Men när verkligheten kommer ikapp så är det alltid det absolut skönaste. Jag vet, för jag har (i svaga ögonblick av gräslig fåfänga) provat det motsatta och det är sannerligen ingen höjdare...
Fryzzzzer...
Fyyy! Nu börjar den eländiga kylan... Jag avskyr att vakna och se att det är minusgrader ute. När temperaturen inomhus dessutom är under behagliga 20 grader har jag bara lust att svepa duntäcket hårdare runt mig och helt enkelt strunta i att gå upp. Men men... Det är väl bara att vänja sig. Vi går mot kallare tider och jag kan ju inte ligga kvar i sängen fram till vårkanten, även om jag just i dag har god lust.
Tillbaka på brottsplatsen
- Du vet, det var före datorernas tid, förklarade hon.
Jomen jag vet! Jag fick ju för sjutton använda miniräknare för att klura ut vilket år jag gick ut skolan. Men vi hade faktiskt datakunskap på den tiden också. Om man nu kan kalla det så när lektionen gick ut på att försöka få några orangefärgade små monster att äta upp fyrkanter på skärmen med brun bakgrund. Tror det var då jag lade grunden för min migrän...
Nåväl. Med lite tur hittar damen i luckan kanske mitt betyg. Själv har jag vänt upp och ner på huset här hemma, utan framgång, för att hitta pappret. Till slut kändes det överkomligt att hosta upp en hundralapp för att någon annan ska söka vidare. Vi får väl se om det lyckas. Å andra sidan är jag inte helt säker på att jag vill se vad det står på det där pappret, var ju onekligen kanske inte de bästa åren i mitt liv. Men men, de "brotten" borde väl vara preskiberade vid det här laget. De kastade i alla fall inte ut mig när jag kom tillbaka till brottsplatsen.
Elefant i porslinsbutik
I helgen har jag införskaffat en trilla, eller kärra eller vad man nu vill kalla det.
Den är röd och inköpt på Jula.
Jag gillar inte Jula. Tycker alltid alla andra kunder stirrar så konstigt på mig när jag kliver in i den där butiken. Vet inte varför, men det står väl "ohändig" i pannan på mig och då undrar väl folk vad jag gör där. Och för all del. Alltid när jag kliver in där (vilket inte sker så hiskeligt ofta) undrar även jag vad jag gör där. Sen brukar jag skynda mig ut eftersom jag mest känner mig som en elefant i en porslinsbutik...
Men i helgen tog jag i alla fall mod till mig och gick in och köpte en kärra. Kände mig hur rubust som helst när jag rullade den till bilen. För att uppväga känslan av att vara en manhaftig karl åkte jag raka vägen till Mångfaldens hus och införskaffade ett par helt bedårande vackra ljuslyktor till sovrummet. Sen kändes det bättre.
I dag har jag invigt trillan som jag behövde som hjälp för att transportera undan utomhuskrukor. Blev helt slut av att höststäda altan, klippa gräs en sista gång och kratta upp alla ruttna plommon. Så nu ligger jag bara på sofflocket, men springer ibland upp för trappan till sovrummet för att beskåda de vackra ljuslyktorna som blev helt fantastiska med brinnande värmeljus i sig.
Och så har jag bestämt mig för att det nu ska dröja innan jag sätter min fot på Jula igen.
Däremot planerar jag redan nästa besök på Mångfaldens hus :)
Glöden falnar för Blossa
Det kan bara vara jag som gör en specialbeställning av något som jag precis fått veta inte smakar gott. Jag menar, hur knäpp är man inte då???
Av en slump såg jag för ett par veckor sedan en artikel om Blossas årgångsglögg som skulle släppas. Blossa 10 utlovades med saffransmak och förpackad i guld.
Till saken hör att jag liksom nästan aldrig hunnit med och köpa de här särskilda årgångsglöggerna när de släppts. De har haft en tendens att vara slutsålda när jag kommit på att det vore roligt att smaka. Men i år bestämde jag mig för att råda bot på den saken! I artikeln jag läste stod nämligen att glöggen skulle släppas den 1 oktober (snortidigt för glögg, jag veeeet!!!). Men som det kontrollfreak jag är så gjorde jag en notering i min almanacka och kvart över tio i går morse slängde jag upp dörren till vårt lilla Systembolag på orten.
Grejen var bara att jag inte kunde hitta flaskan och till slut började jag ana ugglor i mossen. 1 oktober är ju ruskigt tidigt för glögginköp, men kunde min akademiska kvart verkligen innebära att den redan var slutsåld???!!!
Nope. Killen i kassan förklarade trevligt för mig att årets Blossa måste förhandsbokas. Jag trodde för ett ögonblick att orsaken var att den är så eftertraktad att bara några ska få smaka den. Men se så var det inte.
- Våra provtestare har konstaterat att den inte håller måttet smakmässigt, så därför har vi valt att inte ta in den i sortimentet, förklarade killen på Systemet.
Alltså... Vilket jäkla bottennapp för Blossa. Tänk att den prestigefyllda flaskan som nu dessutom skulle glimra i guld inte ens får ta plats på hyllan. Då har man ju totalt misslyckats. Det kan till och med en amatör som jag konstatera.
Men vad gör fru Hedlund då? Jomen precis. Jag ber om att få lägga in en specialbeställning på två flaskor. Är ni med? Jag, som aldrig någonsin gjort en specialbeställning på Systemet, BESTÄLLER en dryck som jag precis fått veta innehåller en så trist smakupplevelse att den inte matchar i sortimentet.
Det är sådana dagar jag verkligen undrar hur jag själv är funtad.
Nåja, det här innebär ju ändå att jag själv får avgöra om glöden falnar för Blossa.
Latmask storlek XL
I fem månader har jag sprungit runt, eller rättare sagt lunkat, med en liten manick på höften.
Resultat? Klent...
Under de här fem månaderna har jag gått lite drygt 717 kilometer, eller 1 002 223 steg.
Det motsvarar i snitt 6593 steg om dagen.
Man BÖR gå 10000 steg om dagen...
Fy katten vad jag är dålig! Rent usel om jag får säga det själv.
Kan bara konstatera att jag är en latmask i storlek XL. Usch, får nog ta tag i det här framöver...