Längtar till den här killen
Nu är det snart dags att bege sig ner till Polenlandet igen. I och för sig bara en kort tripp, men jag längtar väldigt mycket!
Och så småskrattar jag lite för mig själv. Mest för att jag är så där äckligt självbelåten över att ha fått rätt.
En dag i sensomras fick vi stora problem med dricksvattnet i Polenhemmet. Det kom bara en brunsvart vätska ur kranarna. Hur äckligt som helst!
När jag kom ut på vår gata stod en hel hop med polacker och stirrade ner i en grop med rör och ledningar. Det var poliser, säkerhetsvakter, arbetare och husägare i en salig blandning. En man skiljde sig dock ur mängden. Jag kan inte säga vad det var, och det hade inte att göra med att han bar kostym (även om det säkert bidrog). Han liksom bara utstrålade pondus - eller makt - på något vis. Dessutom fann jag det oerhört roande att han var lik skådespelaren Dan Ekborg. Han tog ett kliv fram mot mig och frågade något på polska, men när jag bad honom prata engelska skakade han på huvudet och lät mig förstå att han inte talade det språket.
Så jag lämnade det bekymrade gänget vid gropen och åkte och hämtade maken. Så snart han klivit in i bilen berättade jag om den bekymrade församlingen vid gropen.
- Och vet du vad, jag tror att borgmästaren också är där och tittar. Eller det är i alla fall en man av betydelse, skvallrade jag för maken (som förstås inte trodde mig).
Och mycket riktigt. Maken som helt naturligt har lite bättre koll än mig kunde snabbt konstatera när vi kom hem att den där mannen inte var borgmästaren. Maken kunde inte ens förstå att jag kunde tro att mannen skulle vara "någon".
Men hallå!!! Har jag fått upp kändisvittring så har jag. Så i brist på borgmästarämne fick den kostymklädde mannen istället bli en polsk variant av Dan Ekborg. Ja, i min värld alltså.
Jag vet fortfarande inte vem han är, den polske Dan Ekborg. Men häromdagen ringde maken och konstaterade att jag nog ändå hade någon form av rätt. Vid en "happening" som maken varit på under dagen var bland annat en grupp polska "höjdare" inbjudna. Och vem kom då? Jupp. Dan Ekborg. Eller ja, ni vet vem jag menar vid det här laget. Maken har dock inte lyckats klura ut vem han är eller vad han gör (inte helt lätt med polska titlar).
Och jag är så äckligt nöjd med mig själv!!! Jag SA ju att han var typ en polsk kändis. Politiker, företagsledare, skådis - what ever! Jag hade rätt - tjohoooo!
Men hur trevligt det än är att veta att magkänslan har rätt så finns det en annan sak jag mår ännu bättre av. Och det är att snart få sätta min fot i Polenlandet. Nu längtar jag verkligen efter den här killen :)
Och så småskrattar jag lite för mig själv. Mest för att jag är så där äckligt självbelåten över att ha fått rätt.
En dag i sensomras fick vi stora problem med dricksvattnet i Polenhemmet. Det kom bara en brunsvart vätska ur kranarna. Hur äckligt som helst!
När jag kom ut på vår gata stod en hel hop med polacker och stirrade ner i en grop med rör och ledningar. Det var poliser, säkerhetsvakter, arbetare och husägare i en salig blandning. En man skiljde sig dock ur mängden. Jag kan inte säga vad det var, och det hade inte att göra med att han bar kostym (även om det säkert bidrog). Han liksom bara utstrålade pondus - eller makt - på något vis. Dessutom fann jag det oerhört roande att han var lik skådespelaren Dan Ekborg. Han tog ett kliv fram mot mig och frågade något på polska, men när jag bad honom prata engelska skakade han på huvudet och lät mig förstå att han inte talade det språket.
Så jag lämnade det bekymrade gänget vid gropen och åkte och hämtade maken. Så snart han klivit in i bilen berättade jag om den bekymrade församlingen vid gropen.
- Och vet du vad, jag tror att borgmästaren också är där och tittar. Eller det är i alla fall en man av betydelse, skvallrade jag för maken (som förstås inte trodde mig).
Och mycket riktigt. Maken som helt naturligt har lite bättre koll än mig kunde snabbt konstatera när vi kom hem att den där mannen inte var borgmästaren. Maken kunde inte ens förstå att jag kunde tro att mannen skulle vara "någon".
Men hallå!!! Har jag fått upp kändisvittring så har jag. Så i brist på borgmästarämne fick den kostymklädde mannen istället bli en polsk variant av Dan Ekborg. Ja, i min värld alltså.
Jag vet fortfarande inte vem han är, den polske Dan Ekborg. Men häromdagen ringde maken och konstaterade att jag nog ändå hade någon form av rätt. Vid en "happening" som maken varit på under dagen var bland annat en grupp polska "höjdare" inbjudna. Och vem kom då? Jupp. Dan Ekborg. Eller ja, ni vet vem jag menar vid det här laget. Maken har dock inte lyckats klura ut vem han är eller vad han gör (inte helt lätt med polska titlar).
Och jag är så äckligt nöjd med mig själv!!! Jag SA ju att han var typ en polsk kändis. Politiker, företagsledare, skådis - what ever! Jag hade rätt - tjohoooo!
Men hur trevligt det än är att veta att magkänslan har rätt så finns det en annan sak jag mår ännu bättre av. Och det är att snart få sätta min fot i Polenlandet. Nu längtar jag verkligen efter den här killen :)
Kommentarer
Trackback