Lillan Hedlunds blogg

Medan jag drog mitt strå till stacken på jobbet ägnade sig maken åt att tvätta husfasad under långfredagen. Efter en stund kom dottern inrullande i kvarteret för att hjälpa till med rengöringen av sitt föräldrahem. Och hon gjorde det helt frivilligt, för att hon tycker det är så kul!

Eller som hon kvittrande utbrast när hon höll på att skrubba huset rent från alger och mögel.
- Tänk att folk får betalt för att göra sånt här - det som är så roligt!

Nä. Hon var inte ironisk. Hon var helt seriös. Dottern tycker verkligen att alla former av rengöring (även inomhusstädning) är den ultimata lyckan. Jag fattar det inte. Hon har verkligen inte ärvt mina gener. Inte på något vis. Dessutom är hon nu i full färd med att försöka pricka in lediga luckor i sitt tajta schema för att kunna hjälpa till att måla husfasaden (för efter rengöring är målning tydligen en av dotterns favoritsysselsättningar).

Jag förstår bara inte hur hon ska hinna med allt. Dottern är precis inne i slutfasen av sin utbildningspraktik för tågklarerare. Lediga dagar hoppar hon in extra och jobbar på sitt gamla arbete som trafikinformatör. Parallellt med det tar hon förarbevis och kustskepparexamen (lika bra att ta båda båtutbildningarna på en gång anser dottern). Seglingskursen väntar runt hörnet. Och nu grunnar hon på om hon inte ska gå första steget i befälhavarutbildningen när hon ändå är i farten...

Och så försöker hon hitta luckor för att få tid (!) att måla vårat hus. Bara för att det är så roligt.

Jag fattar ingenting. Men jag tänkter inte klaga. Absolut inte. Alla frivilliga som vill hjälpa till att måla vår husfasad är hjärtligt välkomna! Själv ska jag fortsätta påskhelgen med förvärvsarbete, långt från fasadtvätt och målarfärg.