Lillan Hedlunds blogg

Jaha. I dag var det dagen D. Dagen då långkallingarna åkte på.

Japp. Jag hade två alternativ när jag skulle dra till jobbet.
1. Ta dunjackan.
Eller:
2. Ta den tunnare skinnjackan och långkallingar.

Dunjackan är ju okej när det är minusgrader på morgonen. Den är också oerhört lämplig när man ger sig ut på jobb på kvällen och ska stå och hacka tänder vid någon avspärrning. Men mitt på dagen, när solen skiner, så känns det verkligen ufo att trava runt i dunjacka (blir man aldrig tillräckligt gammal för att sluta vara fåfäng?). Alltså blev det alternativ två. Då ser iallafall inte vanligt folk hur ufo jag är. Eller nåja. En och annan kanske reagerar på att byxorna är ovanligt tajta, men det behöver ju inte betyda mer än att jag grottat mig ovanligt långt ner i godisskålen.
Förresten! Jag ljuger ju! Jag har ju inte alls haft långkallingar! He he he... Dagens mode resulterade i att det var leggings jag hade på mig ju! Och det låter ju inte lika hemskt, eller hur? Okej. Jag drog jeansen över, men ändå, det känns som att det gör skillnad. Lite mindre gubbigt liksom.

Men ibland blir jag verkligen trött på jobbet. Eller kanske inte på jobbet i sig, utan mer på det faktum att man alltid måste klä sig så himla praktiskt och alltid ha sådan framförhållning att man vet att man håller sig varm även om man kommer stå rätt upp och ner på en fläck i mörker och kyla timme ut och timme in. Det är trist att vara praktisk. Men när verkligheten kommer ikapp så är det alltid det absolut skönaste. Jag vet, för jag har (i svaga ögonblick av gräslig fåfänga) provat det motsatta och det är sannerligen ingen höjdare...