Hemma!
Åh, vad det är skönt att vara hemma. Hemma som i Sverigehemmet. Fast jag älskar faktiskt att vara i Polenhemmet också, men just i dag var det omåttligt härligt att få kliva in genom dörren och ge sonen en sån där stoooor bamse-mamma-kram. Helt fairplay var det förstås inte från min sida, skälet till att han inte lyckades parera mitt kramutfall berodde på att han var helt däckad.
Jo, för gårdagens doktorbesök och akutröntgen tog i morse en ny vändning när sonen var ÄNNU SÄMRE. Riktigt jäkla skitdålig faktiskt. Så jourhavande mormor ryckte (som vanligt) ut, ringde högsta chefsdoktorn som gav rådet att åka raka vägen till akuten.
Och där satt jag i en taxibuss i Polenlandet och skumpade fram mot flygplatsen. Kändes ännu värre än i går. Min ljusglimt var ändå att jag nu faktiskt var på väg hem - och att sonen var i tryggt förvar med sin mormor förstås.
När jag väl landade på svensk mark hade sonen dessutom fått komma hem (om än med ÄNNU högre sänka). Och doktorn på akuten hade varit underbar, och två minuters väntan (sonens uppskattning) i väntrummet på akuten innan sonen låg på ett rum och tömdes på blod och genomgick EKG tycker jag nästan låter för bra för att vara sant. Nu hoppas vi att det vänder. Hoppas, hoppas, hoppas!!!!
På fredag morgon väntar dock nya provtagningar, men då ska väl baske mig det värsta blåst över.
Till dess ägnar jag mig mest åt att puffa kuddar åt sonen, servera honom vatten och piller, har inhandlat värsta stora blandade fruktskålen (den innehåller till och med både persikor och jordgubbar!!!) så att sonen ska få lite vitaminer i sig. Glassen är självskriven och just nu jobbar jag hårt på att muta honom så han tar sin hostmedicin. Sonen som ALLTID varit svag för belöningar verkar dock vara en svår nöt att knäcka just i det här sammanhanget. Han tycker verkligen att hostmedicinen smakar vedervärdigt. Eller som han själv beskrev det.
- När man har svalt den vill man verkligen ta livet av sig!
Men hallå! Har han överlevt hittills, kan ha ju för fanken inte ta kål på sig själv på grund av lite "medusin" som Pippi skulle ha sagt.
Ja, ja. Vi får väl se vem som vinner kampen till sist. Det är mest bara hiskeligt skönt att vara hemma igen.
Jo, för gårdagens doktorbesök och akutröntgen tog i morse en ny vändning när sonen var ÄNNU SÄMRE. Riktigt jäkla skitdålig faktiskt. Så jourhavande mormor ryckte (som vanligt) ut, ringde högsta chefsdoktorn som gav rådet att åka raka vägen till akuten.
Och där satt jag i en taxibuss i Polenlandet och skumpade fram mot flygplatsen. Kändes ännu värre än i går. Min ljusglimt var ändå att jag nu faktiskt var på väg hem - och att sonen var i tryggt förvar med sin mormor förstås.
När jag väl landade på svensk mark hade sonen dessutom fått komma hem (om än med ÄNNU högre sänka). Och doktorn på akuten hade varit underbar, och två minuters väntan (sonens uppskattning) i väntrummet på akuten innan sonen låg på ett rum och tömdes på blod och genomgick EKG tycker jag nästan låter för bra för att vara sant. Nu hoppas vi att det vänder. Hoppas, hoppas, hoppas!!!!
På fredag morgon väntar dock nya provtagningar, men då ska väl baske mig det värsta blåst över.
Till dess ägnar jag mig mest åt att puffa kuddar åt sonen, servera honom vatten och piller, har inhandlat värsta stora blandade fruktskålen (den innehåller till och med både persikor och jordgubbar!!!) så att sonen ska få lite vitaminer i sig. Glassen är självskriven och just nu jobbar jag hårt på att muta honom så han tar sin hostmedicin. Sonen som ALLTID varit svag för belöningar verkar dock vara en svår nöt att knäcka just i det här sammanhanget. Han tycker verkligen att hostmedicinen smakar vedervärdigt. Eller som han själv beskrev det.
- När man har svalt den vill man verkligen ta livet av sig!
Men hallå! Har han överlevt hittills, kan ha ju för fanken inte ta kål på sig själv på grund av lite "medusin" som Pippi skulle ha sagt.
Ja, ja. Vi får väl se vem som vinner kampen till sist. Det är mest bara hiskeligt skönt att vara hemma igen.
Kommentarer
Trackback