I uselt skick
Har jag nämnt att jag besökte en provhytt för ett par veckor sedan? Det var den mest tragiska upplevelse jag haft på länge.
Min gode vän, som jag beklagade mig för efteråt, läxade upp mig via telefonen.
- Man provar ALDRIG kläder i ett provrum Lillan! Man köper, bär hem och provar hemma. Aldrig provhytt. Aldrig, förmanade hon mig.
Det var ju så dags då. Bilden av "henne" (jag) i spegeln har liksom etsat sig fast på näthinnan och vill inte försvinna.
Det var en sådan sorglig syn.
Ja, ni skrattar ni. Men det är f-n mig inget att skämta om. Vid ett par tillfällen, när folk tvärvägrat att fatta vad jag beklagar mig över, har jag helt enkelt tvingats visa dem. Och ingen - jag säger INGEN - har opponerat sig efter att ha sett det svart på vitt.
Och för all del. Jag kan säga det igen. Jag har inget emot siffrorna på vågen, absolut inte. "På pappret" ser det liksom helt okej ut. Mitt problem är att den tvåsiffriga viktökningen bara satt sig på ett ställe. Runt magen. Och ja, jag tycker det är ett problem. Ett f-cking jäkligt stort dessutom.
Så inför den här vistelsen i Polenlandet beslutade jag mig för att vända trenden. Eller i alla fall försöka. Så nu kommer ni i flera dagar få läsa om min brottningsmatch mot en usel fysik, en medicinboll till mage och den uppriktiga avsky jag känner för all form av fysisk träning.
Ett pass på crosstrainern (helvetesmaskinen ni vet) blev måndagens första utmaning. Målet var 20 minuter. Efter 3,34 sänkte jag ambitionen till 8 minuter. Det säger väl en del om vilket skick jag är i???
Nåja. Efter 8 minuter flashade bilden från provhytten förbi min näthinna så jag trampade mot alla odds vidare.
25 minuter blev det. Inte mycket i andras ögon, men en riktig Mount Everest klättring i min lilla otränade värld. Plusade på med 25 situps.
Och nu är jag död. Om ni undrar.
Min gode vän, som jag beklagade mig för efteråt, läxade upp mig via telefonen.
- Man provar ALDRIG kläder i ett provrum Lillan! Man köper, bär hem och provar hemma. Aldrig provhytt. Aldrig, förmanade hon mig.
Det var ju så dags då. Bilden av "henne" (jag) i spegeln har liksom etsat sig fast på näthinnan och vill inte försvinna.
Det var en sådan sorglig syn.
Ja, ni skrattar ni. Men det är f-n mig inget att skämta om. Vid ett par tillfällen, när folk tvärvägrat att fatta vad jag beklagar mig över, har jag helt enkelt tvingats visa dem. Och ingen - jag säger INGEN - har opponerat sig efter att ha sett det svart på vitt.
Och för all del. Jag kan säga det igen. Jag har inget emot siffrorna på vågen, absolut inte. "På pappret" ser det liksom helt okej ut. Mitt problem är att den tvåsiffriga viktökningen bara satt sig på ett ställe. Runt magen. Och ja, jag tycker det är ett problem. Ett f-cking jäkligt stort dessutom.
Så inför den här vistelsen i Polenlandet beslutade jag mig för att vända trenden. Eller i alla fall försöka. Så nu kommer ni i flera dagar få läsa om min brottningsmatch mot en usel fysik, en medicinboll till mage och den uppriktiga avsky jag känner för all form av fysisk träning.
Ett pass på crosstrainern (helvetesmaskinen ni vet) blev måndagens första utmaning. Målet var 20 minuter. Efter 3,34 sänkte jag ambitionen till 8 minuter. Det säger väl en del om vilket skick jag är i???
Nåja. Efter 8 minuter flashade bilden från provhytten förbi min näthinna så jag trampade mot alla odds vidare.
25 minuter blev det. Inte mycket i andras ögon, men en riktig Mount Everest klättring i min lilla otränade värld. Plusade på med 25 situps.
Och nu är jag död. Om ni undrar.
Kommentarer
Trackback