Vårutflykt
Det är helt obegripligt, men sant. I det här landet går det inte uppbringa ett nytt batteri till min stegräknare. JA! Det är helt sant!!! Vi har varit i tre olika sportaffärer, i två radio- och tv-butiker, i en datorbutik och i en fotoaffär. Men ingen - SÄGER INGEN - har det lilla batteriet som jag behöver.
Jag blev skitsur. Hur ska man kunna ta tag i sitt liv när batterigudarna är emot en???
Maken tyckte väl kanske att vi kunde promenera ändå. Helt meningslöst enligt mig. Ja, om jag nu ändå inte kan stoltsera med ett stort antal räknade steg så hade jag faktiskt ingen lust att knata runt bara för att solen skiner.
Till slut blev det en kompromiss.
Vi tog bilen och åkte på en liten vårutflykt till en badort cirka fyra mil hemifrån. Vi har varit där en gång tidigare, vid mitt första Polenbesök för tre år sedan, så det kändes lite kul att åka dit igen.
På vägen såg vi massor av vårtecken! Storkar till exempel, fleeera storkar! Jag vet inte vad det är med de där flygfäna, men jag blir ALLTID lika glad när jag ser en stork. Och skogsbackarna var helt täckta av vitsippor. Hur mysigt som helst. Så till slut slutade jag sura över stegräknaren, men var ändå lite lack över att jag glömt ta med mig kameran...
Väl framme i Darlowo (tror orten stavas ungefär så) tog vi en promenad (utan att räkna stegen) genom byn och ut till havet. Härligt! Men jäkligt blåsigt, så det var ganska skönt och återvända till bilen efter en stund.
Och äntligen har vi börjat ro ihop lite tankar kring makens kommande födelsedagskalas. Det är förvisso ett tag kvar, men det känns ändå skönt att ha börjat dra upp lite riktlinjer.
Det bekymmer som nu kvarstår, och som skaver i mig, ligger hemma i sitt pojkrum. Har nyligen fått rapport från sonen om att hans feber fortfarande inte vill ge med sig, trots att han försökt döda den i fyra dagar med allehanda tabletter. Ljusningen är att halsontet i princip är borta, men i gengäld har han fått en ruskig hosta. Det känns inte bra, inte alls bra. Men jag håller alla tummar (okej, har bara två) för att det vänder nu.
Jag blev skitsur. Hur ska man kunna ta tag i sitt liv när batterigudarna är emot en???
Maken tyckte väl kanske att vi kunde promenera ändå. Helt meningslöst enligt mig. Ja, om jag nu ändå inte kan stoltsera med ett stort antal räknade steg så hade jag faktiskt ingen lust att knata runt bara för att solen skiner.
Till slut blev det en kompromiss.
Vi tog bilen och åkte på en liten vårutflykt till en badort cirka fyra mil hemifrån. Vi har varit där en gång tidigare, vid mitt första Polenbesök för tre år sedan, så det kändes lite kul att åka dit igen.
På vägen såg vi massor av vårtecken! Storkar till exempel, fleeera storkar! Jag vet inte vad det är med de där flygfäna, men jag blir ALLTID lika glad när jag ser en stork. Och skogsbackarna var helt täckta av vitsippor. Hur mysigt som helst. Så till slut slutade jag sura över stegräknaren, men var ändå lite lack över att jag glömt ta med mig kameran...
Väl framme i Darlowo (tror orten stavas ungefär så) tog vi en promenad (utan att räkna stegen) genom byn och ut till havet. Härligt! Men jäkligt blåsigt, så det var ganska skönt och återvända till bilen efter en stund.
Och äntligen har vi börjat ro ihop lite tankar kring makens kommande födelsedagskalas. Det är förvisso ett tag kvar, men det känns ändå skönt att ha börjat dra upp lite riktlinjer.
Det bekymmer som nu kvarstår, och som skaver i mig, ligger hemma i sitt pojkrum. Har nyligen fått rapport från sonen om att hans feber fortfarande inte vill ge med sig, trots att han försökt döda den i fyra dagar med allehanda tabletter. Ljusningen är att halsontet i princip är borta, men i gengäld har han fått en ruskig hosta. Det känns inte bra, inte alls bra. Men jag håller alla tummar (okej, har bara två) för att det vänder nu.
Kommentarer
Trackback